Poster taggade ‘Globala praktikantprogrammet’

World Aids Day i Mukuni Village

Den första december var det World Aids Day och tillsammans med min kollega från Kazungula representerade vi YWCA i en by som heter Mukuni Village. För att förstå denna plats kommer här en kortare historielektion…

Sammanlagt i Zambia finns det totalt 73 stammar och därmed också 73 olika språk. De flesta kan ändå förstå varandra någorlunda oavsett vilket språk man talar, men blir det för mycket missförstånd så övergår man till antingen engelska (som är det officiella språket) eller Nyanja (det stamspråk som man vanligtvis lär sig utöver sitt egna stamspråk). Alla är väldigt stolta över sin stamtillhörighet och är ivriga att lära en fraserna på just sitt språk.

Eftersom Zambia saknar kust är man väldigt beroende av att ha en god relation med sina åtta grannländer. I början av kolonialiseringen av Afrika var det många stammar som flydde från kusterna och samlades i det område som idag heter Zambia. Utan att jag kan lova er att det finns en vetenskaplig källa på detta, så sägs det i alla fall att det är därför zambier är så fredliga. Landet är uppbyggt av folk som flytt undan krig och förtryck och sökt efter fred. Av denna anledning går det alltså att hitta flera av stammarna även i Zambias grannländer, men i den södra provinsen finns det tre stammar som man tror har funnits här sedan urminnes tider. De kallas för ”Bantu Botatwe” och här ingår stammarna Tokalea, Ila och Lenje.

Åter till Mukuni Village eftersom här bor Cheif Mukuni, hövdingen över Tokalea-folket. Han är kunglig, maktfull, kändis. Kalla det vad du vill – snubben har respekt. Och pengar, vilket folk alltid påpekar när de pratar om honom. Men trots att hövdingen (tydligen) ska vara väldigt rik så är det en mycket primitiv by. Lerhyddor med halmtak, toaletter som är hål i marken och vattenpumpar ute på gården.

Processed with VSCO with f2 preset

Uppmärksammandet av World Aids Day inleddes redan den 30 november. Vi samåkte med personal från stadshuset i Kazungula och hittade en skola att lämna våra väskor i. Därefter var det samling i en katolsk kyrka för bön och minnestal. Vi tände ljus i mörkret och tågade från kyrkan till Mukuni Palace, hövdingens palats. Bakom ett halmstaket stod ett hus som liknade mitt och Emmas i Livingstone. ”Så palatset ligger någonstans bakom det här huset?” undrade jag. ”Nej, nej, nej. Det här är palatset. I jämförelse med alla lerhyddor i den här byn så ser det ut som ett palats.” Bra poäng.

Efter oklarheter över var vi egentligen skulle sova, fick jag och min kollega slutligen uppleva riktig zambisk gästfrihet. En kvinna som är rektor för högstadieskolan i byn, kunde trolla fram en madrass som vi fick sova på. I hennes hus, som till storleken var ungefär lika stort som ett studentrum, rymdes nu hon och hennes två barn, jag och min kollega. För henne var det en självklarhet att trycka in oss där och vi var så tacksamma.

Morgonen därpå, på självaste World Aids Day, hämtade vi vatten från vattenpumpen och gick sedan bakom huset för att tvätta av oss innan eventet skulle ta plats. Jag passade också på att leka med kvinnans fyråriga dotter. Hon hade fått tag på locket till baksidan av en mobiltelefon som hon låtsades ringa mig på. När jag låtsades svara och ropade ”Molibouanjiiiii?” (Hej, hur mår du?) så vek hon sig av skratt lika mycket varje gång.

Utanför palatset sattes det upp tält där vi fick sitta och alla skolbarn i byn samlades under mangoträden för skydd mot en brännande sol. Det var tal från människor som lever med AIDS, från självaste Cheif Mukuni, från Hälsoministeriet och från ideella organisationer. Alla betonade vikten av att våga prata om sin status öppet, för att fler ska våga testa sig och så att vi en dag inte ens behöver varna våra barn om viruset. Det var akrobatik, traditionell dans och sång. I ett tält vid sidan om kunde man testa sig och få rådgivning om reproduktiv hälsa.

Processed with VSCO

Processed with VSCO with f2 preset

Cheif Mukuni håller tal.

Efter lunch var det dags för oss att hitta någon form av transport tillbaka till Livingstone. Vi väntade på en bil i två timmar och tjugo minuter och såklart händer det som alltid händer. Man tror liksom att man precis har hittat lösningen på ett problem, när ett nytt problem dyker upp. Vi har en bil – men det finns ingen bensin. När vi en gång sa till vår kollega att vi ganska ofta kände att vi inte borde ”ropa hej förrän vi var över ån” så skakade han bara på huvudet. ”Om jag får ge er ett råd så är det att inte ropa hej förrän ni är tillbaka i Sverige – i säkerhet”. Ja, så kan man ju också se på det.

Jubai

Det finns ett litet samhälle som kallas Jubai i Area C utanför Bethlehem. Jag fick åka dit på besök med min lokala mentor, Nancy. Det var fem kvinnor där som gav oss det varma välkomnandet som palestinierna är kända för. De visade oss runt staden och sen blev vi bjuden på te och kakor när de började berätta om riskerna som plågar deras by.

dsc_0296

När jag satt och pratade med kvinnorna hade vi en väldigt trevlig stämning. De verkade vara så glada att ha någon där att dela deras historier med och alla upprepade hur välkommen jag var. Samtidigt var inte alla av deras berättelser så upplyftande. En som heter Raida berättade om hur bosättare hade kört över hennes åttaåriga dotter när hon var på väg hem från skolan förra året. Barnet överlevde men hennes ben blev helt krossade. Fortfarande behöll hon ett lugnt leende när hon tog fram mobilen för att visa mig bilder på hennes blödande barn när hon låg medvetslös i ett dike. Bilderna togs direkt när hon blev hittad av kameror som YM hade gett till samhället för att kunna få bevis när de blir utsatta för misshandel). Dock går det inte att bevisa om olyckan hände av misstag eller med avsikt.

Kommunen ligger nära en israelisk bosättning och utsätts ofta för misshandel av unga israeler som kan komma in i deras stad och förstöra. Det är ingen auktoritet på plats att stoppa dem. Damerna berättade om hur bosättare hade bränt ned en hel olivgård, nu är det få träd kvar runt byn. För tio månader sedan hade några unga män kommit in och bränt mosken så den förstördes helt (ingen omkom).

