Poster taggade ‘#palestina’

Att plantera olivträd

Nyss hemkommen från JAIs olivplanteringsprogram berättar Margareta von Bahr om sina upplevelser under olivträdsplanteringen med JAI i mitten av februari.  JAIs olivplanteringsprogram är en del av den pågående kampanjen Olive Tree Campaign. Programmet syftar till att hjälpa bönder och deras familjer att plantera olivträd på mark som är hotat av ockupation, för att hålla hoppet vid liv. Förutom olivträdsplantering innehåller programmet en introduktion och presentation av situationen i Palestina, besök i Jerusalem, Hebron, Bethlehem och Ramallah med tillhörande sociala och kulturella event. Svenska KFUMare och andra, bjuds in att delta och nedan följer Margaretas upplevelser av sitt deltagande.

Jag känner mig totalt utpumpad mentalt, men är mycket glad att jag gjorde resan.

Allt har gått bra i den meningen att jag kroppsligt frisk och oskadd kommit hem. Intrycken däremot gör att jag är trasig i själen. Mitt starkaste intryck är det påtagliga hatet som finns mellan palestinier och ockupanterna och den uttalade rädslan som finns på andra sidan. Det är inte förvånande. Vad jag verkligen fick klart för mig var att denna konflikt inte är mellan två religioner utan handlar om makt, pengar och vem som skall äga landet. Nu har jag fått känna på hur det är att leva under ockupation under 10 dagar. Jag förstår det hat och den frustration som palestinierna känner och även den rädsla som finns bland alla parter.

Veckan med JAI var mycket intressant. De sa klart och tydligt ifrån från början, att detta var ingen semesterresa. Det kunde man verkligen inte med bästa vilja i världen kalla den för. Varje dag startade kl 7 med frukost, kl 8 avfärd från hotellet. Fyra av dagarna planterade vi olivträd fram till kl 13 utan paus. Vi planterade sammanlagt 1600 st varav 400 blev upprivna dagen efter att vi planterat dem av folk från settlementet i närheten. Lunchen bjöd bonden på. Den lagades ofta ute på fältet medan vi arbetade. Det var mycket gott och trevligt. På eftermiddagarna hade vi antingen en föreläsning någonstans av någon kunnig person eller ett besök på ett flyktingläger eller ett beduinläger. Vi var lagom hemma till middagen kl 18. Kl 19 hade vi en ny föreläsning som brukade sluta runt 21.  Så såg alla dagar ut. Tala om fullproppat program! De dagar vi inte planterade gjorde vi besök i Jerusalem, Betlehem och Hebron och Ramallah, men föreläsningar hade vi de flesta kvällar i alla fall.

Alla på JAI är duktiga och pålästa och angelägna om att få oss att inse situationens allvar. Det hade varit mycket svårare om inte ett par av dem var försedda med avväpnande svart humor.

När jag lämnade Ramallah för att resa till Tel Aviv via Jerusalem var det fredag.  Det är muslimernas heliga dag. Många gamla fromma människor skulle ta bussen dit för att be i al-Aqsa-moskén.  På den annars så smockfulla busstationen stod en liten skranglig buss. I den klämde jag in mig tillsammans med lokalbefolkningen. Vi blev avsläppta vid checkpointen. När jag dagen innan hade åkt samma väg, satt jag bara kvar i bussen och fick visa mitt pass för en ung soldat. När det väl var gjort kunde jag gå över till en annan buss.  Inte så i dag. Ingen annan västerlänning så långt ögat skådat. Jag ställde mig i kö bland de andra.  Köerna rörde sig mycket långsamt framåt. Det tog 20 minuter innan de c:a 10 personer som stod framför mig i kön hade kommit igenom det vändkors av kraftiga järnrör som för säkerhets skull var omgivet av ett ogenomträngligt högt staket. Medan jag stod och väntade fick jag se två gamla kvinnor som inte fick komma igenom. De blev helt enkelt tillbakaskickade. En gammal man kom också tillbaka med sin livrem i handen och ett stadigt tag om sina byxor så att han inte skulle tappa dem. Det måste ha känts otroligt förnedrande för honom, att offentligt nästan tappa byxorna.

