Två veckors ofrivillig semester


En vän skrev till mig häromdagen: “Hej Emma! Hur är det i Zambia? Vad gör du om dagarna?”
Jag har ännu inte svarat min kompis (förlåt Emil), men det är för att de senaste två veckorna har jag spenderat mina dagar hemma i vårat hus och bara sovit, vilat, druckit vatten och försökt att bli frisk (och väntat på en kyl som tillslut har kommit, ni kan läsa om lillkylen här: https://live.kfum.se/vi-har-en-kyl/ ).

På lördag för snart tre veckor sedan fick jag hög feber som kom och gick. Tisdagen veckan därpå kom febern tillbaka och min vänstra halsmandel hade svullnat till storleken av en falafel. Dagen därpå gick jag med min “zambiska mama” till doktorn. Vi gick till en lokal vårdcentral, som vilken annan vanlig männniska som helst; jag fick en journal, ta min temperatur och väga mig innan jag fick vänta på att få träffa en doktor. Vårdcentralen är ett hus med en korridor och olika rum. Längs med korridorens väggar finns ca 3 bänkar, alla fullproppade med människor som väntar på deras tur att få hjälp. Får man inte plats på bänken så står man längs med väggen eller sitter på golvet. De flesta på vårdcentralen är mammor med sina barn, majoriteten är små bebisar. Alla är lokala personer. Och så kommer jag, mzungon, den enda vita.

15045338_10206453094920134_1948034861_o
Utanför vårdcentralen; här ser man barn göra sin första koll som bebisar. De vägs i en våg som hänger i trädet och blir undersökta av en läkare utomhus. 

Jag satte mig utanför doktorns rum som alla andra och väntade på min tur, precis som man gör vid ett lärkarbesök. Trodde jag. Mama knackade på en dörr, sa något på ett språk jag inte förstod och innan jag visste ordet av fick jag gå förbi hela kön; alla mammor med sina barn, de äldre som hostade; och in till doktorn. Alla stirrade när jag gick förbi och in genom dörren, men ingen sa något.

Jag blev undersökt. Doktorn skrev otydliga saker i min journal. Jag blev ombedd att gå till en annan, större, vårdcentral i ett annat område för att ta blodprover. Även här gick jag och mama rakt in, förbi ett fullproppat väntrum, in till den som skulle göra blodprovet, gjorde blodprovet och gick tillbaka till den första kliniken. Alla i väntrummet stirrade på mig, men ingen sa något.

Väl tillbaka på den första vårdcentralen kollade doktorn på mina blodprovs-resultat. Hummade lite och skrev ännu fler otydliga saker i min journal. Han pratade med mama på något språk jag inte förstod, vi bestämde en ny tid veckan därpå och sedan tackade vi och sa hejdå. Innan vi lämnade vårdcentralen för dagen så hade jag fått ett antal påsar med olika mediciner i och instruktioner när och hur dessa skulle tas. Jag sa hejdå till mama och åkte hem. Veckan som följde tog jag 18 tabletter dagligen. Pencillin, alvedon, järntabletter, medicin för ökat blodtryck, zambisk resorb och malariamedicin…

15102277_10206493725335869_2034477660_o
Mina små tabletter! Något kul måste man göra utav dem!

Sjukvecka nummer två var det dags för det andra läkarbesöket. Jag var klar med alla mediciner och febern hade försvunnit; men min halsmandel var fortfarande svullen. I övrigt var detta besök in princip likadant som vid det första besöket: jag fick min journal, ta min temperatur, väga mig, gå förbi den väntande massan av människor och träffa doktorn. Bara att denna gång var det en ny doktor. När han läste min journal och såg listan av mediciner jag hade tagit ojade han sig, undersökte mig, ojade sig lite till och skrev otydliga saker i min journal. Gick till den andra kliniken, tog blodprov, kom tillbaka. Doktorn förklarade “du fick fel mediciner förra veckan, här är de nya du ska ta” och gav mig en lista. Vi tackade för oss, bestämde en ny tid veckan därpå och hämtade ut nya mediciner. Sjukvecka nummer två tog jag 15 tabletter dagligen, ändå tre tabletter mindre än veckan innan.

