Poster taggade ‘Globala praktikantprogrammet’

Supertanter & snubbar med för mycket åsikter

Det var måndag eftermiddag och jag gjorde sällskap med min kollega Anna från kontoret i Kazungula. Anna är en kort kvinna i sina bästa år och har precis införskaffat sig kvällens middag – nshima (majsgröt) med karpenta (torkad småfisk). Jag frågar henne om jag kan hjälpa henne att bära, så hon ger mig den lätta påsen med torkad småfisk och slänger upp en säck med 25 kg majsmjöl på huvudet.

Någon av de tråkigare erfarenheterna från Zambia är hur ofta okända män vill kommentera hur man ser ut när man är ute och går. Oavsett plats i världen tycks det alltid finnas snubbar med för mycket åsikter. Emma och jag kan fylla en hel bok med kommentarer och åsikter som har kastats i vår väg utav helt främmande män. Har jag betonat tillräckligt att det endast är män? Att inte en endaste kvinna har haft samma behov att kasta ur sig åsikter om oss på gatorna?

Vi har fått höra allt från KLASSIKERN ”Gift dig med mig” till den som kanske tar alla priser ”Du ska vara tacksam att jag, som är en man som respekterar kvinnor, vill ha dig”. Hur går det ens ihop?

Det finns två saker som fungerar exemplariskt i sådana här situationer:

  • Konkurrerande-man-kortet. Fungerar på varje kontinent. Påpeka att det finns en konkurrerande man med i bilden och du är befriad från sexistisk terror. Fast om du skulle påstå att du helt enkelt inte är intresserad så kan du få stå och diskutera saken i evigheter. Som om intresset plötsligt skulle blossa upp efter ett antal förolämpningar?
  • Svara med ett riktigt (från botten av ditt hjärta) URVRÅL. Otroligt effektivt. En eftermiddag när jag och Emma var på väg hem från stan berättade jag för henne om min promenad tidigare på dagen där totalt 15 män besvärade mig. OBS nytt rekord. Precis när jag är uppe i varv över detta passerar vi två killar som ropar efter oss hur vackra vi är och hur gärna de vill gifta sig med oss. Vattnet kokade över, det var sista droppen, bägaren rann över, jag sket i att räkna till tio. Så då kom det – urvrålet.

Tillbaka till måndagseftermiddagen och Anna med 25 kg majsmjöl på huvudet. Vi passerar marknaden, ett typiskt ställe för just denna problematik. I ett skjul ligger ett gäng unga killar på marken och röker. ”Hörru, mzungo (viting), kom hit!”. Jag är väl i full färd med att räkna till tio, samtidigt som jag märker att jag har tappat Anna någonstans på vägen. Jag vänder mig om och ser hur hon hytter med fingret åt killarna (med säcken på huvudet) och skäller ut dem på Lozi. Tack Anna.

Strax därefter passerar vi en grupp på fem unga killar som börjar vissla när jag och Anna har gått förbi. Jag tänker väl något i stil med hur mycket jag önskar att de ska ramla i Kazungulas lera och fastna där, samtidigt som jag märker att jag ännu en gång har tappat Anna någonstans på vägen. Jag vänder mig om och ser hur hon ännu en gång har snott runt med säcken på huvudet, fast denna gång hör jag hur hon har en mjukare ton i rösten. Jag frågar henne vad hon sa. ”Jag undrade bara om det var mig de visslade på för i sådana fall är jag alldeles för gammal för dem – och dessutom är jag redan gift.”

Man kan bli oändligt less på män som inte kan bete sig, att jag istället tänker hylla Anna och alla andra tjejer, kvinnor och supertanter på den här planeten. Tack för att ni får mig att känna mig trygg på gatorna istället för obekväm. Tack för att ni ler mot mig istället för att kommentera mig. Tack för att ni håller varandra om ryggen. Tack för att ni röstar fram varandra på ledande positioner. Ni starka kvinnor som har en unge på ryggen och en säck majsmjöl på huvudet. Ni som själva har blivit utsatta för sexuellt våld och som nu engagerar er för att ni inte vill att det ska få hända någon annan. Ni supertanter som går flera kilometer i brännande hetta för att stå upp mot könsrelaterat våld. Och som man sedan får fika läsk och muffins med när man kommit fram.

Ni är tamigtusan legender hela bunten. Och jag är ledsen att det är ni som måste leva med att era reproduktiva rättigheter ges och tas ifrån er år 2017.

 

På bilden ser ni en av de superkvinnor jag har fått äran att lära känna i Zambia. Keity är min höggravida kollega som precis har bestämt sig för att ge sig in i buskarna utanför vårt kontor för att plocka min zambiska favoritgrönsak.