Då och då hördes ett förskräckligt skrapigt ljud. Det var soldaterna, som skrek något åt någon i kön. Det gick inte att uppfatta vad de sa. Ljudet ekade mellan betongväggarna. Undrar just om de pratade arabiska eller om de krävde att människorna, som passerade dem skulle kunna hebreiska?

När det var min tur slängde jag upp min väska på transportbandet och gick igenom den trånga passagen som fanns mellan övervakningsburen och röntgenapparaten, som kollade väskan. Den åkte in och ut ett par gånger och med följde en kasse och en påse som tillhörde de kvinnor som passerat före mig. Soldaterna skrek och gormade i sina mikrofoner. Det var helt omöjligt att uppfatta vad som sades. Buren, som de satt i var helt sluten och någon lucka så att man kunde prata med dem fanns inte. Jag gjorde med teckenspråk klart för dem att jag inte fattade någonting. Den tjänstgörande soldaten, en ung tjej, insåg att hon måste gå ut. Hon tog på sig sin skottsäkra väst som var så stor att hon nästan försvann i den och naturligtvis tog hon sin kulspruta i handen. En annan lika ung manlig soldat, kom också ut. Han var beväpnad på samma sätt. Förmodligen skulle han skydda henne för alla oss ”farliga terrorister”, som stod där utanför. Jag trodde att den kvinnliga soldaten skulle gå igenom min väska, men det gjorde hon inte.  Hon såg bara till att den kom vidare på rullbandet. Därefter vinkade hon i väg mig. Jag fick gå några slingrande gångar mellan höga järnstaket och betongväggar som förde tankarna till ett fängelse eller ett slakthus. Väl igenom stod en lika skranglig buss, som förde mig till Jerusalem.

Detta är en situation som många, många palestinier upplever varenda dag. Många gånger är det mycket värre i flera avseende än det var i fredags. Jag var inte rädd eftersom jag så tydligt var gäst i detta land och soldaterna skulle få dålig publicitet om det hände mig något. Däremot kände jag mig arg och ledsen å alla palestiniernas vägnar. Tänk att dagligen behöva uppleva att bli så förnedrad, fråntagen sin integritet och sin personliga frihet och att bli utsatt för så förödmjukande behandling av dessa sura, lynniga och troligen mycket rädda unga människor, som kunde varit våra barnbarn. Detta var en liten glimt av en av mina upplevelser under min resa.

Jag kom till Tel Aviv ganska tidigt på eftermiddagen och avslutade min resa genom att sitta bekvämt i en solstol på Tel Avivs strandpromenad i strålande varmt och vackert väder och avnjuta en god middag. Tala om kontraster både för mig som resenär och för landet. Mina tankar var hela tiden hos mina vänner i Beit Sahor.

Som ni alla förstår så har resan varit fantastisk och gett mig nya vänner och många nya intryck och erfarenheter! JAIs verksamheter är oerhört viktigt och även du kan bidra genom att delta vid olivplockning i oktober se här: https://kfum.se/evenemang/olivplockning-i-palestina-tillsammans-med-jai/ och planteringen nästa år, mer om det kan du läsa här: http://jai-pal.org/en/campaigns/olive-tree-campaign. Eller om du vill köpa olivträd för att stötta deras arbete under årets gång, till bemärkelsedagar, som minnesgåvor eller liknande. Det kan du göra här: https://kfum.se/engagera-dig/planterahopp/

Du kan också åka på Journey for justice, en 10 dagars resa i Palestina du sent ska glömma. Mer kan du läsa här: https://kfum.se/evenemang/journey-for-justice-i-palestina/

Olivplantering

Idag regnar det. Passar på att titta på bilderna jag tog under helgens äventyr då det var varmt och soligt.

I torsdags mötte jag, Linda och Jess olivplanteringsprogrammet som var på besök i Ramallah. Smidigt eftersom vi fick åka med i deras buss när de åkte tillbaka till Beit sahour. Vi skulle göra programmet sällskap under helgen och hjälpa till med planteringen av träd.

Deltagarna olivplockningsprogrammet.