Samhället har fortfarande inget bra sätt att bli av med sop- och avloppsvatten. De bor också  med opålitlig tillgång till vatten.

Invånarna bor under hot av demolering. Det händer att soldater kommer och lägger en demoleringslapp på ett hus, tar ett kort på det för att sen kunna bevisa att de har gett underrättelse, men sen tar de bort lappen igen och går sin väg. När det är dags för huset att rivas, blir det ibland en total överraskning för familjen som bor där. Så blev en av damernas broder av med sitt hus. De sade att när det händer någon, är de tvungna att försöka hitta en familjemedlem eller bekant i sitt kontaktnätverk att bo med, annars skaffar de sig ett tält från en NGO, (de nämnde Rädda Barnen) det finns inte mycket mer direkt stöd för dem. Sedan fem år tillbaka är husbyggnad totalt förbjuden.

De var stolt att berätta att varenda ungdom som klarade gymnasieskola gick vidare till universitetsutbildning. De bästa studenterna utbildade sig till läkare eller ingenjör. Men sen finns det inget jobb för dem. De flesta palestinska män som bor i Jubai jobbar som kroppsarbetare i den israeliska bosättningen! Många palestinier ser det som förräderi men för andra är det jobbet det enda som finns. Det är ett svårt val.

EJ-YMCA har varit involverade i samhällsprojekt i Jubai i två år och nio månader för att bemöta riskerna och kämpa för att förstärka kvinnornas roll. Efter det har gått tre år ska YM dra sig tillbaka för att se hur hållbart och framgångsrikt deras projekt kommer att bli utan dem.

Nancy är projektkoordinator från YM, med henne kom action plans, och många idéer om hur man på bästa sätt kan lösa samhällets sårbarheter. Ett av deras främsta hinder har varit en man som kallas Noman Achmal Hamden, han styr över byrådet och har tydligen varit emot varenda förslag, eftersom han ville behålla all makt själv. YM jobbar för att underlätta kontakt mellan samhällen och biståndsgivare som USAID och Christian Aid och andra. Kvinnorna berättade även hur, efter snart tre år, så är mannen bara misstänksam mot YM och ovillig att samarbeta även när det skulle resultera i bistånd. Han vill inte ändra deras traditionella maktsystem. Men snart är gubbens senaste fyra år som vald ämbetsman slut! I februari ska en där, Yousra, kandidera sig. Hon blir den första kvinnan i denna by som ska prova att ställa upp för valet. Omval sker varje fyra år.

15293334_10154148511767076_1024140826_o

Yousra, första kvinnliga kandidat

Med hjälp av Women’s Training Program-EJ-YMCA har medverkan underlättat mellan USAID och Jubai, kvinnorna hade fått 9000ILS (ungefär 21,500SEK) för att starta deras senaste projekt, en liten affär där det säljs köksutrustning. Det har bara varit fyra veckor sedan de har öppnat och de har redan tjänat tillbaka 4500ILS. De hoppas att kunna expandera utan vidare bidrag.

dsc_0184

De håller också på att upprätta en klinik och förskola och de är nästan klara! Tillsammans med medel från GVC Italy, de har byggt brunnar. I städer som detta, är vattentillgång inte taget för givet och invånarna måste använda vattnet extremt försiktigt, alltid med en tanke på framtiden. Så med stöd från GVC hade Jubai blivit erbjuden att få byggt rör till husen som inte har rinnande vatten för närvarande. Hamden avvisade erbjudandet.

dsc_0188       dsc_0224

Färgen torkar i den nya kliniken

De lokala volontärer genomgår civilförsvarsutbildning i Bethlehem. De samlar redskap för nödsituationer som brandsläckare och generatorer.

dsc_0249

Redskap för civilförsvar.

Jerusalem

Det har blivit många resor till Jerusalem senaste veckan. Jag har besökt Swedish Christian Studie Center (SCSC) på Svensk frukost och föreläsning, besökt en bazzar för palestinska kvinnors småföretag, vandrat upp på mount of olives och haft en ledig dag med promenerande i västra Jerusalem.

Fint sällskap till bazzaren

Fint sällskap till bazzaren

 

 

 

 

 

 

 

knäckebröd, ägg, kaviar och riktigt kaffe!

knäckebröd, ägg, kaviar och riktigt kaffe!

Vid foten av mount of olives.

Vid foten av mount of olives.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utiskt från mount of olives.

Utiskt från Mount of olives.

Dessa olivträd omnämns i bibeln som den plats där Jesus fängslades. Otroligt.

Dessa olivträd omnämns i bibeln som den plats där Jesus fängslades. Otroligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det fungerar lite som en paus från vardagen. Ingen ropar efter mig och frågar hur jag mår, varifrån jag kommer eller vad jag heter. Stadsrummet i västra Jerusalem påminner om västerländska storstäder.

Det är också en stad  full av kontraster. Ofta när jag är där påminns jag om hur orättvist det är att det ser ut såhär. Det som bara är någon meter bort kan vara fullkomligt oåtkomligt för Palestinierna. Jag påminns också om hur märkligt livet i Sverige är. Överkonsumtion och en individualistisk livsstil.

I Söndags när jag vandrade längst västra Jerusalems gator funderade jag på hur livet sett ut om jag fått min praktik där istället. Väldigt annorlunda är nog svaret. Livet i Palestina är en utmaning på ett helt annat sätt. Samtidigt lär jag mig mer, upptäcker mer om mig själv och om andra än jag tror jag gjort i Israel.

Jag var glad när jag kom hem till Ramallah och gick på de ojämna gatorna med dåliga trottoarer och sin stökiga matmarknad. Här hör jag hemma på ett sätt som jag inte gör i Jerusalem. Inte för att jag inte önskar alla palestinier samma infrastruktur och välfärd som finns i Israel, utan för den gemenskap jag känner. Undrar hur alienerad jag kommer känna mig när jag kommer hem till mitt älskade Västerbotten. Framtiden får utvisa.

Mahane yehuda, matmarknad i västra Jerusalem.

Mahane yehuda, matmarknad i västra Jerusalem.

Matmarknad i ramallah

Matmarknad i Ramallah

 

 

 

 

 

 

gatuvy VJ

gatuvy västra Jerusalem

Åter hemma i Ramallah

Åter hemma i Ramallah

 

 

 

 

 

 

Nu ska jag äta Lunch!

Yala Bye

Spara

Gender Based Violence – Könsrelaterat våld

För att sprida lite kunskap även här så ska jag ge er en liten snabbversion av den informationen som vi sprider:

Vad är GBV?