Den här veckan bestämde jag mig för att gå till sjukhuset istället för tillbaka till vårdcentralen. Jag fick nog av alla mediciner och oklara förklaringar över VAD som egentligen är fel på/med mig. Jag har slutat med alla mediciner och jag är definitivt på bättringsvägen (oroa er därför inte)!!

Så, som svar på frågan: “vad gör du om dagarna?” så är detta svaret jag kan ge för månad nummer två av sex; jag har hängt på zambiska vårdcentraler, sovit, kollat på film, spelat Candy Crush, stirrat på våran mur runt huset, läst ut alla böcker jag tog med mig hit, tagit mediciner samma tid, varje dag och målat. För det mesta har jag vilat och räknat ner timmarna tills Elin kommer hem från jobbet så att vi har kunnat umgås och kolla på Beverly Hills 90210. Shout out till Elin; TACK för att du har gått igenom detta med mig. Du har varit och är en ängel.

 

15152461_10206493725455872_226238887_o
Här chillar jag!

Jag kan inte göra annat än att hålla med dem. De här veckorna har varit utmanande, väldigt långa och gett en mycket att tänka på… bland annat: varför jag får gå förbi hela väntrummet – är det för att jag är vit eller är det för att jag var den som hade störst behov av att få hjälp? eller varför ber min doktor mig att komma tillbaka för ett nytt besök när han själv inte ens jobbar den veckan? varför så många mediciner?

Många frågor, men få tydliga svar.

Men även om jag har varit sjuk och att vara sjuk är något av det sämsta som finns eftersom man känner sig så ensam och uttråkad, så har den här tiden inte bara varit jobbig. Mina kollegor och vänner har dagligen ringt och smsat för att se till så att jag blir bättre. Våra grannar har knackat på hos oss för att be för mig, hålla mig sällskap och se till att jag äter ordentligt. Folk är väldigt omtänksamma och är det någon som inte mår bra i derar närhet så kan man vara säker på att det alltid någon som bryr sig och tänker på en. Här är det inte bara “tanken som räknas” utan man visar det också.

En söndag kom min mama förbi med grönsaker från marknaden och lagade nshima till mig för att se till att jag äter ordentligt tillsammans med all min medicin. En annan dag kom alla de kvinnliga kollegorna från YWCA hem till oss bara för att hålla mig lite sällskap; de spelade musik och dansade för mig eftersom de vet att jag tycker det är roligt. Det blev en eftermiddag fylld av glädje och skratt och innan de åkte tillbaka till kontoret sa de: “nu har vi fått dig att skratta, och att skratta är den bästa medicinen som finns så därför kommer du bli helt frisk nu!”. Och så har vi faktiskt fått en kyl också. Det må låta bortskämt, men livet utan kyl som sjuk är inte najs någonstans. Ta ALDRIG ditt kylskåp för givet.

Så, nästa gång jag får frågan “vad gör du om dagarna?” så hoppas jag kunna ge er där hemma ett roligare och tydligare svar över vad jag faktiskt gör, för vad jag har spenderat min tid med denna månad är absolut inte hur min vardag ser ut här.

På återseende alla ni! Tills nästa gång: Stay healthy och var tacksamma för era kylskåp.

Fred ut!

Taggar:, ,

Emma

Emma

Hej! Mitt namn är Emma och jag är en 20 år ung tjej från Uppsala, Sverige. Under 6 månader ska jag göra praktik på YWCA i Livingstone i Zambia. Här kommer jag att blogga om olika saker som jag stöter på under min praktiktid; vad jag gör på YWCA, människor jag möter och hur jag hanterar en tråkig måndag kväll när det är regnperiod. Kul att ni vill följa mig!!

Kommentarer (1)

  • Tommy

    |

    Krya på dig Emma. Det du nu upplever kommer du att bära med dig genom livet. Förhoppningsvis är insikterna som byggstenar till din framtida visdom de mest bestående minnena från ditt äventyr./Tommy

Kommentarer avstängda




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7