Vars går gränsen?

Jag vet att jag skrev att jag skulle fortsätta skriva om vad som hände på min resa till Jordanien men jag känner att jag behöver göra en liten tankepaus. De senaste dagarna har jag varit sjuk, och jag är fortfarande inte helt frisk. Mycket nervositet hade nog byggts upp inför visumresan och att familjen skulle komma på besök. Det har varit svårt att lämna Palestina och inte veta om jag skulle få komma tillbaka, vilket gjort att nu när jag väl är tillbaka känns saker främmande och avlägset. Det har blivit bättre, vardagen börjar sakta komma åter, men just nu är jag i ett litet mellanrum, ett andningshål.

Faktum är att jag i princip skrivit en hel text om vad jag gjorde i Amman, men jag känner mig ganska missnöjd. Så mycket har hänt att det är svårt att plocka fram en röd tråd, någon analys, eller något annat som gör att texten känns meningsfull. Oftast när jag skrivit har det varit för att jag vill berätta någonting. Nu är problemet att det finns för mycket saker att berätta om.

Samtidigt är jag arg, arg över situationen, arg över gränskontrollerna, arg över bosättarna i Hebron. Jag har förvisso alltid varit arg på dessa saker, men det har verkligen kommit mig nära på sistone och kom att prägla hela resan till Jordanien. Visst turistade jag som vem som helst, men samtidigt samlade jag mig för att säga rätt saker till gränspolisen. Jag visste att jag hade goda chanser att ta mig in igen men laddade för fullt ändå. Inte konstigt att jag blev förkyld när jag väl kunde slappna av.

I förrgår gick jag, Linda och Jess till Fuego och åt god mat. Vi försöker komma tillbaka till vardagen men det känns som att vi alla är lite tagna av att komma tillbaka. Vi hade laddat för att bli förhörda alla tre, men kom igenom utan några större problem. Det är kanske svårt för någon utifrån att förstå varför det är så dränerande när vi faktiskt inte hade särskilt många bekymmer.

Innan jag åkte till Palestina var jag mest nervös inför resan till Jordanien. Jag har varit i Palestina förr så jag visste hur flygplatsen skulle se ut, vilka frågor man kan förvänta sig etc. Att efter tre månader ta sig in igen kändes dock som en smärre omöjlighet. Inte förrän någon vecka innan jag for kändes det som att jag var mentalt redo. Jag har försökt få tips från människor om vad jag borde säga och göra, jag läste guider över hur gränsen skulle se ut och kollat foton över busshållplatser, gränskontroller etc. Jag raderade mina kontakter med palestinska nummer, skapade ett nytt facebook-konto och bytte mailklient på mobilen. Trots alla dessa förberedelser blev det sista-minuten förändringar då det visade sig att gränsövergången jag tänkt ta slutat ge ut visum på plats. Det fanns bara en gränsövergång jag kunde ta, och den var i andra änden av landet än vad jag planerat. Jag insåg att jag inte skulle orka åka hela vägen till hotellet i södra Jordanien från den norra gränsövergången så snabbt planerade jag om och skulle resa en dag tidigare än jag tänkt från början.

På morgonen åkte jag till Jerusalem. Väskan var packad för att få det att framstå som att jag tagit med mig allt, vilket jag  inte hade. jag kände mig stressad, och trodde inte jag skulle hinna med bussen som jag siktat in mig på. Checkpointen kändes som den tog evigheter, men i efterhand inser jag att jag hade tur eftersom de inte krävde att jag skulle gå av bussen och gå över gränsen, vilket de gör ibland om man har bagage. I Jerusalem gick jag så snabbt jag kunde och tog spårvagn till busstationen. Väl på busstationen insåg jag att det fanns gott om tid, 15 minuter senare satt jag på en buss tillsammans med ca 20 Israeliska värnpliktiga.

Alla ungdomar i Israel genomgår värnplikt. De som bär vapen tar dessutom med dessa hem, av säkerhetsskäl.

Resan tog ca 2h och vi stannade vid olika former av baser för militären. När vi kom norröver var det bara bussar, lastbilar och militärfordon. Checkpoint med diverse frågor om vem jag var, jag var nervös och trött, jag hade glömt att förbereda mig för den här övergången, när man lämnar västbanken.