 

The Resilience Project -Del2 Jubbet adh Dhib

The small village of Jubbet adh Dhib lies vulnerably in Area C in the midst of three Israeli
settlements in the hills outside of Bethlehem. The idea of opening a beauty salon came from
discussions between the Protection Group and volunteers. The need was identified for opening such a
salon for the women in the village. The women were only able to get their hair, makeup,
and nails done whenever there was a major event (such as a wedding) or other occasion happening in the
village. Previously, the nearest beauty salon was six kilometers away from the village so Jubbet
adh Dhib women had to travel and spend money on transportation in order to reach those services.
Therefore, the community recognized that there is always strong demand for such services to be provided
in the village. This will allow female members of the village easier, more convenient, and cheaper
access to those services as well as saving on transportation costs.
The beauty salon was recently opened, in October 2016. It began with a 9900 ILS grant from
EJ-YMCA-WTP and within the first eight weeks, the two women beneficiaries, Doua and Samah,
have already provided services for approximately 2000ILS. The beauty salon has been receiving
customers from Jubbet adh Dhib as well as from the nearby villages such as Za‘tara and Beit
Ta’mir.
Doua (20) has just begun studying English at the nearby university where she is
obligated daily to submit to a search and show her papers at a checkpoint on her way. Her
household consists of eight individuals. Doua is using the income she generates from the salon to
assist her family financially and to pay for her university’s tuition fees.
Samah (19) is an aspiring, certified beautician. She is currently in 11th grade. She
has been given the opportunity to attend styling workshops and has acquired a cosmetology
certification. Her household consists of ten individuals. Samah is also using the income she
generates from the salon to assist her family financially and to save up for other beauty and
cosmetology courses. She proudly explained, “When we have weddings or parties, all the women in
the village want to come here to get their hair or makeup or nails done. They have even come from
other villages.”


Doua (left) and Samah (right) at the beauty salon
Both Ilham and Yusra were volunteers with the village’s Protection Group who participated
in identifying not having a beauty salon as a market niche. Both young women have been very
active and feeling much more confident and powerful after running a project on their own. They
also feel proud of being able to work at an exciting place, benefit the women of their village, and
help their families at a young age. When the two young women were asked what impact these
community interventions have had on them, Samah voiced her happiness at the opening of the salon
and her hopes for the continued expansion of the project and further training. “It helps our
ambition.” Doua said that “This resilience project teaches us to be dependent on ourselves.” With
their hope for expansion, they also aspire to be able to hire other women to work with them at the
salon in the future.
Bright, hardworking women such as these two, Ilham, and Yusra are the future of Palestine.
Protection Groups and members of both villages are very proud of their accomplishments: the start
of creating income generating activities for women. These outreach micro-projects under the
Resilent Project help rural Palestinians reach their ambitions and improve their communities’
livelihoods. Thanks to the efforts of EJ-YMCA, these communities are continually being
strengthened by ultimately being taught how to be creative and inclusive in responding to
vulnerabilities and and anticipated risks, how to be organized, and how to manage their own projects by
themselves.

Myggor, grodor och 38 grader

“Se mitt stora problem är att mina problem
Är så pass små att dom knappt räknas som problem
Men dom gör lika ont för det så sjung med”

Så sjunger Snook i sin låt Inga problem och lite så känns det för mig just nu.

Jag försöker sova men myggen håller mig vaken. Även fast jag är van med mygg då jag har spenderat stora delar av mina somrar med min släkt i Piteå så är detta en helt ny nivå av mygg. Ni känner säkert igen lätet som mygg gör precis när man försöker sova. Ett vagt men samtidigt påtagligt surr som rör sig i rummet. Bizzzzzzzzzzzzz. Och det är som att min hjärna planterar ljudet även då det inte är några myggor i rummet. Nästan som att hjärnan vant mig till att få min godnattvisa serverad av myggen. Det börjar med att man knappt hör det men vibrationerna från vingslagen rör sig närmre och närmre tills man inser att denna gången är det inte hjärnan som spelar mig ett spratt med sina placebomygg. Små och snabba är dom. Omöjliga att fånga. Jag sprayar sängen med insektsgiftet DOOOM. Så nu ligger jag i ett moln av gift och hostar då jag råkat andas in DOOM sprejen. Ångesten över att få cancer växer sig större. DOOMedagen.

 

Samtidigt har grodorna sin nattliga parningsrutin i full gång. Men grodorna är ändå inte lika störande. Visst dom låter högre än myggen men då dom inte är ute efter att tappa mig på mitt blod och lämna mig kvar i sängen med kliande bett så är det inte ett lika stort störningsmoment. Tänker på alla filmer jag sett där grannarna i våningen över har högljutt sex.

 

37 grader ute så fläkten går på högvarv. Jag intalar mig själv att den också hjälper mot myggen. Typ blåser bort dom.

 

Så där har ni min 37-gradiga ljudbild. Myggen som surrar, grodor som kvackar med varandra (kul ord det där, kvack, kvack. Kvack you.) och fläkten som blåser.

 

Nog av klagosång.

