World Aids Day i Mukuni Village

Den första december var det World Aids Day och tillsammans med min kollega från Kazungula representerade vi YWCA i en by som heter Mukuni Village. För att förstå denna plats kommer här en kortare historielektion…

Sammanlagt i Zambia finns det totalt 73 stammar och därmed också 73 olika språk. De flesta kan ändå förstå varandra någorlunda oavsett vilket språk man talar, men blir det för mycket missförstånd så övergår man till antingen engelska (som är det officiella språket) eller Nyanja (det stamspråk som man vanligtvis lär sig utöver sitt egna stamspråk). Alla är väldigt stolta över sin stamtillhörighet och är ivriga att lära en fraserna på just sitt språk.

Eftersom Zambia saknar kust är man väldigt beroende av att ha en god relation med sina åtta grannländer. I början av kolonialiseringen av Afrika var det många stammar som flydde från kusterna och samlades i det område som idag heter Zambia. Utan att jag kan lova er att det finns en vetenskaplig källa på detta, så sägs det i alla fall att det är därför zambier är så fredliga. Landet är uppbyggt av folk som flytt undan krig och förtryck och sökt efter fred. Av denna anledning går det alltså att hitta flera av stammarna även i Zambias grannländer, men i den södra provinsen finns det tre stammar som man tror har funnits här sedan urminnes tider. De kallas för ”Bantu Botatwe” och här ingår stammarna Tokalea, Ila och Lenje.

Åter till Mukuni Village eftersom här bor Cheif Mukuni, hövdingen över Tokalea-folket. Han är kunglig, maktfull, kändis. Kalla det vad du vill – snubben har respekt. Och pengar, vilket folk alltid påpekar när de pratar om honom. Men trots att hövdingen (tydligen) ska vara väldigt rik så är det en mycket primitiv by. Lerhyddor med halmtak, toaletter som är hål i marken och vattenpumpar ute på gården.

Processed with VSCO with f2 preset

Uppmärksammandet av World Aids Day inleddes redan den 30 november. Vi samåkte med personal från stadshuset i Kazungula och hittade en skola att lämna våra väskor i. Därefter var det samling i en katolsk kyrka för bön och minnestal. Vi tände ljus i mörkret och tågade från kyrkan till Mukuni Palace, hövdingens palats. Bakom ett halmstaket stod ett hus som liknade mitt och Emmas i Livingstone. ”Så palatset ligger någonstans bakom det här huset?” undrade jag. ”Nej, nej, nej. Det här är palatset. I jämförelse med alla lerhyddor i den här byn så ser det ut som ett palats.” Bra poäng.

Efter oklarheter över var vi egentligen skulle sova, fick jag och min kollega slutligen uppleva riktig zambisk gästfrihet. En kvinna som är rektor för högstadieskolan i byn, kunde trolla fram en madrass som vi fick sova på. I hennes hus, som till storleken var ungefär lika stort som ett studentrum, rymdes nu hon och hennes två barn, jag och min kollega. För henne var det en självklarhet att trycka in oss där och vi var så tacksamma.

Morgonen därpå, på självaste World Aids Day, hämtade vi vatten från vattenpumpen och gick sedan bakom huset för att tvätta av oss innan eventet skulle ta plats. Jag passade också på att leka med kvinnans fyråriga dotter. Hon hade fått tag på locket till baksidan av en mobiltelefon som hon låtsades ringa mig på. När jag låtsades svara och ropade ”Molibouanjiiiii?” (Hej, hur mår du?) så vek hon sig av skratt lika mycket varje gång.

Utanför palatset sattes det upp tält där vi fick sitta och alla skolbarn i byn samlades under mangoträden för skydd mot en brännande sol. Det var tal från människor som lever med AIDS, från självaste Cheif Mukuni, från Hälsoministeriet och från ideella organisationer. Alla betonade vikten av att våga prata om sin status öppet, för att fler ska våga testa sig och så att vi en dag inte ens behöver varna våra barn om viruset. Det var akrobatik, traditionell dans och sång. I ett tält vid sidan om kunde man testa sig och få rådgivning om reproduktiv hälsa.

Processed with VSCO

Processed with VSCO with f2 preset

Cheif Mukuni håller tal.

Efter lunch var det dags för oss att hitta någon form av transport tillbaka till Livingstone. Vi väntade på en bil i två timmar och tjugo minuter och såklart händer det som alltid händer. Man tror liksom att man precis har hittat lösningen på ett problem, när ett nytt problem dyker upp. Vi har en bil – men det finns ingen bensin. När vi en gång sa till vår kollega att vi ganska ofta kände att vi inte borde ”ropa hej förrän vi var över ån” så skakade han bara på huvudet. ”Om jag får ge er ett råd så är det att inte ropa hej förrän ni är tillbaka i Sverige – i säkerhet”. Ja, så kan man ju också se på det.

Taggar:, , ,

Kommentarer (3)

  • Frida

    |

    Yey! Äntligen ett nytt inlägg! Spännande att få läsa din upplevelse av World Aids Day! Kram

  • Kenta

    |

    Hur gick det då? Fick ni tag på nån bensin? Efter varje inlägg förstår man vilken skillnad det är att leva i Sverige och Zambia. Det är bra att man blir påmind om det.

    • Elin Frånlund

      Elin Frånlund

      |

      Bensin anlände till slut som tur var!

Kommentarer avstängda




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7