Norr om Jericho ligger bara enstaka byar men mest Israeliska militärområden.

Allt lugnt och själva övergången till Jordanien gick smärtfritt om än långsamt. Övergångarna fungerar så att man anländer på ena sidan betalar man utträdesavgifter och bussresan, passet kontrolleras och man får en utträdesstämpel. Sedan väntar man på att bussen ska komma. Bussen åker beroende på gränsövergång mellan 500m och 5km. På andra sidan ska visum och pass kontrolleras/ges ut, sedan får man inträde i ankomstlandet.
Väl på jordanska sidan visste jag inte om det var ok för mig att börja prata arabiska igen, jag kände mig övervakad och försökte låta bli. Vid metalldetektorn satt tre tanter i vita hijabs och fikade. När jag gick igenom pep det, men de verkade inte ta någon större notis om det. Efter mig kom en man med mobilen i högsta hugg, han gick snabbt genom metalldetektorn som såklart pep, men han pekade på mobilen och tanterna nickade förstående, välkommen till Jordanien.

Jordandalen på Palestinska sidan. Här utanför Jericho.

I Jordanien laddade jag för inresan. På kvällarna när jag och Malin låg under varsin filt och tittade på film gick jag igenom min story i huvudet om och om igen. Tricket är att inte ljuga, men presentera den bästa versionen av sanningen. Det handlar också om att inte ha färdiga svar, vilket gör det svårt att förbereda sig. Jag övertygade mig själv om den versionen av sanningen så till den grad att det var svårt för mig att se någon annan version. Jag är en kristen turist som besökt olika heliga platser, jag ska träffa min familj och fira nyår med dem, jag planerar att stanna några veckor. Om och om igen, med olika utfyllnader, vem hade jag träffat, vad hade jag sett, varför så länge. Finns det någon gräns för hur förberedd man borde vara?

Efter många fina kvällar med god indisk mat, svenskt julfika och fantastiskt sällskap kände jag mig ganska avslappnad inför avresan. Jag tänkte på min familj och på Filip. Jag försökte fokusera på att de skulle komma, spara den glada energin till gränsövergången. Jag vaknade 5 på morgonen. Lös i magen och trött gick jag upp och sminkade mig. Det var första gången jag sminkade mig på flera månader, men den kristna turisten Ellen klädde sig propert och sminkade sig hade jag bestämt. Drog på mig kläderna jag valt ut flera veckor i förväg och smög ut i morgonkylan. Jag hittade en taxi som jag betalade alldeles för mycket för. Han var den enda chauffören jag såg och jag ville inte hamna i några förhandlingar om priser eller att han skulle köra mig massa omvägar så att jag ev. missade min buss. Chauffören frågade vad jag skulle göra, “jag ska till Israel” (namnet på landet hade jag upprepat tio gånger i huvudet innan jag sa det). “Palestinierna skapar bra problem” sa chauffören, “de är bara ute efter pengar”. Jag lät bli att berätta att jag visste vad taxiresan borde kosta egentligen. Istället sög jag åt mig det han sa och försökte inkorporera det i min egna berättelse. På busstationen öppnade jag min stora, välsorterade, väska och krafsade fram diarré-tabletter. Det var inte såhär jag planerat tänkte jag, men var för trött för att bli stressad.

Gränsövergången, Allenby, bestod inledningsvis av en enorm hall. Jag lotsades mellan olika kassor där utträdesavgiften betalades, visumet stämplades och passet kontrollerades. Passet fick jag inte tillbaka, men mina förberedelser gjorde att jag inte var det minsta förvånad över detta, jag visste att så gör de alltid. Istället letade jag mig längst bak i rummet efter en toalett.

På bussen ropades namn upp och folk fick tillbaka sina pass. Det var förvirrat och stökigt. Hela processen tog lång tid. Jag småpratade med en man som satt bredvid. Han frågade om och om igen varför det ska ta sån tid. Vant svarade jag att det nog kommer ta lång tid på andra sidan också, vi kommer ju utfrågas där. Irriterat svarade han “jag förstår inte varför jag som inte gjort något ska behöva stå i massa kö! Jag menar om jag var från Saudiarabien eller något sådant land förstår jag. Kan inte de bara ha en egen kö så vi slipper straffas för sånt som de håller på med.” Jag försökte att inte bli arg, istället tänkte jag att den där attityden nog hjälper vid gränsen och försökte minnas hur mannen formulerade sig.