 

Until Next Post,

Peace

Lastbilarna saktar in

När jag går och lägger mig på kvällarna kan jag höra lastbilarna sakta in på motorvägen som ligger strax intill vårt hus, för kontroll vid den check-point som ligger precis innan man kommer in till Livingstone. Motorvägen börjar i provinsen Copparbelt i norra Zambia, passerar huvudstaden Lusaka och fortsätter till Livingstone och Kazungula i söder.  Vägen är viktig för transporten av koppar från gruvorna i norr till Botswana, Zimbabwe och Sydafrika. Efter att lastbilarna har blivit kontrollerade kör de genom Livingstone för att sedan svänga av antingen mot Zimbabwe eller Botswana. Vid Zimbabwes gräns finns en bro som får trafiken att flyta på någorlunda fort även fast endast en lastbil kan passera denna bro åt gången. Vid gränsen till Botswana ligger byn Kazungula och det är här jag har min praktikplats. Kazungula ligger ca 7 mil från Livingstone och här har man fullt upp med att bygga en bro över Zambezifloden. Tills den bron är på plats finns en färja som kan ta en lastbil åt gången över floden till Botswana, vilket gör trafikflödet ännu långsammare här. Längs med vägen bildas en kö av lastbilar och lastbilschaufförer som ibland får vänta i två dagar på sin tur att passera – eller ibland två veckor.

Som många andra gränsstäder har Kazungula ett stort problem med prostitution. Man menar att det är på grund av de långa väntetiderna för lastbilschaufförer som behöver något att fördriva sin tid med. Därför har lastbilar som saktar in börjat klinga illa i mina öron om kvällarna. Kazungula har lockat till sig främst unga tjejer, men också ett ökat antal unga killar, från olika delar av Zambia, Zimbabwe och Botswana eftersom byn har blivit känt för sin stora efterfrågan på sexuella tjänster. Tillsammans kan de gå ihop för att hyra ett hus och på kvällarna går de längs med den långa kön av lastbilar för att hitta intresserade köpare. Min kollega Keity berättar för mig att hon träffat kvinnor som hunnit med tjugo män på en kväll när de gått från lastbil till lastbil. Hon berättar också att de flesta måste sänka priset om de kräver kondom.

Detta har lett till att antalet HIV-smittade inom Kazungulas distrikt är högre än andra delar av Zambia. Av den anledningen har man skapat ett samarbete under namnet DATF (District AIDS Task Force) som samlar olika aktörer för att tillsammans jobba med att sprida information om HIV/AIDS, erbjuda testning, bromsmediciner, gratis kondomer och rådgivning. Här ingår bl.a. den lokala vårdcentralen, polisen, gränspolisen, kyrkorna, representanter från skolverket och organisationer som Network of Zambian People Working with HIV/AIDS, PPAZ (Planned Parenthood Association Zambia) och YWCA. Totalt är de 21 personer som samordnar olika event för att uppmärksamma HIV/AIDS-problematiken i distriktet, exempelvis genom World AIDS Day, 16 days of Gender Activism och genom besök till mer avlägsna byar i distriktet. I och med samarbetet kan de olika aktörerna bistå med olika saker, som att någon bistår med gratis kondomer, någon står för testningen, någon med bilar för transport osv.

Även fast prostitution är så pass utbrett i Kazungula, är DATF det närmaste man kommer till att arbeta med den här målgruppen. Enligt zambisk lag är det ett brott att både köpa och sälja sex och straffet för den som säljer kan vara mellan tre till fyra månaders fängelse. Därför är det också svårt för de prostituerade att söka hjälp hos kliniken eller anmäla brott som misshandel eller frihetsberövande hos polisen.

YWCAs Drop In Center i Kazungula får in cirka två fall i månaden som är kopplade till prostitution, så det är många som fortfarande inte vågar söka den hjälpen. Det som YWCA främst har fått bistå med är tre saker. Det kan dels vara att personen i fråga vill testa sig för HIV eller någon annan könssjukdom som man kan att testa sig för gratis på kliniken, men är rädd för att bli förödmjukad och diskriminerad av sjuksköterskorna att de vill ha någon inflytelserik person med sig som stöd. I samhället är det en vanlig åsikt att prostituerade förstör äktenskap och kopplingen till fattigdom är det få som förstår. Det kan också vara så att personen i fråga har blivit misshandlad och vill anmäla det hos polisen. Då kan YWCA ringa till polisstationen och be att särskilda poliser hanterar det fallet så att hen inte blir utsatt för diskriminering eller korruption. Eller så kan de ha blivit gravida och vet vem pappan är, men om han nekar till faderskapet kan det gå vidare till domstol eftersom det är olagligt att förneka försörjning av ett barn i Zambia. YWCA kan assistera i anmälan och processen kring hur man ska gå tillväga.