Physical Abuse – fysisk misshandel
vilket innbär att använda fysisk kraft mot någon annan eller att:

– hålla någon i fångenskap så att personen inte kan röra sig fritt.
– inte ge personen mat, vatten, vila eller tak över huvudet.
– tortera/nedvärdera någon i ett inhumant vis.

Sexual Abuse – sexuella trakasserier
vilket innebär en sexuell relation med en annan person:

– där man utnyttjar, förudmjukar, skadar eller nedvärderar en annans persons integritet.
– utan att berätta för sin partner om sin HIV-status eller andra sexuellt överförbara sjukdomar.

Economic Abuse – finansiell
vilket innebär de flesta fall som har med ekonomiska resurser att göra, t.ex att:

– vägra finansiellt stöd till en familjemedlem som är beroende av personens finansiella resurser som den har rätt till enligt lag; som medicinska kostnader, skolavgifter, hyra etc.
– neka en persons rätt till att söka arbete eller annan aktivitet som genererar inkomst.
– att medvetet förstöra en fastighet för att skapa problem för den personen som äger den.

Emotional, Verbal, Psychological Abuse – känslomässig, verbal och psykisk
vilket innebär ett mönster av förnedrande beteenden mot en annan person, t.ex:

– förolämpningar, att någon kallar en fula saker, hot eller annat som orsakar emotionell stress.
– “obsessive possessiveness” som skadar personens integritet, privata frihet och/eller säkerhet.
– alla former av gender based violence som sker i sällskap av minderåriga som kan ta skada av detta (mentalt).

Gender Based Violence inkluderar även kulturella eller traditionella seder som följande:

– påtvingade oskulds-test
– när man delvis eller helt, tar bort kvinnans könsorgan (kvinnlig omskärelse)
– offrande för att förändra sin spirituella ställning (satanism)
– påtvingat äktenskap
– omskärelse (sexuellt renande)
– barn-äktenskap (där den ena eller båda parterna är under 18)
– sexuella relationer mellan personer som är släkt

Vart kan man söka hjälp om man blir utsatt för GBV?

I Zambia kan man vid GBV söka hjälp via domstolen, polisen, YWCA, vårdcentraler och sjukhus, kyrkan (under dessa finns olika instutioner, organisationer och avdelningar som skiljer sig åt beroende på stad).

Hur hanterar YWCA Livingstone GBV?
YWCA Livingstone har ett Drop in Center som är öppet måndag till fredag dit alla är välkomna med alla problem som har att göra med GBV. Hit får man komma och prata med en rådgivare, som bedömer situationen och väljer därefter hur man ska gå tillväga. För det mesta så försöker man lösa problemen med rådgivning där både offret och förövaren behöver närvara (ibland även vittnen). Men känner man att problemen behöver starkare krafter så refererar man dem till domstolen eller polisen.

 

img_2108img_2104img_2102

 

Vill du ha mer information om GBV, vilka rättigheter du har och vart du kan söka hjälp?

Här kommer lite tips på hemsidor du kan besöka:

http://www.atim.se/om-vald

http://kvinnofridslinjen.se/index.php?page=om-vald-mot-kvinnor

http://www.amnesty.se/vad-gor-vi/kvinnors-rattigheter/vald-mot-kvinnor/

16 Days of Activism Against Gender Based Violence

Hejsan hoppsan!

Den här veckan är jag utrikes-korrespondent på KFUM Sveriges instagramkonto! Där kommer jag lägga upp bilder och (förhoppningsvis) lite videos på vad vi här på YWCA Livingstone gör om dagarna. Ni kan hitta oss under namnet: kfum.

Denna vecka är det mycket saker som händer hos oss! Bland annat detta:

Mellan den 25 november och 10 december kommer YWCA Livingstone att delta i ett evengemang som heter “16 Days of Activism against Gender Based Violence”. Under 16 dagar kommer vi, tillsammans med andra NGO´s och övriga deltagare, att ordna samt delta i olika aktiviteter runt om i staden. Evengemanget startades för att minnas alla som dött pga. eller utsätts för könsrelaterat våld. Syftet med dessa 16 dagar är att aktivera och engagera människor i olika aktiviteter samtidigt som man pratar och uppmärksammar könsrelaterat våld; vad det är, vilka rättigheter man har samt hur och var man kan söka hjälp vid sådana fall. Exempel på aktiviteter som anordnas är fotbolls- och netball-turneringar, teaterföreställningar, workshops och/eller informationsspridning som kan vara flygblad eller att knacka dörr ute i communities.

I fredags satte hela grejen igång med ett demostrationståg som gick från Highlands (ett område lite utanför staden) in till the Civic Center, där borgmästaren höll ett tal om varför dessa 16 dagar är extremt viktiga och att vi måste fortsätta att sprida information och kunskap om GBV.

img_1872img_1892
Här ser ni YWCA Livingstone och NGOCC.

img_2068

Igår hade vi våran första aktivitet ute i samhället. Vi hade en community-outreach i ett av de mer utsatta områdena i Livingstone som heter Zambezi Sawmills.

Zambezi Sawmills är ett område där alkohol tillverkas och säljs hemifrån, försäljning som inte kontrolleras av staten. Eftersom den inte kontrolleras av staten så är alkoholen lättillgänglig för alla som bor där, oavsett ålder. Man dricker Sko – en egentillverkad alkohol med en procenthalt på cirka 3-10 procent.
Vi delade upp oss två och två och skulle köra dörr-till-dörr-metoden. Jag gick med en kollega som är född och uppvuxen i Livingstone. Han kan sina områden och gator, han känner sitt folk. Min chef kallar honom för en av sina “streetsmart” och det är just därför jag får gå med honom och ingen annan.
Att göra dörr-till-dörr i ett område som Sawmills väldigt annorlunda än att göra en dörr-till-dörr i ett område som Norby i Uppsala, Sverige. Till att börja med så finns det ingen riktig dörr att knacka på. Man går in på personens tomt och ropar “Odi”, om någon svarar så stiger man på. (Vart man än kommer och vilka man än träffar så trollar de alltid fram en bänk till oss att sitta på. Fantastiskt!)

Vi besökte fyra hus.
Vi träffade ungefär 25 personer.
Varje hus var en helt unik upplevelse.

I det första huset mötte vi en mamma tillsammans med hennes tre barn och hennes systerdotter. Vi frågade henne vad hon visste om GBV och hon sa att hon inte hade mycket information alls. Vi gav henne information om GBV och hur YWCA kan hjälpa till. Hon nickade och förstod. Hennes systerdotter sa att detta var som en uppebarelse för henne och att hon äntligen kände att hon visste hur hon skulle hantera sina problem. De tackade oss och vi tackade dem och gick vidare.