På plats vid den israeliska gränsen fick vi först stå i kö utomhus. Väskorna checkades in som på flygplatsen och jag fick små klisterlappar som markerade att jag hade ett bagage. Jag log tillmötesgående till personalen, de log tillbaka och bläddrade snabbt genom passet. “Du är vacker” sa mannen som tog hand om min väska, den kristna turisten Ellen blev smickrad, det var rätt sak att bli tänkte jag. Inomhus bläddrades det genom mitt pass ytterligare en gång. Plötsligt stod jag framför mannen med makten, här kunde min resa tagit slut, men jag var för trött och förvirrad för att inse det. Jag log mot gränskontrollanten. Han ställde några frågor, jag svarade som planerat, men så sa jag “jag är en turist”, han tittade på mig och svarade “jag trodde du jobbade”, den kristna turisten Ellen blev förvirrad, varför skulle han tro det. Jag svarade inte utan mest tittade lite förvirrat på honom. “Hur länge ska du vara på västbanken?” varför trodde han att jag skulle vara på västbanken tänkte jag, jag har ju bara sagt Jerusalem och Tel Aviv. “Nä asså jag ska till Jerusalem” svarade jag. “Jaha så du ska inte alls till västbanken!?” sa han och tittade på mig som om jag hade gjort något fel. Den kristna turisten Ellen var lite osäker på vad som var västbanken och vad som inte var det så jag svarade ”jag vet inte…. jag ska besöka de heliga platserna”. Innan jag visste ordet av så hade jag visumet i handen. Jag stirrade på det och letade desperat efter datumstämplarna. Kunde det vara så enkelt? Lättnaden visste inga gränser.

Uppklädd inför gränsövergång. Insmickrande värre.

Fortfarande förvirrad gick jag ut till bussarna. “Var ska du?” “Jerusalem” svarade jag på ren reflex. Jag visste inte om det var okej att sluta vara den kristna turisten, om jag fick vara mig själv igen. “Men jag tänkte åka till Jericho några timmar och titta på hur det ser ut där” förklarade jag snabbt när jag insåg att jag inte ville köpa en dyr biljett till Jerusalem. Mannen försökte förklara för mig hur svårt det är att ta sig från Jericho till Jerusalem, du kan inte göra så försökte han förklara, vilket han ju har helt rätt i, men jag lyssnade inte längre utan gick till biljettförsäljaren och köpte en bussbiljett till Jericho. Inte förrän jag satt på bussen omgiven av palestinier insåg jag att jag var på andra sidan.

Krokig väg hem från Jericho.

Det tog några timmar att smälta var jag var. När buss-taxin anlände i Ramallah frågade chauffören vart jag skulle, Al Manara svarade jag. Han började försöka guida mig, men jag avbröt och sa “jag vet, jag bor här”. Samtidigt som jag sa det insåg jag att det var sant. Hemma tvättade jag av mig sminket och hela identiteten som följde med den. Yalla bye!

Sen händer det, jag satt på bussen med min familj. vi hade varit i Betlehem och skulle hem. Telefonen ringde och jag svarade. Det var gränspolisen, de hade Simon. De började ställa massor av frågor och jag försökte svara så undvikande jag kunde. Han kom inte genom. Plötsligt var oron tillbaka, men denna gången var jag orolig över att bli ensam. Som tur var blev det inte så. Istället kan jag, Linda och Jess utbyta “krigshistorier” om kroppsvisitering inklusive skalpmassage och annat som vi upplevt.

Du är saknad Simon.

När jag tittar tillbaka på den resan vi gjort blir jag trött. Levnadssituationen är orimlig och det är så orättvist med alla broar och gränser. Jag hoppas kunna hitta energi och slappna av lite på yoga imorgon. Vi får se hur det går.
Yalla bye!

Taggar:, ,

Kommentarer (1)

  • Elin Frånlund

    Elin Frånlund

    |

    Jäklar vad ni har fått vara med om! Hoppas vardagen kan leta sig tillbaka fort.

Kommentarer avstängda




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7