Keity berättar att det tidigare fanns en organisation som fokuserade på prostituerade i Kazungula. De erbjöd testning, rådgivning och behandling av könssjukdomar men organisationen lades ner eftersom man endast fokuserade på att behandla könssjukdomar och inte gick ett steg längre i att erbjuda dem en alternativ inkomstkälla. För om man inte erbjuder en annan inkomstkälla, så är det stor risk att personen fortsätter bli smittad gång på gång. Keity menar på att det måste finnas finansiellt stöd för att bryta trenden, man måste kunna erbjuda någon form av utbildning så att de kan ändra sina liv. Detta är den enda långsiktiga lösningen menar hon. Tills dess är det YWCA som kan försöka stötta dessa människor på bästa sätt på plats i Kazungula idag.

 

Vars går gränsen?

Jag vet att jag skrev att jag skulle fortsätta skriva om vad som hände på min resa till Jordanien men jag känner att jag behöver göra en liten tankepaus. De senaste dagarna har jag varit sjuk, och jag är fortfarande inte helt frisk. Mycket nervositet hade nog byggts upp inför visumresan och att familjen skulle komma på besök. Det har varit svårt att lämna Palestina och inte veta om jag skulle få komma tillbaka, vilket gjort att nu när jag väl är tillbaka känns saker främmande och avlägset. Det har blivit bättre, vardagen börjar sakta komma åter, men just nu är jag i ett litet mellanrum, ett andningshål.

Faktum är att jag i princip skrivit en hel text om vad jag gjorde i Amman, men jag känner mig ganska missnöjd. Så mycket har hänt att det är svårt att plocka fram en röd tråd, någon analys, eller något annat som gör att texten känns meningsfull. Oftast när jag skrivit har det varit för att jag vill berätta någonting. Nu är problemet att det finns för mycket saker att berätta om.

Samtidigt är jag arg, arg över situationen, arg över gränskontrollerna, arg över bosättarna i Hebron. Jag har förvisso alltid varit arg på dessa saker, men det har verkligen kommit mig nära på sistone och kom att prägla hela resan till Jordanien. Visst turistade jag som vem som helst, men samtidigt samlade jag mig för att säga rätt saker till gränspolisen. Jag visste att jag hade goda chanser att ta mig in igen men laddade för fullt ändå. Inte konstigt att jag blev förkyld när jag väl kunde slappna av.

I förrgår gick jag, Linda och Jess till Fuego och åt god mat. Vi försöker komma tillbaka till vardagen men det känns som att vi alla är lite tagna av att komma tillbaka. Vi hade laddat för att bli förhörda alla tre, men kom igenom utan några större problem. Det är kanske svårt för någon utifrån att förstå varför det är så dränerande när vi faktiskt inte hade särskilt många bekymmer.

Innan jag åkte till Palestina var jag mest nervös inför resan till Jordanien. Jag har varit i Palestina förr så jag visste hur flygplatsen skulle se ut, vilka frågor man kan förvänta sig etc. Att efter tre månader ta sig in igen kändes dock som en smärre omöjlighet. Inte förrän någon vecka innan jag for kändes det som att jag var mentalt redo. Jag har försökt få tips från människor om vad jag borde säga och göra, jag läste guider över hur gränsen skulle se ut och kollat foton över busshållplatser, gränskontroller etc. Jag raderade mina kontakter med palestinska nummer, skapade ett nytt facebook-konto och bytte mailklient på mobilen. Trots alla dessa förberedelser blev det sista-minuten förändringar då det visade sig att gränsövergången jag tänkt ta slutat ge ut visum på plats. Det fanns bara en gränsövergång jag kunde ta, och den var i andra änden av landet än vad jag planerat. Jag insåg att jag inte skulle orka åka hela vägen till hotellet i södra Jordanien från den norra gränsövergången så snabbt planerade jag om och skulle resa en dag tidigare än jag tänkt från början.

På morgonen åkte jag till Jerusalem. Väskan var packad för att få det att framstå som att jag tagit med mig allt, vilket jag  inte hade. jag kände mig stressad, och trodde inte jag skulle hinna med bussen som jag siktat in mig på. Checkpointen kändes som den tog evigheter, men i efterhand inser jag att jag hade tur eftersom de inte krävde att jag skulle gå av bussen och gå över gränsen, vilket de gör ibland om man har bagage. I Jerusalem gick jag så snabbt jag kunde och tog spårvagn till busstationen. Väl på busstationen insåg jag att det fanns gott om tid, 15 minuter senare satt jag på en buss tillsammans med ca 20 Israeliska värnpliktiga.

Alla ungdomar i Israel genomgår värnplikt. De som bär vapen tar dessutom med dessa hem, av säkerhetsskäl.

Resan tog ca 2h och vi stannade vid olika former av baser för militären. När vi kom norröver var det bara bussar, lastbilar och militärfordon. Checkpoint med diverse frågor om vem jag var, jag var nervös och trött, jag hade glömt att förbereda mig för den här övergången, när man lämnar västbanken.

Norr om Jericho ligger bara enstaka byar men mest Israeliska militärområden.