Hus nummer två pratade vi med en man. På tomten hade han en egen tuckshop där han sålde godis, kakor, cola, fanta och den Sko. Vi satte oss på en (framtrollad) bänk en bit ifrån tuckshopen. Bakom stod flera tomma plastflaskor – bruna med blåa lock. Under tiden vi satt där kom barn med hinkar och säckar fyllda med nya tomflaskor som de ställde upp bredvid de andra. Jag frågade min kollega vad flaskorna användes till. Han förklarade att dessa flaskor säljs i butikerna fyllda med öl, men när de är tomma samlas ihop och används till Sko. Ser man någon med en sådan flaska ute i samhället så vet man att det är Sko och inte öl. Framför flaskorna stod tre hinkar med en rosa-brun med en konsistens som liknade drickyoghurt – vilket var Sko. Hans fru hällde upp den i de tomma flaskorna som de sedan sålde.

Bakom oss satt tre män, alla med varsin flaska. Under vårat samtal blev vi avbrutna flera gånger av personer som kom in på tomten för att inhandla dagens flaska. De flesta var medelålders män.

I det tredje huset möttes vi av en stor grupp människor; mest kvinnor, några män och tre små bebisar. Några höll på att spela kort, någon höll på att få sitt hår flätat, några gullade med en bebis – alla drack Sko. Vi började prata om GBV, precis som vi hade gjort i husen före detta. Plötsligt kom en ung man in på tomten och man märkte att atmosfären ändrades helt. Han var inte välkommen här. Varför vet jag inte, men det märktes att ingen ville ha honom här. Vad som också märktes var att han var full. Innan han ens han sätta sig ner så bad alla honom att gå. Han pratade i mun med oss och försökte överrösta min kollega som pratade med de andra. Efter ett tag så satte han sig bredvid mig. Nära. Vad du i Sverige skulle tycka var för nära.
Jag var tyst när de pratade på lokala språk, delvis för att jag inte förstår vad de säger och delvis för att många inte förstår min engelska. Min kollega höll i samtalen, men översatte alltid efter ett tag till mig. Men mannen bredvid insisterade på att han skulle översätta så att det blev korrekt och så att min kollega inte lurade mig om vad som sades. Kvinnorna i sällskapet märkte att jag kände mig obekväm och började skrika på honom att gå. Han vände sig mot mig och sa att de var fulla och betedde sig konstigt “så som man gör när man är alkoholpåverkad”. Till en början skrek de bara åt honom att lämna mig ifred, men när han bara fortsatte så eskalerade det. Någon slog honom med en flip-flop i huvudet. En kvinna fick nog, släpade bort honom. Skällde ut honom, örfilade honom och tryckte upp honom mot en vägg. De bad honom att gå och lämna mig, och alla de andra ifred. Han lyssnade fortfarande inte. (Mamma, pappa, alla andra som jag vet vid den här punkten har börjat bli oroliga – var inte det. Han rörde mig aldrig. Lät jag honom bara sitta där han satt så lät han mig vara). Han var harmlös, han ville bara vara en del av sammanhanget och visa att han också hade kunskap om GBV. Han var bara inte välkommen här. Så småningom var vi färdiga och lämnade tomten. Som innan tackade de oss och vi tackade dem. Det sista en kvinna sa till mig innan vi gick var: “Tack för att du kom mzungo. Men nästa gång du kommer, snälla ta med pengar”.

När vi tillslut gick så gick även han.
Han frågade om mitt namn. Vart jag kom ifrån och ifall mitt hår var äkta.
Jag sa att jag hette Maria. Att jag kom från Sverige och att mitt hår är så äkta det kan bli.
“Maria. Som Jesus mamma?” Ja. Som Jesus mamma.
“Vart ska ni nu?” Vi ska gå.
“Låt mig gå med er” Tyvärr så måste vi jobba.

Nu hade även min kollega fått nog. Han höjde rösten och sa på tonga att nu skulle han gå innan våra vänner kom. Då tog han det till sig och tog ett steg tillbaka. Han sa hejdå och hoppades att vi skulle ses igen. Han gick åt vänster, vi tog höger in till det fjärde och sista huset.

Tagen av vad som hade hänt i de två tidigare husen så var jag inte så delaktig i den här diskussionen. Här träffade vi två medelålders-kvinnor, en äldre dam och en flicka i min egen ålder. Min kollega pratade lugnt med dem om GBV och hur YWCA hjälper till. Jag tittade mest på de små barnen som sprang omkring och lekte och på ankorna som vankade omkring på tomten. Innan vi gick så lovade kvinnorna att de skulle ta sina barn till YWCA nästa gång de gav dem problem.

Vi kände oss klara för dagen och mötte upp resten av gänget som var ute i fält. Vi samlade oss och pratade om vad vi hade varit med om. Några hade mött föräldrar som hade problem med barn som hoppat av skolan, andra hade problem med sina män eller fruar. Alla hade spridit information och fått olika upplevelser. Vi peppade varandra, bestämde oss för att komma tillbaka på onsdag för att fortsätta med vårat arbete och lämnade Zambezi Sawmills för denna gång med sång och dans. Även om det jag fick uppleva denna eftermiddag var svårt och annorlunda, så har det gett mig mycket att tänka på och bära med mig. Och jag är oändligt tacksam över att de jag jobbar tillsammans med hjälper mig att hålla huvudet högt, se saker som en lärdom och kunna skratta, även över det som kan vara jobbigt och problematiskt.
Det är lätt att prata om GBV, droger och alkoholmissbruk när man pratar statistik och fakta och vilken hjäp det finns att få.
Det är inte lätt att prata om GBV, droger och alkoholmissbruk när det händer framför dina ögon medan man försöker prata om vilken hjälp det finns att få.

 

Svaren vi får ifrån människor när vi frågar dem vad de vet om Gender Based Violence är väldigt varierande. Även hur vi blir bemötta när vi delar ut information om vilken hjälp man kan få, är olika. De senaste åren i Zambia har GBV skiftat fokuset från att det är mannen som slår kvinnan till att det är kvinnan som dödar mannen. Det har varit flera fall där män har blivit dödade av sina kvinnor, vilket gör människor i samhället oroliga. Det är en förändring som ingen förstår var den kommer ifrån eller varför. Oftast är det mannen som är den som fixar inkomsten i familjen medan kvinnan tar hand om hushållet, så varför vill hon döda honom?