Dagen innan hade gruppen planterat 350 träd innan Israelisk militär kommit och stoppat arbetet. Militärerna hade lovat att träden skulle få stå kvar och arrangörerna hade tagit deras kontaktuppgifter. I bussen dagen efter möts vi av nyheten att bosättare tidigt på morgonen förstört hela fältet. Militären skulle påbörja ”utredning” eftersom de menar att de inte kan fastställa vem som gjort det, trots vittnen. Att vara selektivt observant på det här sättet, alltså att se vad palestinierna gör men inte israelerna, är väldigt vanligt förekommande. Jag kan inte förklara den ilska och besvikelse deltagarna på programmet uttryckte. En ilska vi behöver kanalisera till agerande. Vi måste organisera alla oss arga och besvikna och göra någonting.Vi sörjde de träd som förstörts men kampen fortsätter så nästa grupp som kommer hit kommer att plantera nya träd på samma plats.

Hotellrummet var varmt och vattentrycket i duschen högt. Lyx tyckte vi! Deltagarna i programmet hade en ledig kväll så vi passade på att gå till Singer cafe och dricka kaffe.

Fredagen hade ett späckat schema med plantering och föreläsningar. Vi åkte buss ut till olivfälten utanför bosättningen Efrat. Vid avtagsvägen ut till fältet låg en mindre bosättning på en topp, när vi kom fram insåg jag att vi var nästan omringade. Dalgången gjorde att det ekade från bosättningarna runtomkring oss. Vi hörde barn som lekte och ljudet från byggarbete. Bosättningarna håller på att växa samman i området vilket gör att området är extremt utsatt. Dessutom är muren i det här området under konstruktion.

Att plantera träd är roligt, man får hugga och gräva för att komma ner i den steniga jorden. Mina händer var stela men med trevligt sällskap och god lunch gjorde det ingenting. Jag kände mig stärkt i att vi så tydligt markerade vår närvaro och den gemenskap och solidaritet vi kände med familjerna som äger marken. Jag hoppas träden växer sig stora och starka och att rötterna förankrar dem i platsen precis som palestiniernas rötter.

Eftermiddagen bjöd på föreläsning av OCHA opt, advocacy session med YWCA och en kvällsföreläsning om BDS.

OCHA opt var superintressant. Jag har länge använt mig av deras kartor och deras hemsida. Jag slås ofta över hur absurd situationen är och hur lätt det är att vänja sig, att säga ”it is what it is”. Det är lätt att protestera i början, men med tiden blir man trött och accepterar sitt öde.

Under advocacy session fick vi tid att känna och reflektera. Vi bildade par som fick berätta för varandra om något som hänt under resan som varit omvälvande, känslomässigt eller en tankeställare. Gruppen som varit trötta och tysta började nu genast prata.Ett högljutt sorl spred sig i rummet och jag kände med ens att det omvälvande jag varit med om på sistone var att lyssna på just detta sorl, att alla dessa berättelser fick utrymme, alla entusiastiska och passionerade människor från olika delar av världen samlades och utbytte erfarenheter och berättelser tillsammans. Det kan vara svårt att peka på vad som varit omvälvande tycker jag. Jag har varit här så länge nu så många saker känns väldigt naturligt, jag minns inte när det blev naturligt, det bara blev så, ”it is what it is”.

Omar, mr. BDS är alltid bra att lyssna på. Ibland känns det lite meningslöst att delta på föreläsningar där man har kunskaperna som ämnas läras ut. När det kommer till Omar känner jag däremot att jag alltid får med mig någonting nytt efteråt. Kanske är det bara en fras, ett smart sätt att formulera sig eller en fråga från publiken som öppnar upp för nya tankar och idéer. Denna kvällen imponerades jag över hans hänsyn till ursprungsbefolkningar världen över. Att som palestinier se sig sammankopplad till andra hotade folkgrupper som förlorat land pga kolonialism var väldigt värdigt och modigt tycker jag.

Jag somnade fylld av glädje och inspiration. Tänk att människor kan skänka så mycket energi.

Appropå energi. Jag vet hur jag själv är, jag har svårt att motivera mig att läsa långa texter. Därför stannar jag här. Jag skriver mer när jag hinner.

Puss och kram

Yalla bye.

 

Spara

Spara

Spara

Resan till remsan

KFUM Sveriges internationella sekreterare med ansvar för KFUM Sveriges program i Palestina, Jana Frolén, är nyligen hemkommen från en resa i Gaza, läs hennes betraktelser här nedan.

