Poster taggade ‘Sydafrika’

Personprofil: Eugene Tshuma

Redan i Sverige bestämde jag mig för att jag skulle göra personprofiler under min tid som praktikant. Tyvärr insåg jag aldrig att det skulle ta så lång tid tid.

Besök från Sverige, med allt det innebär!

Måndag-tisdag denna vecka var Niclas Sannerheim (Internationell sekreterare på KFUM Sverige) och Mike Cuthbert (National programs manager at YMCA South Afrika) i Kapstaden för att besöka några av de lokala YMCA föreningarna.

Vi träffades på YMCA Cape Town på måndagsförmiddagen. Detta efter att jag tidigare på morgonen varit på ett program på en skola i Khayelitsha (en av de största kåkstäderna i Sydafrika) och informerat om vårt arbete för att förebygga kriminalitet, drogmissbruk och gängverksamhet bland unga i Kapstaden. Mer om de problem jag upplever finns i Sydafrika med anknytning till just detta och hur jag tror det hänger ihop med statistik kommer i en senare rapport, men nu till detta besök.

Jag träffade Niclas och Mike i möteslokalen tillsammans med min mentor (tillika Y-Justice koordinator vid YMCA Cape Town) Rowan. Detta för att presentera hur vi arbetar inom Y-justice vid YMCA Cape Town och för att nationella kontoret samt KFUM Sverige skulle presentera hur de ser på framtiden. Vi avslutade sedan vistelsen vid YMCA Cape Town med en lite tur till vårt resurs center (som i sig är värt ett eget blogginlägg) innan turen gick vidare till YMCA i Ravensmead.

Vi möttes i Ravensmead av Williams och Cristina som är en stor del av det YMCA som startades för 2 år sedan i området som en utbrytning från YMCA Cape Flats. Williams pratade passionerat om de svårigheter han ser i området, men också om alla de program som han skulle vilja utveckla vidare för att förbättra förutsättningarna för ungdomarna. Cristina berättade om hur hon kom att komma i kontakt med organisationen genom en spirituell upplevelse och hur hon brinner för att bidra till det arbetet YMCA gör i området. Vi hade också besök av en lokal pastor som kunde ge en bild av samhället medan Niclas överösde alla med frågor, med devisen ”frågar man inte så får man inga svar.”

På tisdagen vaknade var svensk glad, som en del av ett land som kvalificerat sig till fotbolls VM. Samtidigt som jag och Niclas kommunicerade om matchen på Whatsapp fick jag besked av honom om när jag kunde förväntas bil upphämtad för dagens händelser.

Denna tisdag gick turen till YMCA Cape Flats, beläget i Mitchells plain (en annan av kåkstäderna i Kapstaden).  Vi fick där följa med och se hur de bedriver en del av sin verksamhet koppat till Y-Justice. Vi besökte bland annat en skola där YMCA har program kopplade till såväl drogmissbruk, som fotbollsträningar för flickor. På skolan berättade rektorn om de problem hon ser, vilken betydelse YMCA har för dem och vilka visioner som är de kommande för skolan.

De som slår än och som Niclas också reagerade på, var att de pratar lugnt om hur man hanterar när det är gängskjutningar på baksidan av skolan. För sanningen är att det är en realitet att anpassa sig till. En av anledningarna till att jag inte reagerar lika hårt är kanske att jag redan är van vid att detta är något som diskuteras. Det var faktiskt en av de fösta grejerna vi pratade om när vi valde skola för det informationsarbete vi genomförde måndag morgon, ”De skjuter inte på skolan”.

I övrigt var det väldigt givande att få följa med Niclas och Mike på dessa besök. Detta för att vidare vidga synen på organisationen, de problemen som syns i olika områden och hur man kan anpassa programmen efter behovet. Det är också alltid lika fascinerande att se och träffa alla de passionerade personer som finns inom vår organisation och se allt det arbete de gör utan ekonomisk vinning!

Slutligen tack KFUM Sverige för Dumlen!

Hälsningar från en trött
Daniel

Att vara anhörig i ett annat land

Jag har flera gånger stått bredvid en sjukhussäng som anhörig och ännu fler i min yrkesroll. Jag har tröstat familjemedlemmar, men också personer som jag bara känner ifrån att ha läst deras journal. Som undersköterska är det en vanlig arbetsuppgift att trösta och säga lugnande ord, den råkar bara komma väldigt naturligt för mig då jag fått göra det även innan jag utbildade mig. Något jag aldrig behövt göra dock, är att göra det själv eller i en miljö jag inte känner igen mig i. I helgen fick jag göra båda.