(Såhär lät det när våra kollegor förklarade detta för oss:
“Det har gått från att männen slår kvinnorna till att kvinnorna dödar männen”
Som feministiskt autosvar så tänkte jag i mitt huvud “det är väl på tiden” samtidigt som jag hör Elin säga: “det är väl på tiden”, följt av att båda började skratta. Våra kollegor skrattade inte).

Pratar du med en man om GBV är han rädd för att dö och pratar du med en kvinna om GBV är hon rädd för att bli slagen. Det finns väldigt mycket rädslor, men väldigt lite kunskap. Har man blivit eller är utsatt för GBV är det också svårt att be om hjälp, för det kanske bara gör det ännu värre. GBV finns här, i Sverige och överallt. Men så länge man inte pratar om det så finns det inte. Det är just däför våra community outreaches är viktiga!

Det är just därför dessa 16 dagar är viktiga! 5 dagar är avklarade. 11 more to go!

Solidaritet med det palestinska folket

Idag är det den internationella dagen för solidaritet med det palestinska folket. Jag är i Jalazone på lokalkontoret i flyktinglägret. Det är speciellt att vara just här just idag. Flyktinglägren är verkligen bland det fulaste med hela den här konflikten. De palestinier jag möter i Ramallah tittar förvånat på mig när jag säger att jag är i Jalazone en gång i veckan. Jag får höra “Är du inte rädd!” “Vad tycker du om lägret?” och “Det är mycket problem där”. Gatorna är trånga, hoten utifrån och inifrån många.

Barnen som omringar mig är en påminnelse om allas vår mänsklighet. Det spelar ingen roll vem du är, du har varit ett barn. Liv är liv är liv. YWCAs verksamhet i lägret skapar utrymme för lek och inlärning, body, mind and spirit.

img_9501

Jag står idag i solidaritet med det palestinska folket,  fast jag aldrig helt kan förstå vad mina bröder och systrar upplever vet jag att förändring kräver att vi alla agerar.

Sverige måste stå i solidaritet med det palestinska folket. Om vi menar allvar med att vara föredömen i Europa när det kommer till solidaritet med Palestina måste Sverige fortsätta tydligt ta ställning för rättvis fred.

Världen måste stå i solidaritet med det palestinska folket. Vi är inte fria förrän det palestinska folket är fria. Om vi inte agerar för människors rättigheter förlorar vi vår mänsklighet.

img_1226

Nelson Mandela square

En som förstod detta var Nelson Mandela. “We know too well that our freedom is incomplete without the freedom of the Palestinians” Nelson Mandela 1997

Statyn på bilden ovan är en gåva från medborgarna i Johannesburg till medborgarna i Ramallah. Känns som en extra liten hälsning till Isak och Mauwli som befinner sig i Sydafrika.

Ikväll kommer jag åka till Jerusalem för att delta på ett möte i Stockholm. Världen är märkligt sammanvävd ibland.

Hoppas ni har det bra hemma i kylan!

Yala bye

Att älska på håll

När jag gick den förberedande utbildningen sas det att efter ca 4 veckor skulle hemlängtan börja kicka in. Nu har jag varit här i 8 veckor. Jag får väl ge dem delvis rätt. Det kan också vara för att jag inte tar mina mediciner som jag brukar (tar medicin mot PMS), utan bara efter behov, vilket gör att mitt humör svajat lite. Det kan också ha att göra med att jag hade väldigt lite kontakt med Sverige de första fyra veckorna. Jag samtalade lite med min fantastiska fadder Lott och med min grymma (jag vet inte vad jag ska kalla dig) koordinator Caroline. Båda är ju superbra, men de är kopplade till min praktik, inte mitt privatliv.

Såhär i efterhand gjorde jag därför kanske det mest ostrategiska valet man kan göra. Jag videosamtalade med min sambo för första gången, mitt under en PMS-period. Det tog inte många sekunder från att jag såg Filip och mitt rum tills tårarna rann. Jag var inte ledsen, utan superglad, men det gick liksom över styr.

Innan jag åkte hit frågade folk hur vi skulle klara oss, “Men Filip då, han följer väl med!?”. Varje gång fick jag förklara att nej, han stannar hemma, nej jag är inte orolig, jo vi älskar fortfarande varandra. Det var som att alla var experter på exakt hur svårt distansförhållanden är. Vet ni vad, det är inte jobbigt att vara borta, för jag vet att jag kommer komma hem (insallah).

Ärligt talat så var jag mer orolig för hur mormor skulle ha det. Hon är den enda familj jag har i Umeå och hon har sedan jag flyttat tillbaka verkligen blivit viktig för mig. Vi kan låtsas att jag tar hand om henne när jag löser datorproblem eller ställer tillbaka klockan men oftast känns det som hon hjälper mig.

Vet ni vad jag saknar mest? Maten. Palestinsk mat är typ det godaste man kan äta. Luncherna består av typ 7 sorters röror och massor av ugnsbakade grönsaker. Trots det så drömmer jag om gravad lax, västerbottensost, knäckebröd och kaviar (notera detta mamma och pappa, jag har just gett er en önskelista till jul). Jag önskar också att det fanns fler butiker med prislappar. De butiker som har fasta priser är nästan uteslutande inriktade på turister och expats, vilket innebär att det är dyrare.

Något annat jag kan längta efter är snön. Jag har sett alla fantastiska bilder folk lägger upp. Verkar helt overkligt med en halvmeter snö i Stackegrönnan redan. Hoppas att det inte smälter bort. Det närmsta jag kommit snö här är snögubben i sten som jag stötte på i Rawabi.

Faktum är att det känns inte jobbigt att längta. Jag kan titta på bilder, undra hur min mormor har det,  samtala med Filip, eller drömma om salt mat, utan att för den sakens skulle vara missnöjd. Jag vet att allt det där kommer finnas när jag kommer hem. Under tiden kan jag visa bilder på snö för mina kollegor på kontoret som chockat ifrågasätter hur man kan leva i Sverige, somna framför webbkameran och laga baba ganouch på min gasspis. Jag är på ett äventyr och skulle inte vilja byta bort det. 🙂 The struggles of being an intern.

Yala bye!

”Never again, to anybody, anywhere”

 

dsc_0265

Vi är i byn Far ata som ligger i närheten av Nablus. Det är väldigt blåsigt och vinden rör om det mycket torra jordlagret som piskar en i ansiktet. Alla som ska delta under dagen samlas i en liten vitmålad lokal med palestinska flaggor prydda längs med väggarna. Kamerorna smattrar och anteckningar skrivs ned i högt tempo samtidigt som vi blir informerade om dagens evenemang. Idag är det nämligen inte vilken dag som helst, idag ska det planteras 1100 olivträd som donerats av Erik Ader. Träden ska planteras till minne av hans far pastor Bastiaan Jan Adler vars bakgrund har en väldigt gripande historia.