Nej så läskigt är det inte. UD avråder från att resa hit. De få utlänningar som syns på stan arbetar med biståndsprojekt, precis som vi. Staden Gaza påminner mycket om Ramallah fast lite grönare och gatorna är mer platta. Det vore utmärkt att cykla här och känna bris från havet. Här och var syns färgglada graffiti, ett resultat av konstprojekt som en av de utländska organisationerna sponsrat. Vid hamnen byggs det för fullt. Det fikas och skrattas på kvällarna.

För att resa in i Gaza behöver man tillstånd från Israel och från Hamaz. På grund av säkerhetsrisker får vår lilla grupp inte lämna hotellet utan representanter för YMCA Gaza. Jag är i tryggt sällskap av norska Linda från Y Global och Elena från Y Care London. Vi har kommit hit för att träffa YMCA Gaza och försöka kartlägga hur vi kan stärka organisationen framöver.

YMCA Gaza är en välkänd och väletablerad organisation. Hani, generalsekreteraren, bjuder oss på sött palestinsk te och visar oss runt. Här finns den enda tennishallen i staden, basketplan, nybyggd scen för olika konserter, galleri med tavlor, dagisverksamhet, lekplats med karuseller, bibliotek, konferenslokal med interaktiv whitebord (jag har hittills endast hört talas om sådana), fotbollsplan.

På kvällen fylls ungdomsgården av vuxna. Man dricker te, pratar och hänger. Skuggan från träd gömmer människorna från ockupationsbekymmer. I alla fall för en kort stund behöver dem inte tänka på att rent vatten ska köpas och att elen fungerar endast 6-7 timmar per dag.

Det är svårt att förstå att alla dessa människor har varit med om tre krig eller såsom det annars beskrivs ”militära konflikter”. 2008-2009. 2012. 2014.

Jag har aldrig tänkt på att lämna min hemstad. Jag trivs bra här. Men min tioårige son har sett tre krig. En gång när jag kom hem så var han så rädd att han pissade på sig. Vad gör jag som föräldrar? Man blir maktlös, – berättar fyrabarnspappan.

Han tillhör en av dem som har en chans att fly. Hans fru har jordanskt påbrå och därför har de jordanska pass. Men det är israeliska staten som bestämmer vem som får resa ut eller in. Under min korta tre dagarsresa träffar jag många människor som har aldrig varit utomlands och ingen vet om de kommer att få den möjligheten framöver.

Jag får ett sällskap av tre killar i tjugoårsålders under hela kvällen på Y Gazas gård. Det är slående hur dem är lika de andra engagerade ungdomarna som jag har träffat i Örebro, i Lviv i Ukraina, i Vologzin i Belarus. Det är något med blicken. Och naturlig glädje och nyfikenhet. Vi diskuterar relationer, vardag och framtidsplaner. De har I-phones och t-shirts med print.

Alla vi har gått på YMCA Gazas dagis här. Sen har vi blivit engagerade som volontärer. I år hade vi en stor sommarkollo för barn, berättar en av dem.

Några dagar senare får jag ett meddelade från en av killarna att han har gjort bra ifrån sig på tentan. Han pluggar företagsledarskap och vill öppna egen firma.

Samtidigt läser jag i medierna att det planeras nya attacker mot Gaza. Fjärde kriget ”lär bli sista, eftersom vi kommer att för att eliminera dem helt och hållet”, – sa Israels försvarsminister i en intervju till en palestinsk tidning AL-Quds.

Vill du stödja YMCA Gaza? Swisha: 123-9018557

 

Olivplockningssäsongen är i full gång!

dsc_0323

Regnet är sent i år, solens strålar gör så att svetten rinner längs med kroppen. Ljudet av rasslande presenningar och små dunsande ljud när oliverna träffar presenningsväven. Olivplockningssäsongen är i full gång!

dsc_0315

Från den 15 oktober till den 24 oktober stod JAI och ATG (Alternativ Tourism Group) för ett olivplocknings program. I årets upplaga av programmet har vi haft 65 internationella deltagare från 13 länder och tre kontinenter.

dsc_0291

Fredrik från Sverige plockar på, i bakgrunden syns israeliska bosättningar med ett taggtrådsstängsel som gör en tydlig markering på var bosättningen slutar. Dessa bosättningar expanderas med jämna mellan rum och  israeliska staten konfiskerar mark och vatten från de palestinska jordbrukare.