Jag stod som närmast anhörig till min medprakikant Anna. Jag har spenderat mellan 8-12h på sjukhuset varje dag under de fyra dagar hon vårdats där. Jag har tagit samtal med såväl människor hemma i Sverige som hemma i Sydafrika, men också med läkare och sjuksköterskor. Jag har frågat och ifrågasatt, precis som jag lärt mig att man ska göra i vårdsammanhang. Jag har gjort vad jag kunnat, men det är bara en bråkdel av allt jag hade kunnat göra om jag varit hemma i Sverige. Den frustrationen har jag inte låtit äta upp mig, men den har påverkat mig. Allt från att inte veta vem jag skulle ringa när jag märkte att Anna var dålig (hemma ringer jag alltid 1177), till att inte förstå sjukvårdssystemet. Frågan om vi blir illa behandlade på grund av kulturskillnader eller om sjuksköterskan faktiskt bara är otrevlig. Inte veta vilka krav vi kan ställa, vilka frågor som bör lyftas osv.

Jag satte då upp ett mål till mig och Anna. Målet var att på ett ödmjukt och respekterande sätt vara den jobbigaste patienten och den jobbigaste anhörige. Att våga ställa frågorna jag funderar på och för Anna att våga ringa på klockan och be om hjälp med tandborstningen. I Sverige är det självklart! Där ser jag alltid till att mina patienter har det bra, att de fått svar på de frågor dem har och fått hjälp. Där är ingen fråga för liten eller inget krav för stort.

Förutom frustration har jag också känt mycket tacksamhet. Tacksamhet kring alla de som inte bara stöttat Anna, utan också mig. Tacksamhet för att vi inte bor ute på landsbyggden utan bara två kvarter från ett bra privatsjukhus, som komiskt nog ligger på Payn (uttalas pain) street. Detta gjorde det möjligt för mig att besöka Anna under alla besökstider och närvara på alla läkarsamtal. Jag är tacksam för att vi är i Sydafrika där alla kan engelska och kulturen inte är allt för olik. Som ett hemskt exempel som en läkare på vårat försäkringsbolag gav. Att i Japan har de väldigt bra sjukvård, men där informerar läkarna inte vad de gör eller vad du har. Där är kulturen att man litar på sina läkare och därför inget behöver veta. Hade vi varit med om det hade jag nog gått under! Här har vi mötts av kulturskillnader, men absolut inte på den nivån.

Jag vill lyfta en person som inte kommer läsa detta, som inte kommer förstå min tacksamhet och som jag inte ens minns namnet på. Men hans historia är värd att lyftas ändå. Denna man tog hand om oss hela dagen på akuten och gjorde mer för oss än vad hans arbetsuppgifter kräver. Han kommer inte skratta åt oss i fikarummet, utan jag vet att han istället kommer fråga hur det gick för svensken med blindtarmen. Han är den typen av vårdpersonal som jag vill vara, som gör det där lilla extra för sina patienter. Som fajtas för dem, som står upp mot orättvisor och ler snällt när samma fråga kommer upp för tredje gången för att man fortfarande inte förstått svaret. Någon som ser sina patienter för det de är kombinerat med deras sjukdomsfall och historia. I vårt fall: Två förvirrade unga tjejer som aldrig känts sig så långt hemifrån som i hans akutsal. Tack för att du förstod oss och för att du stod ut med oss.

Nu är Anna på bättringsvägen och jag har istället fått ta fram kunskaperna från min tid i hemtjänsten. Varje dag utmanar hon sig själv och tar ett steg längre trots hennes smärta. Fram tills hon är helt bra fortsätter jag därför med glädje att hjälpa henne med allt hon kan tänkas behöva. För det är inte bara mitt jobb, det är min uppgift som vän och närmast anhörig.

Att fatta beslut med vätska i magen.

Jag får en ordentlig Syadfrikansk upplevelse minsann.  Att ligga inlagd på sjukhus och opereras stod inte på listan av mål och saker jag vill uppleva direkt, men turlisa som jag är så hände just det. Tack och lov har jag bästa reseförsäkringen som täcker allt runt det här så att jag kan ligga på privatsjukhus. Skulle aldrig ha vågat annars. De offentliga sjukhusen här nere är inte lila trygga och där kan man inte helt säkert få en kvalitetssäkrad vård. Min medprakikant Madde ska skriva ett inlägg om skillnaderna mellan de två, så vänta ut det för att förstå skillnaden. Tills dess får ni läsa min historia om varför jag skriver detta inlägg i en sjukhussäng.

