When You Bury An Old Man You Bury A Library

Morfar var äldst av åtta bröder. Hans pappa dog när han var 19 och fick därmed axla ansvaret som den äldsta i syskonskaran. Man brukar säga att den äldsta bland syskon blir den som tar mest ansvar och detta är ett skolboksexempel. Min gammelfarmor brukade koka palt till pojkarna och jag kan bara inbilla mig vilket omfattande projekt det måste ha varit att koka 2-3 paltar till åtta växande ungdomar. Typ 24 pitepaltar till nio pitepojkar. För er som inte kan er palt så är 24 paltar mycket jävla palt. Vi snackar kastruller du kan bada i. Vilken syn det måste varit efter att palten var avverkad. Åtta pojkar helt utslagna i paltkoma. Maten som egentligen ska ge en energi kräver istället all livsglädje till matsmältningen av denna kompakta degklump. Paltens ironi. Ja…. Jag älskar palt. Deal with it. Jag skulle kunna viga en hel bok till denna vackra lilla, månliknande mjölboll. ”Palt – Klumpen som erövrade Pite(å)” Men för detta inläggs framfart ska jag försöka lägga palten bakom mig for now.

Med ansvaret kom också envishet. Morfar hade trots allt deltagit i uppfostringen av sju yngre bröder så klart att han visste hur en slipsten skulle dras. Han hade alltid en stark åsikt och den gick inte att rubba på, inte en millimeter. Norrlänning ut i fingerspetsarna. Uppväxt på palt, bruta och surströmming. Intresserad av skogen, jakt och blåbärsplockande. Det enda jag hört honom säga som närmar sig rasism var då han sa att thailändarna dammsög skogen på blåbär. När dom var klara så fanns det inte ett blåbär kvar på flera mils avstånd. Samtidigt som dom för honom så beundrade han deras arbetsmoral. Inte ett enda bär fanns kvar när bärplockarna var klara med området.

Jag ska inte gå runt som någon jävla kliché (skam referens) men jag har ändå dåligt samvete över att jag inte ringde morfar mer när han var i livet. Mest för att det hade varit roligt att få känna honom bättre även om vi var nära varandra. Under våra telefonsamtal var alltid två saker som skulle bockas av innan han kände sig redo att lägga på. Jag var van så ställde in hjärnan på autopilot, zonade ut genom att fippla med något på datorn, och gav honom dom svaren han ville höra. ”Ja. studierna går bra.” och ”Jag kanske börjar pluggar till ingenjör men jag går fortfarande på gymnasiet”. Morfar avslutade alltid våra samtal med att konstatera att Sverige SKRIKER efter ingenjörer och refererade till någon artikel i DN-industri. Han var själv ingenjör och tyckte det var ett gediget yrke.

När samtalet var över så visste jag att det bara var morfars åsikt om min framtid. Ingenting att ta på allvar eller rent av överväga att gå i hans fotspår. Mamma hade alltid sagt att han var envis och hade sina egna åsikter om det mesta. Inget att bry sig om.

När han blev äldre pågick en ständig kamp mellan morfar och mamma. Mamma ville ha in honom på ålderdomshem då han var för sjuk för att ta hand om sig själv. Morfar ville stanna i sitt hus. Mamma och morfar argumenterade mycket om detta och det var nog delvis för att mamma vågade utmana auktoriteten, annars hade det ju inte varit någon diskussion och morfar hade fått gneta på hemma.

Svenskar är generellt orädda för auktoriteter. Lärare har svårt att kontrollera sina klassrum, föräldrar setts på hem mot deras vilja (på gott och ont mamma om du läser detta <3), det kastas gatsten mot poliser, och kungahuset bryr sig väl inte någon om egentligen?