Erik Ader tar första spadtaget för att plantera de 1100 olivträd

Erik Ader tar första spadtaget för att plantera de 1100 olivträd

 

Min chef Nidal hjälper till med att placera ut stängerna som ska hålla uppe de nya olivträdena

Min chef Nidal hjälper till med att placera ut pålar som ska hålla uppe de nya olivträdena

 

Under förintelsen räddade Bastiaan Jan Adler mellan 200-300 judar innan han blev tillfångatagen av den tyska naziregimen och torterades, innan han avrättades den 20 november 1944. Sonen Erik Ader var endast några dagar gammal när han förlorade sin far men han ser fortfarande upp till sin honom med djup beundran. Som ett tack för allt Bastiaan Jan Adler gjorde för den judiska befolkningen satte ”Jewish National Fund ” upp ett minnesmärke över hans hjältedåd och planterade 1100 furuträd. Man kan tänka sig att allting var gott och det var frid och fröjd.

På 70-talet tänkte Erik Ader göra vad hans far hade gjort 50 år tidigare, nämligen att resa landvägen från Nederländerna till Jerusalem. Under färden reste Ader igenom Libanon, Syrien och Jordanien, Vad han möttes av under sin färd var många av de palestinska flyktningarna som under ”al nakba” blivit utkastade från sitt land och sin mark. ”Al nakba” kan översättas till katastrofen och signalerar starten för den judiska staten Israel och början på en av den längsta flyktingkatastrofen i modern tid. Efter mötena med alla palestinska flyktingar under vägen fick Erik Ader sig en tankeställare. Väl på plats vid sin fars minnesplats såg han att det fanns gamla olivträdsterraser och han frågade Jewish National Founds talesperson om vem som hade använt dessa terraser. Han fick inget svar, detta ledde till en nyfikenhet över vad detta minessmärke stod för och vilka människor som fanns här innan marken använts av Jewish National Found.

Efter mycket efterforskning och många års letande kom han över svaret som han letade efter. Det var som han trodde, innan de 1100 furuträden planterades fanns en palestinsk by vid namn Beit Netif där som efter al nakba blivit demolerad. Att Jewish National Found hade använt sig av Erik Aders fars namn för att kolonalisera palestinsk mark var droppen som fick bägaren att rinna över. Erik Ader gjorde snabbt några telefonsamtal och genom en nederländsk lokal organisation ”Plant een olijfboom” och JAI kunde Erik Ader genomföra sin plan för att hedra sin far på ett sätt som hans far hade godkänt och känt sig hedrad av.

Byns lokala scout förening kommer till undsättning

Byns lokala scout förening kommer till undsättning

 

Det är därför vi är här idag den 20 november 2016 – 72 år efter pastor Bastiaan Jan Adler bortgång – och planterar 1100 olivträd i byn Far´ata för att ge svar på den orättvisa som Jewish National Found har begått. Förintelsen är och förblir ett mörkt kapitel i människans historia och en djup tragedi för alla som förlorade sina liv eller deras familjer som miste sina nära och kära.

img_0444

Solen börjar gå ner över horisonten, vi är alla trötta och pustar ut medan vi planterar det sista olivträdet. Dagen slutar med att en ny minnessten sätts upp till minne av Bastiaan Jan Adlers hjältedåd. Erik Adler sätter sig vid den nya minnesstenen, putsar bort lite av jorden som har svepts över den och vänder sig om och säger ”Never again, to anybody, anywhere”.

”Never again, to anybody, anywhere”

”Never again, to anybody, anywhere”

 

 

 

Tinitus och ett krångligt system

Lokaltrafiken i Uppsala är ju usel på så sätt att man inte kan betala med kontanter och förarna blir ÄNDÅ irriterade om man betalar med kort då det tar lång tid för dom att pilla med korterminalen. Så att jag kallar Sydafrikas system för krångligt står inte i kontrast till Uppsalas utan snarare i proportion till ickekrånligt. Aja, billig är det iaf att färdas genom Sydafrika i taxis. 60 Rand för att åka taxi till Durban från Pietermaritzburg. Taxi är då inte taxi som taxi i Sverige utan taxi är minibussarna som ni säkert känner igen.

Man kör inte på hållplatser här utan snarare fungerar det så att man med sin hand visar vart man ska när en taxi kör förbi. Säg att man ska till centrum, då gäller det att peka uppåt med pekfingret när en taxi kör förbi. Är det destinationen som dom ska till så stannar dom i vägkanten och plockar upp dig. Vågrörelsen, liksom “die welle” om den referensen fungerar är tecknet för South Beach. Pekfingret upp i en cirkulär rörelse betyder North Beach, hårdrockstecknet för den rika förorten Schlanga och så vidare.

“Mlungu, you are to tall” säger föraren och garvar då jag böjer mig för att inte slå i huvudet i taket när jag sätter mig i taxin. Mlungu betyder något i stil med viting. Och i mitt huvud känns det ändå som att viting borde ha någon negativ underton i sig men det har jag fått förklarat för mig att det inte har. Självklart finns det negativa ord att kalla vitingar, men inte just Mlungu. Jag tror ändå svarta sydafrikanerna är ovana att se vita åka lokaltrafik. De flesta Mlungus har pengar och kör bil helt enkelt.

Taxin är nästan fylld till bredden med passagerare och redo för avgång mot Down Town Durban. Föraren höjer basen på musiken ytterligare för att locka dom sista kunderna till taxin. Musiken är ett viktigt inslag i taxibusinessen. Det sägs att förarna med fet musik och feta högtalar drar betydligt fler passagerare än dom som inte kan multitaska djandet med att köra. Jag har inte factcheckat detta, men uppskattar ändå musiken. Föraren imponerar då han i samma rörelse blinkar, byter fil, justerar basen och köar en ny låt i spellistan. Jag sitter olyckligt precis bredvid högtalaren och detta är en ny dimension av att blasta hög musik för mig. Jag brukar gilla att pumpa musik i hörlurarna så det är på gränsen till obekvämt, men detta är out of this world högt. Det tinitusringer fortfarande till, då och då, i mina öron såhär ett par dagar efter så jag förstår verkligen inte hur förarna står ut.