Onsdag morgon kl 7 vaknade jag upp med smärta i magen och en mage som var upp och ner. Efter ha vilat i 4 timmar kände jag mig lite bättre och jag  jag mig för att delta i eventet vi hade, African Youth Day. Var långa tråkiga tal med dålig ljudanläggning och bra dans i både traditionell form och modern.. Jag hamnade på station ansiktsmålning och efter två timmar var jag proffs på att måla den sydafrikanska flaggan. Efter det började jag känna mig utmattad och väldigt varm som feber. Det hjälpte inte att det var minst 30 grader ute och ingen vind. Jag hade kvällen ledig så jag och Andreas (en av de danska praktikanterna) bestämde oss för att svalka av oss i Alexandra pool som ligger tvärs över gatan. Jag försökte simma lite, men musklerna kändes helt slut. Jag trodde det berodde på simpasset jag körde kvällen innan och tänkte inte mer på det. Tog sedan en lugn kväll där vi alla satt ute och prata i den ljumma vårkvällen. Jag gick sedan och la mig med magsmärtor som jag trodde var kopplad till min kommande mens.

Kl 6.30 igår torsdag vaknade jag av nya smärtor som kändes som att någon högg mig med en kniv i magen. Sprang till toan och svor över att jag hade blivit matförgiftad igen. Snubblade tillbaka till sängen och försökte ignorera smärtan, men den hade andra planer. För varje minut ökade graden på smärtan stegvis. Madeleine gick på mötet vi skulle ha på morgonen och jag kasta in handduken för dagen. När hon var borta ökade smärtan så att jag skrek nu. Jag kunde inte ringa någon för jag fortsatte bara att svimma och se två telefoner trots att jag bara äger en. Tack och lov kom Madeleine tillbaka och fann mig i smärta. Undersköterskan i henne kom fram direkt och hon började fråga ut mig. Hon ringde Caroline (vår kontakt och superhjälte på KFUM Sverige) och Gouda (vårt fantastiska försäkringsbolag) där den senare tyckte att jag borde åka till akuten och kolla för säkerhetsskull. Min feber var så hög att jag kallsvettades. I med två tabletter alvedon eller ipren vet inte vad. Sen vinglade jag ut till bilen som vår supervisor kört fram. En kort biltur två gator bort och så var vi framme. Där mötes vi av dummaste sjukvårdssystemet jag varit med om. Pengar först sen patient. Vi bråkade med dem i receptionen i över en timme medans läkare sprang ut till oss ständigt och ville ha in mig för kontroll. Mina smärtor oroade dem och de ville sätta igång med undersökningarna. Men alla försäkringspapper skulle vara klara först och folk skulle ringas. Tillslut fick vi komma igenom och träffa trevliga undersköterskor och sjuksköterskor, som hjälpte mig. De gav mig dropp och börja fråga ut exakt var smärtan satt. Fick snabbt smärtlindring mot feber och huvudvärken. Efter tagit urinprov på mig och värdena såg bra ut ville läkaren ta en drös blodprover. Även mina blodprover var utmärkta och de var redo att skicka hem mig. Jag kände mig nöjd och var trött på att ligga på sjukhuset.

Vid det här laget hade läkarna passbyte och när min dagläkare skulle informera nästkommande läkaren om mig sjönk mitt blodtrycket till det normala för mig (jag är en klassisk lågtryckare) vilket oroade dem. Apparaten skrek och alla blickar var på mig där jag fråga vad jag gjort nu. Min läkare hade jag informerat att jag har lågt blodtryck och att det jag hade när jag kom in var väldigt högt för att vara mig, 125/60. Den nya läkaren titta på mig och sa att han ville känna på min mage även han. Han tryckte runt lite sen la han fokus på högra sidan där jag sa att det var som värst. Genom att trycka på nederdelen av magen och släppa upp snabbt framkalla han huggsmärtan igen och han såg inte glad ut över det. Han bokade ultraljud direkt och ville skicka mig på en gång. Även denna gången tänkte damerna i disken att det var pengar först. Madeleine som börjat bli irriterad på hur ineffektiva de var ringde direkt Gouda och Caroline. Jag fick då höra att alla var på mitt fall och stod på standby såväl KFUM chefer som Gouda personal. Kändes så skönt att jag hade folk som stöttade mig från alla håll i världen. Från norr till söder, tack för det!