Programmet är till för att ge en bättre förståelse till konflikten mellan Palestina och Israel samt att visa hur livet ser ut under ockupation. Men deltagarna bidrar också till en säkrare miljö för de palestinska jordbrukarna vars mark ligger i närheten av israeliska bosättningar. De palestinska jordbrukare som får volentärernas hjälp har vid ett eller flera tillfällen haft problem med den israeliska militären eller de Israeliska bosättarna. Allt från tömning av avloppsvatten i palestinska jordbruksområden till att olivträden blir nedbrända, nedhuggna eller uppryckta med rötterna.

img_0097

Oliver har inte bara ett ekonomisk värde utan också ett affektionsvärde, olivträden är ett arv som har gått från generation till generation.

dsc_3

Min kollega Fatima skiner upp som en sol när olivplocknings säsongen börjar. Olivplockningen väcker behagliga känslor och alla familjemedlemmar deltar och spenderar tid med varandra tills den sista oliven är plockad.

dsc_0660

Wisam förbereder sin son för att en dag kunna ta över ansvaret för olivträden.

dsc_0791

Wisams far välkomnar deltagarna av programmet med ett stort leende.

dsc_0593

Patrice Från Frankrike sitter i ett av olivträden och plockar samtidigt som han undviker den gassande solen.

Vill du vara med och sponsra ett olivträd? Finns det intresse för att vara med nästa års olivplocknings program eller rent av att vara med på vårt olivplanterings program i februari? här kommer några länkar om det finns intresse.

http://www.jai-pal.org/en/campaigns/olive-tree-campaign

http://www.jai-pal.org/en/campaigns/olive-tree-campaign/olive-picking-program

http://www.jai-pal.org/en/campaigns/olive-tree-campaign/olive-planting-program

Sponsra ett olivträd och plantera hopp i Palestina!

 

 

 

Oliver

Näst efter de heliga symbolerna är oliverna det man som utlänning inte kan missa i Palestina. Olivträd, olivolja och oliver säljs överallt och används som marknadsföring för allt ifrån guidade turer i gamla stan i Jerusalem till bosättningar. Olivernas status är ofrånkomlig att se, men kan vara svår att förstå.

img_9150

Just nu är det olivsäsong. Olivplockning liknar mycket att gå ut och plocka bär, eller ta upp potatisen på slutet av säsongen. Det är en tradition och många familjer umgås genom att plocka oliver. Längs vägkanterna står stegar och under träden ligger presenningar som fångar upp fallfrukt. En liten brasa där det grillas och kokas kaffe eller te.

Festmåltid på fältet.

Festmåltid på fältet.

Olivträden utgör en stor del av Palestinas jordbruksekonomi, hela 25%. Många familjers ekonomi bygger på dessa odlingar och att kunna fortsätta bruka sin mark är absolut avgörande för markägarna.

Olivträden är också politiskt viktiga. Israel fortsätter att bygga ut sina bosättningar och tvångsförflyttar människor från stora områden på västbanken. Över en miljon olivträd har förstörts. Träden är en central bricka i den väpnade konflikten. Palestinerna bedriver kamp genom att fortsätta bruka marken och plantera tillbaka träd som tas bort.

JAIdeltagare plockade under fredagen oliver utanför beit jala. I bilden syns också väg 60, en israelisk motorväg inne i Palestina.

JAIdeltagare plockade under fredagen oliver utanför beit jala. I bilden syns också väg 60, en israelisk motorväg inne i Palestina.

YMCA och YWCA har, genom sin gemensamma organisation JAI, en olivplockningsfestival i veckan där 65 internationella gäster deltar för att hjälpa till med olivplockningen. Gästerna plockar framförallt i områden som på olika sätt hotas och där det kan vara svårt för de lokala bönderna att vara p.g.a. bosättares våld.

För att kunna fortsätta bedriva jordbruket och kämpa för fred och rättvisa behövs fler träd planteras. Du kan bidra genom att köpa träd hos JAI. Du kan också resa hit och plantera eller plocka oliver. Alla träd som doneras följs upp så att du får veta om ditt träd. Du kan också följa JAI på Facebook.

Hjälp oss att plantera hopp.