Allt lugnt och själva övergången till Jordanien gick smärtfritt om än långsamt. Övergångarna fungerar så att man anländer på ena sidan betalar man utträdesavgifter och bussresan, passet kontrolleras och man får en utträdesstämpel. Sedan väntar man på att bussen ska komma. Bussen åker beroende på gränsövergång mellan 500m och 5km. På andra sidan ska visum och pass kontrolleras/ges ut, sedan får man inträde i ankomstlandet.
Väl på jordanska sidan visste jag inte om det var ok för mig att börja prata arabiska igen, jag kände mig övervakad och försökte låta bli. Vid metalldetektorn satt tre tanter i vita hijabs och fikade. När jag gick igenom pep det, men de verkade inte ta någon större notis om det. Efter mig kom en man med mobilen i högsta hugg, han gick snabbt genom metalldetektorn som såklart pep, men han pekade på mobilen och tanterna nickade förstående, välkommen till Jordanien.

Jordandalen på Palestinska sidan. Här utanför Jericho.

I Jordanien laddade jag för inresan. På kvällarna när jag och Malin låg under varsin filt och tittade på film gick jag igenom min story i huvudet om och om igen. Tricket är att inte ljuga, men presentera den bästa versionen av sanningen. Det handlar också om att inte ha färdiga svar, vilket gör det svårt att förbereda sig. Jag övertygade mig själv om den versionen av sanningen så till den grad att det var svårt för mig att se någon annan version. Jag är en kristen turist som besökt olika heliga platser, jag ska träffa min familj och fira nyår med dem, jag planerar att stanna några veckor. Om och om igen, med olika utfyllnader, vem hade jag träffat, vad hade jag sett, varför så länge. Finns det någon gräns för hur förberedd man borde vara?

Efter många fina kvällar med god indisk mat, svenskt julfika och fantastiskt sällskap kände jag mig ganska avslappnad inför avresan. Jag tänkte på min familj och på Filip. Jag försökte fokusera på att de skulle komma, spara den glada energin till gränsövergången. Jag vaknade 5 på morgonen. Lös i magen och trött gick jag upp och sminkade mig. Det var första gången jag sminkade mig på flera månader, men den kristna turisten Ellen klädde sig propert och sminkade sig hade jag bestämt. Drog på mig kläderna jag valt ut flera veckor i förväg och smög ut i morgonkylan. Jag hittade en taxi som jag betalade alldeles för mycket för. Han var den enda chauffören jag såg och jag ville inte hamna i några förhandlingar om priser eller att han skulle köra mig massa omvägar så att jag ev. missade min buss. Chauffören frågade vad jag skulle göra, “jag ska till Israel” (namnet på landet hade jag upprepat tio gånger i huvudet innan jag sa det). “Palestinierna skapar bra problem” sa chauffören, “de är bara ute efter pengar”. Jag lät bli att berätta att jag visste vad taxiresan borde kosta egentligen. Istället sög jag åt mig det han sa och försökte inkorporera det i min egna berättelse. På busstationen öppnade jag min stora, välsorterade, väska och krafsade fram diarré-tabletter. Det var inte såhär jag planerat tänkte jag, men var för trött för att bli stressad.

Gränsövergången, Allenby, bestod inledningsvis av en enorm hall. Jag lotsades mellan olika kassor där utträdesavgiften betalades, visumet stämplades och passet kontrollerades. Passet fick jag inte tillbaka, men mina förberedelser gjorde att jag inte var det minsta förvånad över detta, jag visste att så gör de alltid. Istället letade jag mig längst bak i rummet efter en toalett.

På bussen ropades namn upp och folk fick tillbaka sina pass. Det var förvirrat och stökigt. Hela processen tog lång tid. Jag småpratade med en man som satt bredvid. Han frågade om och om igen varför det ska ta sån tid. Vant svarade jag att det nog kommer ta lång tid på andra sidan också, vi kommer ju utfrågas där. Irriterat svarade han “jag förstår inte varför jag som inte gjort något ska behöva stå i massa kö! Jag menar om jag var från Saudiarabien eller något sådant land förstår jag. Kan inte de bara ha en egen kö så vi slipper straffas för sånt som de håller på med.” Jag försökte att inte bli arg, istället tänkte jag att den där attityden nog hjälper vid gränsen och försökte minnas hur mannen formulerade sig.

På plats vid den israeliska gränsen fick vi först stå i kö utomhus. Väskorna checkades in som på flygplatsen och jag fick små klisterlappar som markerade att jag hade ett bagage. Jag log tillmötesgående till personalen, de log tillbaka och bläddrade snabbt genom passet. “Du är vacker” sa mannen som tog hand om min väska, den kristna turisten Ellen blev smickrad, det var rätt sak att bli tänkte jag. Inomhus bläddrades det genom mitt pass ytterligare en gång. Plötsligt stod jag framför mannen med makten, här kunde min resa tagit slut, men jag var för trött och förvirrad för att inse det. Jag log mot gränskontrollanten. Han ställde några frågor, jag svarade som planerat, men så sa jag “jag är en turist”, han tittade på mig och svarade “jag trodde du jobbade”, den kristna turisten Ellen blev förvirrad, varför skulle han tro det. Jag svarade inte utan mest tittade lite förvirrat på honom. “Hur länge ska du vara på västbanken?” varför trodde han att jag skulle vara på västbanken tänkte jag, jag har ju bara sagt Jerusalem och Tel Aviv. “Nä asså jag ska till Jerusalem” svarade jag. “Jaha så du ska inte alls till västbanken!?” sa han och tittade på mig som om jag hade gjort något fel. Den kristna turisten Ellen var lite osäker på vad som var västbanken och vad som inte var det så jag svarade ”jag vet inte…. jag ska besöka de heliga platserna”. Innan jag visste ordet av så hade jag visumet i handen. Jag stirrade på det och letade desperat efter datumstämplarna. Kunde det vara så enkelt? Lättnaden visste inga gränser.