Vid det här laget började min sjuksköterska bli otålig och irriterad över att damerna behandla oss så dåligt, så jag hade ytterligare en till på min sida fler på min sida. När han och läkaren gick in emellan lyckades de få iväg mig på undersökningen. Ultraljudet gjordes och jag trodde det gått bra så jag gick med självsäkra steg tillbaka i tron om att nu får jag åka hem. Men resultaten var inte gynnsamma. Min läkare kom och fråga om jag fått höra dem och ja sa nej, men att de nog var bra då smärtan gått ner och jag börja bli piggare. Han tittade på mig och sa att det ser riktigt illa ut och att jag måste stanna natten så att de kan övervaka mig. Ultraljudet hade visat på att min blindtarm läckte och det var på tal om operation. En kirurg kallades in för att ta en titt och fatta beslutet. Nu hade jag inte bara smärta i magen utan en klump också. Kirurgen kom och tryckte snabbt en gång där jag fick tårar i ögonen och sa gör henne redo för operation den måste ske nu. Vi slås mot tiden sa han. Jag greps av panik då men Madeleine stod vid min sida och tog min hand och lugna mig. Jag förstod att de var tvungen att göra det här även om jag verkligen inte ville. Det här var första gången jag verkligen längta hem till mitt Sverige. Inte svenskar utan Sverige. Det var bara att acceptera och så fort jag sagt okej till att utföra operationen och skrivit under dussin papper rullades jag iväg – Det fanns ingen tid att förlora. All fantastisk personal på akuten vinkade till mig och önska mig lycka till. De heja verkligen på mig och brydde sig. Jag rullades snabbt in i operationssalen där alla sprang omkring för att få det som behövdes göras gjort snabbt. De koppla upp mig till alla apparater sen sövdes jag illa kvickt. Jag lyckades räkna till 14 vilket är allt jag minns. Operationen skulle ta 30 min, efter 1,5 timme senare vakna jag förvirrat upp av att min sjuksköterska sa att allt var klart och det gott bra.

De rullade ut mig till en kirurg avdelning , där Madeleine stod och väntade. Jag rullades in i ett eget rum och tuppa kort av igen. Jag vaknade upp av att mina vänner stod runt min säng: Lethu (SA), Per (Norge), Kristine (Norge) och Jonathan (Danmark). Jag blev så glad över att se alla omkring mig. De stanna länge och prata och skoja med mig. Jag var nog väldigt underhållande då jag var lite groggy. De fatta inte att jag kunde vara så cool, skämta och skratta. Det är en av mina styrkor att vara lugn i jobbiga situationer. Under kvällen fortsatte jag att stressad sjuksköterskorna med mitt blodtryck. När klockan blev efter 22 kördes alla ut för då hade de fått stannat två timmar längre än vad som egentligen är okej. Besökstiderna här är knappa. Jag tog tiden att ringa folk och uppdatera alla om att jag mår bra. Efter lite mer smärtstillande kunde jag sova en liten stund under natten.

På morgonen fick jag träffa kirurgen som opererade mig och han sa att allt såg bra ut. Han hade gjort så små stygn som möjligt för att inte ge mig stora ärr. Två ärr på bikinilinjen och en vid naveln. Jag kommer ligga kvar två nätter till sen får jag förhoppningsvis åka hem söndag. Efter det väntas åter besök på torsdag där han ska ta bort skydden för hålen i magen.

Precis som i slutet av en bok vill jag avsluta detta blogginlägg med författarens tack: Vill lyfta ett tack till Gouda, Caroline och speciellt Madeleine som stod vid min sida genom allt. Gouda gav oss besked direkt om vad som gällde med försäkringen och att de täcker allt. Var en otrolig trygghet att veta att de var bara ett kort samtal bort så kom papperna de griniga damerna frågade om.
Caroline, mina föräldrar kan inte tacka dig nog för den insatsen du gjorde. Du var i Tjeckien men svara vilket som direkt när vi ringde och stöttade oss igenom allt. Du vidarebefordrade allt snabbt till mina föräldrar när jag inte var riktigt i tillståndet att återge allt som skede. Även fast jag nu ligger i en sjukhussäng på andra sidan jorden känner jag mig trygg i att ha någon att ringa till som ser till att de saker som måste fixas, fixas. Så tack Caroline för allt du gjorde och gör för mig!
Madeleine, min landsyster som jag är otroligt lycklig över att jag har med mig på resan. Skulle aldrig i hela livet klarat gårdagen själv. Tack!

Soliga hälsningar!

Bättre sent än aldrig

Som min svenska medpraktikant Daniel ska jag skriva om vår resa till Johannesburg. Men jag kommer berätta om de roliga eftersom Daniel tagit upp det formella  men nödvändiga delen av resan.

Mitt blogginlägg är väldigt försenat då min dator valde att sluta fungera. Hoppas ni har överseende med det då jag verkligen vill berätta om våra två dagar även om de skede för en månad sen.

