Vilket ROM vi hade!

Wow, vilket ROM vi hade!

Så mycket känslor på en och samma helg. Som styrelserepresentant är det givetvis en extra anspänning, den där förväntan och spänningen blandad med nervositet inför hur två års arbete ska mottas. För er som missade att vara på plats får ni hugga tag i närmsta kompis som var där. För även om protokollet berättar om besluten så säger det inget om känslan, om hur unga verkligen tog sin plats och om en helt unik talk show som banade väg för what we want och inkludering, identitet & makt och jämställdhet som fokus för vår rörelse. Det säger heller inget om hur skickligt mötespresidiet navigerade mötet som trots det inte hann behandla alla motioner som kommit in. Eller om KFUM Norrköpings excellenta arrangemang som skapade en perfekt inramning.

​Nej, när någon läser protokollet från ROM 2017 så syns kanske inte alla de där sakerna som gjorde helgen så speciell. Men det vet alla vi som var där, och förhoppningsvis kan alla ni andra som inte var där snart också känna känslan. Känslan att vi har tagit stora steg mot en modern och relevant ungdomsrörelse som möter ungas aktuella behov och är en kraft som bygger broar och skapar framtidstro.

Ett stort tack till alla er som gjorde ROM 2017 till vad det var. Nu blickar vi framåt.
För er som inte var på plats passar jag på att skicka med mitt inledningstal. Vi möts i kärleken.

/Andreas

 

Tal rom 2017

Jag är så glad att vara här med er i Norrköping! Så glad att vara tillsammans med så många underbara människor som vill så mycket gott och gör så mycket gott. Jag ser fram emot vår helg tillsammans!

Mycket har hänt sedan vi sågs på ROM i Göteborg.

I Sverige har 37 000 ensamkommande barn ansökt om asyl under 2015 och 2016 till följd av en oerhört skakig omvärld. Det här är människor som ofta har gått igenom mycket mer än vad någon någonsin ska behöva uppleva. Men det är också människor med enorm potential. Det är unga människor som behöver omsorg men som också behöver erbjudas ett sammanhang och en gemenskap där de kan växa – precis som alla unga.

Det är ju det vi alltid gjort – vi finns där när katastrofen övergått i vardag – vi finns där och bygger människor och relationer på lång sikt. Det är inte alltid rubrikskapande eller förstasidesstoff. Stora förändringar är sällan det. Men över tid får vi unga människor att växa.
Du erbjuds en plattform – kanske ett språkcafé, kanske ett basketlag, kanske en lägergård. Därifrån är steget inte långt till att svepas med i en valberedning, ett förtroendeuppdrag, som tränare, en EMMA-utbildning. Och helt plötsligt har du hittat ett sammanhang – och på vägen har du fått ett stärkt självförtroende och en tro på framtiden och din egen förmåga. Ett sammanhang – jag tror vi alla har upplevt det – du känner dig välkommen – välkommen till KFUM!

Och det här gäller inte bara nyanlända unga människor. Det handlar om unga människor som av olika anledningar inte hittat en gemenskap – här finns värmen, en öppen hand, en öppen dörr.

Och den dörren behöver vara öppen för alla.
Hur pratar vi med varandra? Vilka aktiviteter erbjuder vi? På vilka språk, på vilka tider? Vilket ledarskap har vi? Vad kostar det? För att den dörren ska vara öppen för alla och för att unga oavsett bakgrund ska känna sig välkomna behöver vi fundera över hur vi jobbar.

Det handlar om inkludering. För det behövs.
För vi ser ett samhälle som slits mellan hopp och förtvivlan.

Där en mobbare, rasist och kvinnohatare kan bli president för världens mäktigaste land. Där nazistkängor marscherar allt oftare på våra gator. Där företrädare för Sveriges tredje största parti pratar om huruvida Zlatan är svensk eller inte. Där terrordåd blivit så vanliga att vi riskerar att bli avtrubbade. Vi ser starka krafter som verkar för att så rädsla och hat mellan människor. Och människor som lever allt mer segregerat. En motorväg, villor på ena sidan. Eftersatta hyresrätter på den andra. Och ingen som möts.