Yala bye

Ellen

Svennar på vift

Hela förra veckan präglades av besök från Y Care och KFUM. Organisationerna är sponsorer till projektet som jag arbetar med. De kom hit för att utvärdera projektet och se med egna ögon hur projektet fungerat i praktiken. Det innebar också att Jana från KFUM Sverige kom hit och hälsade på!

Måndag: Delegationen kom till vårt kontor i Ramallah. Utvärdering och analys av vad som fungerat bra och vad som kan utvecklas.

Personalen lokalt och partners träffades för att utvärdera och äta kakor.

Personalen lokalt och partners träffades för att utvärdera och äta kakor.

Tisdag: Vi åkte till Jericho för att träffa två samhällen för att se hur projektet implementerats. Först besökte vi ett flyktingläger, fikade kanelbullar och träffade unga tjejer som deltagit i projektet.

omtänksamt att baka kanelbullar på kanelbullens dag.

omtänksamt att baka kanelbullar på kanelbullens dag.

Sedan besökte vi en by och deltog på en workshop om ekonomi och företagande. Deltagarna var aktiva och pratade mycket med varandra. Efteråt följde vi med en av deltagarna, Safa, hem. Hon har startat en getfarm tillsammans med en granne. Det var fantastiskt kul att träffa henne och hennes familj. Mer om henne kan du läsa här.

Safa utanför ett av hägnen.

Onsdag: Bilkö i Ramallah och inne i Jerusalem gjorde att jag och min kollega Lina kom sent till ekonomimötet vi skulle till. Det verkade inte göra särskilt mycket utan de andra satt och väntade på kontoret. På kvällen träffade jag några couchsurfers som bor i närheten av min lägenhet.

Torsdag: Sitta och försöka få ihop en lägermanual och en power point om byggnadsnämnden. På kvällen gick jag, Linda, lindas kollega Dina och en kille jag träffat under gårdagen till Palestinas första cirkusfestival.

Fredag: storstädning i köket. Vår lägenhet är fin, men stökig, det där med flyttstädning verkar inte riktigt vara så etablerat. Vi saknar dessutom köksfläkt så köksskåpen blir lätt osiga och inte så trevliga. Därför Städade jag och Linda ordentligt i skåpen. Vi hittade massor av spännande saker som inte alls ska vara i köket.

Så såg min vecka ut.

tayeb

yala bye!

På plats i Palestina

Efter att ha slingrat mig igenom den Israeliska passkontrollen på Tel Avivs flygplats var kusten klar för att ta mig vidare till Palestina. En bil väntar på mig utanför flygplatsen och vi åker snabbt fram på motorvägen som efter ett tag skär in i palestinskt område. Stora surrealistiska murar tornar upp sig längs med vägen på båda sidorna, ibland pryds dem av stora robusta taggtrådsrullar på ovansidan av murarna. Lika snabbt som murarna dök upp försvinner de när vi återigen kommer in på Israelisk mark. Vi närmar oss Jerusalem och min chaufför väljer en avtagsväg som leder oss in i Palestina igen, Trafiken tjocknar så fort vi närmar oss en check point för att sedan rulla på i samma snabba takt som innan.

Efter en dryg timme är jag framme i en av väldens äldsta städer: Beit Sahour som kommer bli mitt hem de kommande sex månaderna. Beit Sahour är grannstad med Betlehem och har spelat en viktig roll genom historien för ett självständigt Palestina. I Beit Sahour ska jag vara praktikant för en organisation som heter JAI som står för Joint Advocasy Initiative och som är en samarbetsorganisation mellan YMCA och YWCA. JAI jobbar för att stärka opinionen mot den israeliska ockupationen av Palestina (som gång på gång har stridit mot internationell lag).

Vy över Beit Sahour som betyder: "The house of the once who stay awake"

Vy över Beit Sahour som betyder: ”The house of the once who stay awake”

Till er som inte har träffat mig innan tänkte jag presentera mig lite kort för. Jag heter Simon och är uppvuxen i Lund. 2012 avslutade jag min gymnasieutbildning på Polhemskolan i Lund och har sedan dess jobbat som lärarvikarie, lärarassistent och personligassistent samt rest runt i världen och studerat ett år på Österlens folkhögskola, där jag läste minoritets/urfolks perspektiv och hållbar utveckling.

Hej och välkomna!




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7