Vi hade möten under dagarna och roliga aktiviteter på kvällarna. På fredags kvällen stod Braai på schemat som kvällsaktivitet. Braai är SAs ord för grillkväll. Det var Soweto YMCA som anordna det. Det bjöds på traditionell dans och god mat. Vi var praktikanter från olika delar av världen och även från olika länder i Afrika. Det var representanter från Sverige, Norge, Danmark, USA, Madagaskar, Zimbabwe och olika städer i Sydafrika. Ny kontakter har bundits och det känns underbart då denna praktik handlar om att göra sånt här. En tråkig sak som blev väldigt tydligt är  att unga får så lite utrymme att vara med och bestämma. Det är stor skillnad om vi jämför med KFUM i Sverige. De unga på mötet som jag pratade med har KFUM i Sverige som förebild. De skulle verkligen vilja ha ett fungerande utbyte då vi skulle kunna bidra med så mycket bara genom att låta dem lära av oss. De är verkligen imponerade så jag tycker ni alla i KFUM kan klappa er på axeln och känna stolthet över att vi är i framkanten.

Den traditionella dansen, det blev helt tyst och mörkt på terrassen där braai-en ägde rum och på avstånd hörde vi en trumma börja slå. Kort därefter hördes sång till taken av trumman och upp kom ungdomar i traditionella kläder och bjöd på en uppvisning. Madeleine fick en huvudbonad på huvudet under dansen, som vi andra skratta då. Hon var dock tyvärr tvungen att lämna tillbaka den även fast jag hade en bra plan på ta och spring. Ungdomarna kommer i från Soweto YMCA som har en hel dans avdelning som program under Y-art. Vi var på deras uppvisning dagen efter på lördagen, men det kommer jag till snart.  Dansen var helt fantastik! De var så duktiga, det är nu en månad sedan det var men jag är fortfarande lika fascinerad och lyrisk.

Efter dansen serverades det middag. God potatisgratäng liknandesak och grillad kyckling. Var väldigt gott alltihop och på grund av brist av sittplatser åt vi på traditionellt sätt – sittandes på golvet.  Det var roligt och flera valde att joina oss på golvet i vår ring vid elden. Kvällen avslutades med att musik spelades i högtalarna och fridans.

På lördagen efter att mötet var avslutat hade vi tid att döda. Så vi (= jag, Madeleine, Lee prakikant från USA, Tsiri prakikant från Madagaskar Andreas och Jonathan praktikanter från Danmark) bestämde att vi skulle följa med deltagarna ifrån Soweto YMCA och bli runtvisade. På grund av det härliga konceptet African time kom vi i väg 3 timmar senare än planerat. Färdmedlet var en 9 personers bil, som vi överfyllde med både människor, skyltar, lådor och andra saker från mötet. Under bilresan hade de roligt åt att leka guider åt oss och vi blev istället en turistbuss. Det var en väldigt trevlig stämning och vi alla skratta hela vägen dit. När vi kom fram till Y-et var det dansuppvisning, som en av dansarna hade berättat för mig kvällen innan när de uppträde. Vi stannade ett tag för uppvisningen och oj vad bra de var! Det är ungdomar och barn som kommer till Y-et med olika bakgrunder och övar dans någon eller några dagar i veckan. Det var otroligt att se vilken inverkan man kan göra genom att bara ge en trygg plats för barnen och ungdomarna. Soweto YMCA är kända för sin vägutsmyckning med före detta president Nelson Rolihlahla Mandela som motiv. Han står i boxningsposesion då han tränade på just Soweto YMCAs gym. Tyvärr var gymmet stängt så vi kunde inte gå in och kolla.

Vi tackade personalen som tagit sin eftermiddag och att visa oss vad de jobbar med och gick ner mot centrala Soweto med två ungdomar från Y-et som stolt ville visa upp sin hemstad. Soweto för er som inte visste det, en förort till Johannesburg men med över 1 miljon invånare. Medans vi gick mot den kända gatan, The Vilakazi Street , berättade grabbarna om Sowetos historia allteftersom vi passerade platserna där dåden skede. För att verkligen förklara Soweto kan ni läsa kort om det från en turistsida, http://www.alltomsydafrika.se/sevardheter/soweto/, för att förstå hur det är.