Vi vet att genom att skapa möten och aktiviteter som möjliggör för människor att lära känna varandra minskar rädslan och hoppet ökar och därmed kraften och förändring kan ta vid.
För jag vill inte ha ett Sverige där vi bygger murar mellan varandra. Det vore ett Sverige jag inte skulle vilja leva i. Genom att erbjuda en plattform och bjuda in andra på det enda villkoret att agera efter vår gemensamma värdegrund och uppdrag kan vi ska skapa gemenskap i mångfald.

Men den gemenskapen måste vara jämställd och den mötesplatsen måste möjliggöra jämlik makt och inflytande! För att skapa ett inkluderande samhälle måste vi också skapa ett jämställt samhälle.
För där är vi inte idag.

Vi ser hur en kraftig marknadsföring fortfarande tjänar pengar på en stark utseendefixering av kvinnor. En stor del unga kvinnor upplever stress och ångest. Och trots en högre utbildningsnivå tjänar kvinnor fortfarande mindre än sina manliga kollegor och innehar färre styrelseposter och chefsuppdrag. I idrotten är mannen fortfarande norm. Och tjejer är i majoritet av de som slutar sporta i tonåren.

En tredjedel av alla världens kvinnor har någon gång upplevt våld i hemmet! 98% av alla misstänkta för sexualbrott är män. Hur många av mina och era vänner skrev inte #MeToo här i veckan?

Att kvinnor ändå har det bättre idag har vi mycket att tacka en outtröttlig kvinnorättsrörelse för, inte minst vår egen. Men jämställdhet och feminism är ingen kvinnofråga. Lika mycket som vårt arbete måste fokusera på att stärka unga tjejer och kvinnor i att stå upp för sina rättigheter handlar det om att göra upp med en förlegad och destruktiv manlighet. Det handlar om kvinnor och män, om killar och tjejer, om alla som inte definierar sig som kvinnor och män, om människor! Och vi kan inte låta jämställdhet förbli en fråga som bara tjejer och kvinnor ska kämpa för.

Vi kommer aldrig att uppnå ett jämställt samhälle om vi inte har killar och män som tar ansvar och står upp för jämställdhet. Killar och män är både förövare och offer. Unga killar som växer upp behöver förhålla sig till en stark bild om vad det innebär att vara man. En ram, en mall som är både trång och skadlig.

Vi måste utmana och transformera den här ramen som orsakar så mycket lidande i form av våld och övergrepp. Och alla definierar sig inte som tjejer eller killar. För de och andra som avviker från normen kan uppväxt och tonårstid vara ett helvete. Självmordstankar är långt högre hos unga transpersoner. Likaså diskriminering och trakasserier.

Om vi på allvar vill jobba för att få unga att utvecklas till sin fulla potential MÅSTE vi jobba med jämställdhet, jämlik makt och möjlighet att uttrycka sin identitet.

Det handlar om ledarskap.

Och det finns så mycket vackert ledarskap att vara stolt över i den här rörelsen! Men vi kommer behöva utmana oss själva om vi verkligen ska nå ett jämställt och inkluderande ledarskap. Vår tid behöver det. Unga behöver det. Det är upp till oss som har möjligheten att skapa förändring att agera och ta ställning.

Och hur ska det gå?
Jag vilar i det arbete som redan görs och den vilja till gott som finns hos oss och som gör mig så stolt. Vetskapen om det där engagemanget och den glädjen som finns där på måndag, tisdag, fredag, lördagkvällar, en öppen dörr, en inbjudande gest, ett leende, ett hej vad kul att du är här. Av passion, av kärlek. Den vetskapen gör mig trygg.

Den här helgen diskuterar vi what we want. Vår riktning och vad som är viktigt nu. Vår möjlighet att vara en förändrande kraft. Vi möts i kärleken. Välkomna till ROM, välkomna till KFUM.

Andreas Axelson

Andreas Axelson

Andreas Axelson, Ordförande KFUM Sverige +46 (0)708 433 221, andreas.axelson@kfum.se.



KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7