Uppklädd inför gränsövergång. Insmickrande värre.

Fortfarande förvirrad gick jag ut till bussarna. “Var ska du?” “Jerusalem” svarade jag på ren reflex. Jag visste inte om det var okej att sluta vara den kristna turisten, om jag fick vara mig själv igen. “Men jag tänkte åka till Jericho några timmar och titta på hur det ser ut där” förklarade jag snabbt när jag insåg att jag inte ville köpa en dyr biljett till Jerusalem. Mannen försökte förklara för mig hur svårt det är att ta sig från Jericho till Jerusalem, du kan inte göra så försökte han förklara, vilket han ju har helt rätt i, men jag lyssnade inte längre utan gick till biljettförsäljaren och köpte en bussbiljett till Jericho. Inte förrän jag satt på bussen omgiven av palestinier insåg jag att jag var på andra sidan.

Krokig väg hem från Jericho.

Det tog några timmar att smälta var jag var. När buss-taxin anlände i Ramallah frågade chauffören vart jag skulle, Al Manara svarade jag. Han började försöka guida mig, men jag avbröt och sa “jag vet, jag bor här”. Samtidigt som jag sa det insåg jag att det var sant. Hemma tvättade jag av mig sminket och hela identiteten som följde med den. Yalla bye!

Sen händer det, jag satt på bussen med min familj. vi hade varit i Betlehem och skulle hem. Telefonen ringde och jag svarade. Det var gränspolisen, de hade Simon. De började ställa massor av frågor och jag försökte svara så undvikande jag kunde. Han kom inte genom. Plötsligt var oron tillbaka, men denna gången var jag orolig över att bli ensam. Som tur var blev det inte så. Istället kan jag, Linda och Jess utbyta “krigshistorier” om kroppsvisitering inklusive skalpmassage och annat som vi upplevt.

Du är saknad Simon.

När jag tittar tillbaka på den resan vi gjort blir jag trött. Levnadssituationen är orimlig och det är så orättvist med alla broar och gränser. Jag hoppas kunna hitta energi och slappna av lite på yoga imorgon. Vi får se hur det går.
Yalla bye!

Sharp-Sharp

Tre månader har nu gått och tre månader återstår. Jag tror att jag börjar inse vad jag gillar med Sverige, vad som ska bli skönt att komma tillbaka till men också vad jag kommer att sakna här i Sydafrika.

Om du går förbi en främling på gatan i Sverige så händer oftast inget, i alla fall inte när jag gör det. Men här hälsar man på nästan alla. Man ger en tumme upp och säger ”Sharp-sharp”. Det kräver inte att man känner varandra eller att man sett personen förut och det tycker jag är fint.

I Sverige känns det oftast som att man måste bevisa att man är en bra människa innan man blir accepterad. Alltså grundinställningen är negativ eller neutral. Här känns det som att folk har en mer positiv inställning till främlingar. En främling ses som en potentiell vän tills den gör något direkt otrevligt. Innocent until proven guilty typ. Jag tror att man har en mer positiv grundinställning mot människor man inte känner här i Sydafrika.

Inte bara är det trevligt utan det blir också mer inbjudande. Man blir mer säker på att prata med folk och vad händer då? Jo de blir inte främlingar längre. Vi är sociala varelser och att svenskar är lite dåliga på det ligger det kanske någon sanning i? Vi får ta efter Sydafrikanerna helt klart.

Tänkte att jag ska avsluta med att dela med mig av några favorithälsningsfraser.

”Sharp-Sharp” En favorit helt klart. Simpel och ger något extra med att säga det två gånger.

”Shots” Lite mer aggressiv men gillar den starkt. SHOTS!

”O’fresh” Slangig, härlig. Besvaras med ”Hundreds” eller om man mår riktigt bra ”Thousands”

”O’grande” Används som o’fresh men det kan vara kul att variera sig lite.

Sista är mer subtil man kanske ändå den bästa. En enkel tumme upp när man passerar. Men man kan lägga till lite flair genom att nicka med tiltat huvud. Eller slänga upp dubbla tummar… Och folk är alltid beredda. Den tummen kan var begravd i en ficka eller nere i en väska men i samma ögonblick som du ger din så kommer den magiskt att besvaras. Hela Sydafrika är på tårna fast med tummen.