I en historiebok tar du in fakta och tycker det är tråkigt att det skett men att höra det på samma gata som dådet skede och från lokalbefolkning är något helt annat. Det går inte att blunda och inte känna något när du står där. Det var bara att titta runt sig så fans alla bevis på apartheid och all den orättvisa som fortfarande finns kvar. Även fast det avskaffades för en 20 år sedan nu speglas fortfarande Sydafrika av det. Hela Soweto är en stadsdel som skapades på grund av de tankarna och värderingar. Att grabbarna ville spendera hela sin eftermiddag och kväll med oss för att visa oss runt var helt fantastiskt. Jag känner ännu en stor tacksamhet och glädje av att fått mött dem. De visade oss verkligen riktiga Soweto på sån nivå att jag vet inte hur och om jag kan beskriva det på rätt sätt för er utan att det blir sakligt och utan den magiska touchen som vi kände när vi gick där. Om man vill se ett land på riktigt och verkligen förstå det måste man interagera med dem som bor där. Utan det kommer man bara få en turistbild utan någon personlig koppling till landet. Så summan av kardemumman, kliv ner från den vita hästen för att kunna se vad som sker och förstå vad du ser.

På återseende, Anna

  

 

En helt vanlig dag

Halva praktiken har nu gått och jag avundas förra årets praktikanter som fick stanna  längre än vi. Det märks att vi nått halvtidsstrecket för nu rullar allt på. Vi har en vardag härnere och har vant oss vid de saker vi vid första blicken tycktes vara konstiga. Många av de sakerna har vi inte bara accepterat utan också börjat uppskatta. För att bättre låta er första hur vår vardag ser ut, tänkte jag presentera för er en helt vanlig dag i Pietermaritzburg (sett från mitt håll).

07.45 ringer det första alarmet. Till min kära rumskamrats Annas förtret är jag en morgon person och en snozare. Anna är långt ifrån en morgonperson, vilket jag snabbt fick lära mig. Så jag går upp efter andra eller tredje alarmet utan att säga godmorgon då jag också lärt mig att Anna bör man först börja samtala med efter frukost. Jag gör mina morgonbestyr på vår toalett som efter två månader och tre olika personers lagningar fortfarande inte kan spola ordentligt. Jag gör min frukost och om wifi-et tillåter sätter jag mig i sängen och äter den framför Youtube. Är vädret finare sitter jag ute och hoppas på att någon mer kommer och joinar min morgonstund. Som jag tidigare berättat har jag svårt att veta när mitt förmiddagskaffe ska intas. Så det blir oftast att jag dricker en halv kopp kokhett kaffe de sista 5 minuterna innan arbetsdagen börjar. Trots African time, så finns det något i mig som gör att jag inte vill bli sen. Alla som känner mig vet att jag är en ökand “komma-5min-sen-person”, men jag skäms alltid när jag kommer sent och det har jag inte vant av mig med härnere. För här kan jag vara 10 min sen och ändå vara första person på plats.

Efter stresskaffet ser dagen olika ut beroende på vilken veckodag det är. Vi har ett schema som ska vara rullandes men ändras lite från vecka till vecka. Så beroende på vad det står på schemat, eller vad för ändringar det stod i morgonsmset från våran supervisor, så flyter dagen på. Vi jobbar med flertalet olika projekt och program och har alltid något att göra. Ibland lite för mycket till och med. För egen del ser jag det dock som något positivt, jag känner att jag vill göra mer ju mer jag gör då allt jag hittills sett är så inspirerande och lärorikt. För att inte detta inlägg ska bli milslångt och att ni ska tappa intresset så berättar jag exakt vad programmen är nån annan dag. Så föreställ er bara att jag jobbar så får ni ta del av vad jag jobbar senare.

Någonstans mellan klockan 12-15 tar vi vår lunchrast (jag säger tar då det inte alltid naturligt faller in i schemat). Lunchen består för det mesta av rester från gårdagens middag eller snabblagad, men hälsosam mat. Sedan fortsätter det ihop klistrade schemat vidare. Har vi kvällsjobb kan vi också ha några timmar ledigt på eftermiddagen. Då blir det mest fokus på att vila, blogga eller försöka skriva ikapp dagboken som jag nu bara ligger två veckor efter i. Jag hade gärna lagt till läsa böcker här också då jag hade som mål att läsa 5 böcker härnere. Som ni efter att ha läst detta inlägg kommer att förstå så är detta mål omöjligt att uppnå. Alla aktiviteter görs vare sig jag vill eller inte i sällskap av andra. Vi bor som i ett litet kollektiv här på området och det består av alla praktikanter och några volontärer. Så även fast jag är ledig kan jag prata jobb, eller fast jag jobbar kan jag prata ledighet. Sitter jag ute går folk förbi och stannar och pratar, alternativt sätter sig ner bredvid. Sitter jag på rummet kommer folk och knackar på. Det är därför inte lätt att få saker gjorda då den sydafrikanska kulturen är att man hälsar på varandra, jämt! Frasen: “How’s it?” Alternativt zulu varianten: “Sawubona, Unjani?” delas ut flitigt och jag säger den nog runt 20 gånger per dag. Det är inte helt ovanligt att man upprepar frasen bara för att man en timme senare stöter på samma person. Därför kan man utbyta detta kallprat 5 gånger med samma person på samma dag. “Hej hur mår du” kulturen klyver mig lite. Dels gillar jag att man hälsar på alla man möter, men ogillar att man precis som i Sverige aldrig bryr sig om själva svaret. “Giapile” eller “I’m good” går på automatik precis lika mycket som den svenska översättningen gör hemma. För mig känns det sorgligt och opersonligt.