Gqom är den lokala favoritgenren. Det är en variant av housemusik, med ett lite råare, hårdare sound. Musiken produceras runt omkring Durbans townships. Jag länkar lite tunga Gqomfavoriter och en dokumentär om musiken efter posten. Vidare till hur betalningen är hanterad!

I Down Town Durban har dom en anställd inkastare/betalningsansvarig i varje som vid varje stop hoppar ur taxin och bokstavligen talat springer fram till folk på gatan och frågar om dom är på väg till samma destination som taxin. Ett superhögintensivt arbete. Trafiken är ganska trögflytande i Durban så inkastarna gör ett hästjobb med att springa runt på gatorna och locka kunder till taxin. Många av inkastarna, och även förarna ska sägas, är antingen höga eller berusade för att orka med arbetsdagarna.

I andra fall så är det den som sist hoppar in i taxin som blir betalningsansvarig. En tyst överenskommelse att den som sitter på passagerarsätet ser till att ta betalt och växla resenärernas pengar. Jag, rookie som jag är satte mig på passagerarsätet och fick spendera hela resan till Durban med att växla pengar. Många misstag begicks och det blev en riktigt stressig och svettig resa till Durban med många irriterade blickar. Sen dess har jag märkt att många hellre väntar på nästa taxi snarare än att sätta sig på passagerarsätet.

Den kanske vanligaste förekommande symbolen för svenskars antisociala beteende är förmodligen hur vi tar oss an bussåkande. Vi sitter för oss själva och kikar ner i mobilen. Och även den kanske vanligaste symboler för andra kulturers vänlighet gentemot främlingar är att dom pratar med varandra på bussen. Bussåkande ses alltså som en central vattendelare mellan sociala och antisociala kulturer. Mythbustern i mig kan därför berätta att samma beteende gäller på taxisarna i Sydafrika. Verkligen alla satt och lyssnade på sin egen musik eller scrollade instagramflödet. Så istället satt jag där som ett fån och försökte starta en konversation med en ointresserade medpassagerare. Uppfriskande tycker jag! Ibland kan jag fascineras över hur väl vissa fördomar, positiva som negativa, stämmer, men ännu mer spännande är det när man blir överraskad.

Självklart är det viktigt att negativa fördomar krossas och att förståelsen mellan olika kulturer ökas. Men jag tror även att många håller fast vid många positiva fördomar kring andra kulturer för att man vill just var öppen. Själv tror jag att det krävs att alla fördomar, positiva som negativa, bleknar och nyanseras (skolverket njuter av min indoktrinering for sure). Alla sydafrikaner är inte alltid överpositiva och pratglada. Och det, om något borde väl kunna öka förståelsen kulturer emellan?

Detta inlägg kanske blev lite koka soppa på en spik men hoppas att ni hittade något intressant. Om inte så finns det riktigt fin sydafrikansk musik down below  att njuta av.

Until next post,

PEACE

Riktigt bra dokumentär om Gqom: https://www.youtube.com/watch?v=xgHxtE4uzdY

Musik:

 

 

Hur det kan se ut: https://www.youtube.com/watch?v=pUsdZZ2PPTY

 

Vad är Youth Justice?!

I ett samarbete med KFUM Sverige har YWCA Zambia startat ett projekt som kallas för Youth Justice – ett program som handlar om att stärka och stötta unga människor i samhället.
Programmet handlar om att stärka unga människors självkänsla, hjälpa dem och ge metoder för att bygga sitt självförtroende, prata om “pinsamma” ämnen som sex, kärlek, puberteten, HIV/Aids, preventivmedel, sprida information om könsrelaterat våld, om att växa upp, ta ansvar, bygga relationer och mycket mer… saker som är superduperyber viktiga att prata om öppet (!!) men som, precis som i Sverige, fnissas om, hyschas om och slutligen faller mellan stolarna.
Varje träff formas efter en handbok: två olika för tjejerna och en för killarna. Tjejerna börjar med Financial Education (ekonomi och självförsörjande) för att sedan gå över till Life and Health Skills (livskunskap). Killarna gör bara Life and Health Skills.
I Livingstone arbetar åtta ungdomar i åldrarna 18-30 år med Youth Justice programmet. Det är fyra tjejer och fyra killar; tjejerna leder tjejgrupper och killarna har killgrupper. Dessa åtta kallas mentorer (ungdomsledare) och är ansvariga för att hålla i träffar för ungdomsgrupper. Just nu arbetar mentorerna i skolor i olika område inom Livingstone. Man försöker fånga in ungdomar i åldersgrupperna 10-14 och 15-19; då man i Zambia går i årskurs 6-8. Mentorerna träffar sina grupper 1-2 gånger i veckan för att under cirka under cirka en timme täcka ett ämne från handböckerna.

“Adolescent girls and young women are often teetering between dependence on childhood caretakers and the independence we crave as young adults. They are assuming more financial responsibilities and have to become ready for the economic role we will assume as adults. Teaching how to manage their money and build assets can help them to protect themselves and also expand their opportunities in life.”

img_0845-1img_0781

“Financial Education focuses on concepts of money and ways to manage it well. It promotes regular savings, wise spendings and ways to make the most of the girls´ resources. It is important to know how to handle yourself, pursue income opportunities, pay for your expenses and plan for the future.”

Financial Education är en handbok med 19 kapitel och handlar om att stärka tjejers självständighet genom att hjälpa dem att bli ekonomiskt självständiga. Detta, tror man, kommer i längden att påverka unga tjejer att bli mer självständiga från sina föräldrar och eventuella partners i framtiden. Om de vet hur man sparar, gör en budget och hur en bank fungerar, så kommer de också veta att de kan klara sig själva ekonomiskt och inte behöva förlita sig på att någon annan att alltid ska ta hand om och försörja dem.

“Zambian girls are faced with social isolation, economic vulnerability, and lack of appropriate health information and services – factors that prevent a healthy transition from girlhood to womanhood. They are faced with high rates of gender-based violence, and unsafe sex – increasing their risk for unwanted pregnancy, HIV infection, and school drop out. This leads to a lack of economic resources and income-generating options, and a general lack of agency in shaping their lives. The root course of these vulnerabilities is largely determined by girls´ weak social, health and economic-assets.”