En julhälsning från Zambia

Att försöka komma i julstämning här i Zambia är inte det lättaste, i alla fall inte om man som jag anser att snö ska vara ett givet kriterie. Vi har dock envisats med att varje advent tända vår hemmagjorda adventsljusstake (gjord på några juiceflaskor i glas), samt haft hiten ”Mer jul” på repeat eftersom varken jag eller Emma har någon annan jullåt på mobilen.

I Zambia firar man jul den tjugofemte med en gudstjänst på morgonen och umgås med vänner eller släkt resten av dagen. Detta kan möjligen också vara den enda dag på året som man inte äter standardmåltiden nshima, utan istället slår till med exempelvis kyckling och ris. Även fast den genomsnittliga zambiern är mycket mer troende kristen än den genomsnittliga svensken så är jul ingen jättestor grej här. Exempelvis är det inte sådär superviktigt att man åker hem och firar julen med sin familj jämfört med hur det är i Sverige. Kanske är det för att vi i Sverige har fått julen att handla mer om gemenskap och (tyvärr) konsumtion istället för den religiösa betydelsen. Medan här behövs det ingen högtid som en anledning för gemenskap, familjen och släkten håller man nära året runt.

I onsdags slaktades en get i buskarna utanför vårt kontor i Kazungula. Nu är det jul, konstaterade min stencoola kollega Anna utan att ens lyfta blicken från sin Bibel när geten skrek ute i buskarna.

Lustigt nog var det i samma buske som det också hänger en stor resväskan i. Troligen har den väl fastnat där under något regnoväder och ingen har brytt sig om att plocka ner den. När KFUM Sveriges internationella sekreterare Niclas var på besök i Kazungula för några veckor sedan var detta också bland det första han såg och påpekade. Jag har liksom börjat gilla den där resväskan (även om jag inte förespråkar nedskräpning och tycker att det är skandal att det inte finns någon form av sophantering i Zambia). Men den känns nästan lite julig. Vi klär ju granen med diverse krimskrams, så varför inte slänga upp en resväska där också? Om jag inte har helt fel så var Maria på flykt innan hon födde Jesus så det är ju inte helt ur kontext.

På detta vis suger jag in den lilla julkänslan jag kan få, även om det är lite som kan mäta sig med en jul hemma. Vi kommer få finbesök i form av Emmas familj till jul så vår plan är att fira svensk julafton den tjugofjärde med vänner, kollegor och grannar där vi ska bjuda på risgrynsgröt, knäck och lussekatter. Därefter den tjugofemte blir det zambisk julafton med gudstjänst och vila.

Jag vill passa på att önska alla nära & kära, KFUM:are och övriga praktikanter en riktigt härlig jul, på vilket sätt och var i världen ni än firar den.

Ta hand om er och god jul!

Kaviarmackor och sabbath-hissar

Idag har jag funderat mycket över identitet. Det började med att jag klev på bussen från checkpointen till Jerusalem. Ett litet barn satt framför mig och pekade på bilarna “titta, en bil” om och om igen på arabiska. Samtidigt som han tittade på bilar tittade jag tillbaka på Ramallah och insåg hur märkligt det ser ut när staden plötsligt tar slut och en stor betongmur breder ut sig. Så trång och instängt jag faktiskt lever. Vad gör det med människor om de växer upp med den verklighetsbilden? När det anmärkningsvärda är den blåa och den svarta bilen, inte vakttornen, militären och muren.

På etnologin och genusvetenskapen pratade vi ofta om “den andre” och att se sig själv genom den andre. Hela vår identitet bygger enligt vissa teorier på hur vi förhåller oss till den andre. Framme i Jerusalem går jag på svensk frukost. Jag dricker svenskt kaffe och äter knäckebröd med kaviar och ägg. Identitetsskapande om något! Det blev ett bra samtal om hur vi stöter på rasism i vardagen. Vi är en ganska brokig skara där vissa i princip uteslutande är i Israel och vissa, som jag, i princip aldrig träffar en israel.
Vi pratade om religion. Om hur judendomen präglas av ett görande. Några hade blivit ombedda att komma hem till folk under sabbathen för att starta fläkten, eftersom personen själv inte kan göra det då det räknas som arbete. Eller hur det finns speciella sabbath-hissar som stannar på varje våning så att om man är troende inte ska behöva trycka på knappen, vilket anses vara ett arbete.

Luciafirande i Jerusalem.

För en svensk kanske det låter galet, men jag tycker det finns mycket bra i religionen som en aktivitet inte bara en identitet.

“Jag är feminist” skulle många svenskar säga, men det är egentligen ointressant, det viktiga är ju att du gör feminism. Vi har ett oerhört fokus på varande. “Jaha du är en polis, du är en sån.”