Vid 17-19 tiden (beroende på schemat) börjar kvällens matlag laga middag. Jag och Anna och de två danska praktikanterna lagar och äter mat ihop. Vi har delat upp oss två och två för att göra det enklare och dem som inte lagar mat får diska. Och om jag inte kunde imponera på mina föräldrar mera så kan jag också meddela att vi veckohandlar tillsammans och jag och Anna delar matkonto. Maten som lagas är en härlig blandning av det vi hittar på Superspaar (Sydafrikas version på Ica Maxi) och roliga recept vi googlat fram. Och självklart är allt vi lagar Anna vänlig mat, då min tredje sak jag lärde mig om Anna var hennes, i mina ögon, konstiga kosthållning.

Efter disken så ser kvällen alltid lite olika ut. Antingen tar man samtal hem eller så tar man samtal här. Volontärerna och de andra praktikanterna talas det flitigt med, alternativt att vi gör en grej av det och spelar spel eller lånar projektorn och sätter på en film. Beroende på hur intressanta samtalen är, eller hur hårt man vinner i det danska kortspelet: “Ungulugul” så går vi och lägger oss i mer eller mindre lämplig tid. Men mamma och pappa  ni ska veta det att jag sover alltid kring 7-8h så ni behöver inte oroa er.

Helgerna däremot saknar helt denna struktur. Då blir det av på äventyr då både jag, Anna och danskarna älskar att resa och upptäcka nya platser. Då Pietermaritzburg är en liten stad (200.000 invånare) men som ligger nära både Durban och Drakensbergen har vi aldrig tråkigt. Som tur var är transport härnere, både lokal och att hyra eget, billigt och smidigt. Vi kommer sedan hem lagom till veckohandlingen på söndagen och att pussla ihop nästkommande veckas schema.

 

Uhlale kahle/ Stay well

Bilden är från programmet Y-justice under en av våra många diskussioner under Power space. 

Att känna sig som hemma, fast i ett annat land!

Scouting är Amazing och det är därför jag nu sitter i en scoutlokal tillhörande 2nd Rondebosch Scout Group i Kapstaden.

Denna helg, likt varje år den tredje lördagen i oktober, hålls världens största scoutarrangemang JOTA/JOTI (jamboree on the air/jamboree on the internet), ett arrangemang där man via internet och kortvågsradio kommunicerar med scouter över hela världen. Detta genomförs genom att alla ansluter sig till samma chattsida för att knyta kontakter, dela med sig av sina erfarenheter eller helt enkelt snacka skit med likasinnade över hela världen. För vi finns över allt och vi jobbar mot samma mål, ett mål som inte är helt olikt KFUM Sveriges. Scouternas vision är att utveckla “unga som gör världen bättre” eller som det hette när jag började ”göra unga redo för livet”.

JOTA/JOTI är ett Amazing arrangemang och en stor anledning till att jag sitter där jag sitter idag, men det finns så många fler.

Scouterna är mer än en världsorganisation med ett huvudkontor som knyter de nationella organisationerna samman. Scouterna är en familj som sträcker sig över världen där man kan känna sig hemma. Vad jag behövde göra för att få en fin inbjudan att komma in om i helgen (eller när jag känner för det) var att skicka ett mail och säga att jag existerar och är intresserad. För när jag skriver att jag är en scout tillfälligt i en stad är det så naturligt att bjuda in oavsett vilket land jag är i eller kommer ifrån.

Jag har tillbringat helgen med scouter från Sydafrika och en scout från Tyskland. En scout som är här ett år som volontär på sydafrikanska scouternas huvudkontor i Kapstaden. Det är otroligt att man kan träffas scouter från tre olika länder och umgås som att man känt varandra i flera år. Jag har aldrig träffat dem innan och ändå delar vi mat, dricka och snacks.

I helgen har vi band annat chattat och spelat spel på datorerna, vi har diskuterat världsproblem, vi har grillat, haft lägerbål, lekt med elden och haft riktigt riktigt kul!