I Sydafrika är det annat som gäller. Hierarkin är tydlig där den svenska är vagare. Där SA är en pyramid är Sverige en kulle. Den platta hierarkin i Sverige gör det möjligt att ifrågasätta och utmana där vi utmärker oss i värden. Trots kassa PISA resultat är svenskar heta på den internationella arbetsmarknaden då vi är kreativt starka, vågar utmana och kritisera. Fakta är nedvärderat medans argumentation och diskussion ses som viktigare kunskaper. Man kan tom få poäng på ett matteprov även om svaret är fel, bara man argumenterar på rätt sätt. Det tror jag är relativt unikt för Sverige. ´Utförligt och nyanserat är en mening som upprepas gång på gång i läroplanen och kanske har något av det fastnat även om stora delar av min gymnasietid gick ut på att skämta om just utförligt och nyanserat. Hur luddigt det än är så är det typ den finaste meningen jag vet. Särskilt nyanserat. Hjärntvättad, jag vet.

“When you bury an old man you bury a library” fick jag höra av en sydafrikansk kompis. Jag började fundera på synen på äldre. Ser vi svenskar gamlingar som personer rika på kunskaper, erfarenheter och vishet. Eller ser vi dem som okunniga och omedvetna om den samtid dom lever i. Jag vet att min generation ofta gör oss lustiga över den äldre generationens tekniska okunnighet. När dom inte vet vad en app är, eller hur man byter till frontkameran när en selfie ska tas.

Det skiljer sig garanterat från fall till fall men min bild av det är att det är mer ok att inte ta den äldre generationen på allvar i Sverige. De är virriga, mossig, gamla och oförstående av hur världen ser ut.

SA och Sverige skiljer sig också i ansvaret för dom äldre. SA har inte samma sociala skyddsnät och när någon inte är självständig nog att bo ensam är det vanligt att dom flyttar in hos sina barn. Jag fick det förklarat som att det är en återbetalning för uppväxten. Föräldrarna tar hand om barnen tills dom klarar sig själva och sen får barnen återgälda det genom att ta hand om sina åldrade föräldrar. Det är något fint med det. Att man får en chans att tacka. Samtidigt är det kanske inget man ska behöva tacka för. En bra uppväxt är en självklarhet.

Jag tror få svenska vuxna skulle vilja ha sina föräldrar i sitt hem. En börda snarare än en tillgång. I Sverige ligger det ansvaret istället ofta på samhället i form av äldrevård. Kanske kan man se det som att man betalar tillbaka för sin uppväxt genom att ta hand om sina egna barn.

Det är lätt att se bristerna i det sydafrikanska samhället. Fattigdomen, våldet, arbetslösheten. Men deras sätt att ta hand om den äldre generationen och ta till vara på den är beundransvärt. Eventuellt borde jag lyssna på min morfar och utbilda mig till ingenjör trots mitt ointresse för yrket. Sverige skriker trots allt efter ingenjörer. SKRIKER!!! Respekten gentemot den äldre generationen har imponerat på mig och kanske har dom förtjänat att tas på allvar, kanske vet vi yngre bäst. Men ett är säkert, dom sitter på erfarenheter som vi kan lära av. En hel bibbla fylld av visdom.

Until Next Post,

PEACE

Taggar:, ,

Kommentarer (2)

  • Ellen

    Ellen

    |

    Jo, envisa är de nere vid piteälva. https://www.youtube.com/watch?v=Qzmy7VjHoo0
    Jag upplever att i palestina finns det en respekt för livet i sin helhet. Delvis kommer det av att det inte finns något skyddsnät, delvis av att man ser död tror jag.
    Jag älskar också utförligt och nyanserat. Vi pratar gärna om PISA, ett bra test för matematikkunskaper, men vi pratar inte om ICCS, ett stort internationellt test av samhällskunskap. I Samhällskunskap presterar vi i topp.

    Kul att höra från dig! Vi ses om 6 veckor.

    • isakf

      |

      Ronny Eriksson… Detsamma och tack för kommentaren 🙂 Ja 5 veckor är det väl? Har börjat räkna ner hehehe

Kommentarer avstängda




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7