Life and Health Skills handboken är myyycket tjockare och utgår från sju stora teman, vilka är: introduktion till LHS (livskunskaps introduktion), sexuell och reproduktiv hälsa, “life-skills” (livs-tips), HIV/Aids, genus och könsrelaterat-våld, ledarskap och mänskliga rättigheter. Under varje tema finns ett antal underrubriker som på olika sätt har att göra med huvudämnet.
I introduktionen går man igenom vad hela Youth Justice handlar om: vad du som ungdom får ut av det och vad samhället får ut av det. Detta är inledningsprocessen till att bygga en stabil och trygg grupp för att undvika att ungdomarna känner sig obekväma och väljer att inte delta. Den första delen kan liknas med en team-building; man pratar om teamwork och gör olika övningar för att svetsa ihop gruppen så att alla ska kunna få ut så mycket som möjligt av de ämnen som följer.

Temat reproduktiv hälsa tar upp ämnen som: livs-cykeln – vad händer med kroppen och knoppen under livets gång? Man pratar om puberteten och allt som hör till – alla frågor som dyker upp: “min kropp förändras, är jag normal?”, hur går det till egentligen när man växer upp och börjar bli vuxen? Detta tema är väldigt känsligt att prata om, inte bara för att det är med tonåringar som fnissar kring allt som har med kroppen och sexualitet att göra. Det är känsligt för att det är också under detta tema som man pratar om saker som preventivmedel, myter kring sex och preventivmedel, graviditeter och aborter; mycket som präglas av vilken kultur man är uppvuxen i eller vilka traditioner man lever efter.

Just dessa ämnen är i Zambia starkt kopplade till kultur, traditioner, religion. Många av ungdomarna kastas mellan det man får lära sig i skolan, vad de lär sig hemma/av familjen, i kyrkan och på sociala medier. Somliga litar på kunskap och fakta medan andra tror på traditionella teorier och historier. Det största problemet är att ungdomar inte alls är vana att prata öppet om detta eftersom många saker kan anses vara tabu och personligt. Men så kommer vi från YWCA och gör motsatsen, om man inte vågar prata om saker så kommer det att skapa problem och det är just det som vi som organisation vill förebygga men som också tar tid.

När man har temat Life Skills pratar man mycket om relationer. Relationen till sig själv, men också med andra – familj, vänner och/eller partners. Här får ungdomarn lära sig redskap och metoder för att kunna identifiera bra och dåliga relationer, hur man ska kunna lita på sig själv och sitt eget omdöme, inte falla för grupptryck och ta egna och kloka beslut. Man kommer också in på saker som känslor: vad är det och hur hanterar man dem? och hur man ska lösa en konflikt utan att det får konsekvenser eller leder till vidare konflikter.

När man kommer in på HIV, AIDS och STIS (könssjukdomar) är det även här ett känsligt ämne eftersom det också är något som präglas av kultur, tradition och följs av ett enormt stigma. Det som tas upp här är att lära sig skillnaden på myterna och faktan om HIV och AIDS samt hur man undviker att få det på bästa möjliga sätt.

Genus och könsrelaterat våld är en av de mer allvarsamma teman som tas upp i handboken. Här pratar man om sexuellt utnyttjande och vilka olika typer av könsrelaterat våld som finns. Hur vet man när man blivit utsatt? Vart kan man vända sig och vilken hjälp har man rätt till att få? Man pratar om de mänskliga rättigheterna; mänskliga och barns rättigheter, sexuell och reproduktiv-hälsa/rättigheter samt HIV/AIDS och mänskliga rättigheter.

Ledarskapskapitlet handlar om att visa ungdomarna t att alla har möjlighet att bli en ledare, på ett eller annat sätt! Bara att vi kommer som ungdomsledare är ett sätt att visa att engagera sig i sitt område eller i sin stad är ett sätt att vara en ledare och förebild samtidigt som man jobbar för förbättring och förändring.

img_0524-1 img_0527-1

Även om det stora målet med dessa grupper är att stärka ungdomar som människor och individer; få dem att förstå och använda sig utav sina rättigheter, bredda kunskapen om sex, hur man bygger relationer, lära sig om kroppen, sköta sin ekonomi och så vidare, så är den viktigaste grejen att träffarna inte ska vara som en lektion i skolan. Den stora skillnaden på denna timme tillsammans med oss och mentorerna och en timmes lektion i skolan är att tillsammans med YWCA finns det inga rätt eller fel svar; alla ska känna att de kan uttrycka sig och sina åsikter. Mentorn är ingen lärare,utan vi lär alla från och med varandra. Alla ska kunna känna sig trygga med att prata, delta och lära sig.

Och såklart (det jag tycker är det bästa av allt) så blandar vi seriösa diskussioner och övningar med massa energifyllda lekar!! Jag ska (om internetet tillåter) ladda upp en video för att försöka förmedla denna oförklarliga känsla när man leker tillsammans. Jag har förlängt min leklista med minst 10 nya zambiska lekar och de har fått ta del av det jag och Elin hade med oss i bagaget från Sverige. Lekar är fantastiskt! Mer sådant åt folket! (försökte ladda upp en video på en av de bästa lekarna, men internetet vill ej tillåta detta…)

Jag har själv lärt mig extremt mycket nytt och viktigt på en väldigt kort kort tid genom att bli en del av Youth Justice programmet. På ett sätt fungerar även jag som en mentor/ungdomsledare och följer med på uppdrag ute i skolorna; vilket också sätter lite press på att jag faktiskt måste veta vad jag pratar om. Alla ämnen vi berör; redskapen och metoderna vi pratar om, är saker som jag önskar att jag hade fått ta del av när jag var i deras ålder. Mycket har jag hört om på ett eller annat sätt, men det är minst lika mycket till, om inte mera, som jag aldrig skulle tänka på om jag inte hade fått det här uppdraget. Alla ämnen, redskap och metoder som vi berör är så Himla. Extremt. Super. Duper. VIKTIGA! Att få vara en del av utvecklingsprocessen hos de ungdomarna vi träffar i skolorna, att få se någon använda sig utav en metod eller klara av en uppgift ensam eller med hjälp från sina kompisar. Att få ett leende, ett tack eller en tummen upp efter en träff, från en ungdom som känner att den lärt sig något nytt, uppnått ett mål eller bara haft en riktigt riktigt kul och meningsfull tid tillsammans med dig är, och kommer alltid att vara, obetalbart. Det som får en att förstå varför en gör det en gör, fortsätter med det en gör och aldrig vill lägga av.

Och hallå! Jag tycker det är skitkul att folk tittar in här och blir lika förvånad varje gång någon hör av sig på ett eller annat sätt och säger att de går in och läser här. Kommentera gärna något kul eller ställ en fråga eller vad som helst! Även om brevväxling är skoj så är Livingstones postkontor och brevleverans, av erfarenhet, inte för mycket att hurra för.

Tills nästa inlägg, fred ut!




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7