Det finns många saker man är en del av tillfälligt en viss del av livet, men familjen är oftast inte en av dem.
En gång scout alltid scout!

Hälsningar
Daniel  Persson

One in three young people in South Africa have experienced some form of sexual abuse during their lives!

I have been thinking a lot about the coincidence that the #Metoo campaign started  just shortly after I got in connection to the problems seen in South Africa and the work the YMCA in Cape Town do to highlight and work against the problem. Some people might even say that this is an issue that YMCA as a world youth organisation are demanded to address and work against.

For those of you that haven’t heard about the #Metoo campaign, in short it is about addressing the amount of persons that in their life have experienced sexually harassment or assault by sharing the following status on social media and a lot of persons have also charred their experience to highlight that this is a big problem.

“Me too.

If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote “Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.
#metoo

 

Since I came to South Africa I have, as a part of my work, collected information about the situation of youth and women’s in the society and been a part of many different program were we work with this issue. One example of statistics I found doing research is that 2009  one woman was killed by a partner every eight hours in South Africa (1).

Within the Y-justice program at the  YMCA Cape Town we have different branches working to empowering youth and women’s in conflict with the law. Among the programs, connected to the issue, we currently having basic computer skills classes with women living in protected home. We also have programs located in one of the local prisons having life-skills classes were one of the most reason topics we spend three sessions with were “gender based violence”. In addition we also having programs connected to our Y-arts program, where the children and youth have been making and selling bracelets with the pattern 1/3 to address and start discussions about the fact stated in the title “One in three young people in South Africa have experienced some form of sexual abuse during their lives” (2).

I think it’s important to talk about the problems, but not only talk rather work with the different groups connected to it.  I am proud that the YMCA in Cape Town already do this, because even though the statistics in SA says it’s getting better it’s not enough.

I’m carrying thees bracelets every day as a part of showing support and to lift the discussion.

I will need to write more about the Y-justice program in general another time, until then take care and  keep strong!

Kind regard/Hälsningar
Daniel

  1. Abrahams N, SM,  RJ,  LJM, Lombard aC. EVERY EIGHT HOURS:

Intimate femicide in South Africa 10 years later! : Gender and Health Research Unit, Medical Research Council; 2012.

  1. Optimus Study South Africa:

Technical Report

Sexual victimisation of children in South Africa. 2016 June 2016.

Att säga hejdå

Praktikanterna på bild, från vänster: Jonatan (Danmark), jag, Lee (USA), Andreas (Danmark) och Anna.

King Shaka International Airport, 14.30 den 14 oktober 2017
Jag står med något våta kinder och blickar tillbaka mot säkerhetskontrollen. Efter en lång kram och ett långt avsked går han in genom dörrarna som vi inte får följa. Lee M Gray, en amerikansk praktikant som Anna och jag blivit nära vän med lämnar oss nu. En lika mycket mentor som vän lämnar Sydafrika för att ovetandes om vad som väntar honom där, åker hem. Lee var en av de första jag och Anna fick kontakt med härnere, då han både är vår granne och kollega. Han har jobbat på YMCA PMB sedan Juni och var på grund av visumproblem tvungen att göra sin vistelse kortare. Någon timme senare får jag ett meddelande att även han gråter, tittandes på Mamma Mia säger han att han saknar sina svenskar.

Det är ett svårt ämne – avsked. Det leder till ett jobbigt samtal och ett ledsamt mående. Men det är också en del av livet och något man får räkna med när man skapar relationer. Relationer till människor, djur eller platser. Jag personligen hatar avsked. Jag hatar de såpass mycket att jag fasar inför dem. Trots att jag bara är inne på andra månaden så fasar jag redan för att säga hejdå till alla när jag åker hem. Jag fasar inför november månad då ytterligare två praktikanter kommer lämna oss och jag fasar för december och januari då jag måste säga hejdå till resten. Till en vardag, ett liv och en del av mig själv. Jag borde inte ta ut detta i förskott, men jag kan inte låta bli. Jag såg det nyss hända för en vän och inser att han tog det 10ggr bättre än vad jag kommer att göra.

Nu har vi dock länsat hans skafferi, tittat på bilder och omformaterat gruppen så att vardagen rullar på utan honom. Vi har bara känt honom i 5 veckor, men eftersom vi spenderat varenda dag tillsammans så känns det som en evighet. Jag kan säga redan nu att detta är en vän för livet och trots att det är många många mil mellan oss så träffades vi på en plats där det var nästan lika många mil till våra hem.

Efter ett kort och inte så glädjesamt blogginlägg säger jag samma sak som jag sa till Lee = tack och på återseende /Madde




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7