På arabiska finns inte begreppet “att vara”. Är du hungrig blir istället “du hungrig?”. I början upplevde jag det som förvirrande, hur ska jag då förklara vem jag är? Faktum är att jag förespråkat en syn på identitet som präglas av praktiker i flera år, men det sitter på nått sätt i ryggmärgen att anta att identiteten är så fast bundet till just varandet.

För några veckor sen skrev jag i mitt block “vad skiljer identitetsbegreppet i Sverige och Palestina, hur påverkar det oss?”. Jag vet inte vad svaret är, men uppenbart är att jag när jag får en stund över verkar grubbla mycket om identitet. Ganska vanligt när man befinner sig utomlands under en längre tid tänker jag. Identitet är också så oerhört centralt i konflikten. Mat, klädsel och platsen stämplas som palestinsk eller israelisk. Både palestinier och israeler hävdar till exempel att hummus är just deras.

Utsikt över ett brokigt Jerusalem

Nu är jag snart hemma i Ramallah igen. Bussresorna fungerar som bra tillfällen att skriva blogginlägg.

Tror inte jag kommer blogga så mycket mer förrän jag är tillbaka efter jul. Vi får se.

God jul!

Yala bye

Tack Margot!

Hej Margot. Du känner inte mig, men det du gör just nu påverkar mig otroligt mycket. Vad kul det känns att du är här i Ramallah. Märkligt att sitta nedanför kullen där du har möten idag. Vi verkar ha en del gemensamma utflyktsmål du och jag, såväl Adak som Västbanken.

Bilden ovan är tagen i en by som vi jobbar i. Målningen föreställer Handala, en flyktingpojke som fungerar som symbol för nakba och palestiniernas kamp.

Jag vet att du får mycket kritik för dina uttalanden om Israel och Palestina. Jag vill bara balansera den bilden något genom att berätta hur de jag träffat ser på Sverige på grund utav dig.

Första gången jag var i Palestina hade du precis gått ut med att Sverige skulle erkänna Palestina. Överallt på gatan fick jag frågan om jag var tysk eller ryss, jag svarade att jag var svensk. Reaktionen jag fick var “Oh, Sweden! Thank you! Margot Wallström!”. Du är större än både ABBA och Carola i detta land.

Ett och ett halvt år senare sitter jag alltså här på YWCAs kontor i Ramallah.  Här finns det plakat med ditt ansikte på. Mina kollegor har demonsterat mot de dödshot som politiker fått för att de står upp för rättvis fred.

För det handlar inte om att vara propalestina, det handlar om att vara för fred. Att de brott som begåtts ska utredas, att dödandet ska sluta, blockaden upphävas och att Palestina ska få existera är inte propalestinskt, det är mänskligt. Låt aldrig någon övertyga dig om något annat!

Att relationen mellan Sverige och Israel har blivit frostig visar på hur långt ifrån freden är. Att erkänna Palestina, ett land som Israeliska myndigheter rimligtvis borde anse ska få existera, bör inte vara kontroversiellt. Än mindre kontroverisellt borde det vara att erkänna Palestina, då vi absolut inte var först med det (134 länder var före oss). Israeliska företrädares påståenden om att du skulle vara anti-israelisk och för terrorism visar på det enorma behovet som finns av just den utrikespolitiska tydlighet du förmedlar.

Tvåstatslösningen hänger på en skör tråd. Många har gett upp hoppet om den här. De flesta jag pratar med tror inte på det internationella samfundet längre. Därför är ditt besök här så oerhört viktigt. Om vi tror på tvåstatslösningen måste vi agera nu!

Medan resten av världen har trappat ner sitt bistånd till Palestina har Sverige ökat sitt. Pengar som varit fullkomligt avgörande för flera av de unga människor jag träffat här.

Tack Margot för att du ger oss hopp. Tack för att du ger mig tilltro till utrikespolitiken. Tack för ditt outtröttliga arbete.

Jag hoppas palestinierna välkomnar dig så som de välkomnat mig. För det är på grund av ditt arbete som jag blir sedd som en syster här.

Kampen fortsätter!

 

 

Världsmedborgare

Vi åkte till ytterligare en ceremoni där papper skrevs på. Vi bjöds på dans, poesi, tal och åt Burbara, vetegröt med nötter, bär och anis. Talen handlar ofta om Palestina och om hemorten. Det är en form av lokalpatriotism jag är lite ovan vid. I Sverige tar den sig andra former. Samtidigt förstår jag behovet av att prata om sitt hem på det sättet när platsen är så fullkomligt genomsyrad av politik. Handlandet att vara kvar i sitt hem är laddat och ger platsens betydelse andra dimensioner.

Dabke och traditionell klädsel fungerar som starka identitetsskapande verktyg.

Dabke och traditionell klädsel fungerar som symboler och identitetsskapande verktyg.

På SIDA-utbildningen fick vi placera oss själva på en uttänkt världskarta, “var i världen känner du dig hemma”. Jag satt under talen, som jag inte förstod för de var på arabiska, och tänkte på rätten till ett hem.

Det finns de som glatt kallar sig själva för världsmedborgare. Uttrycket känns ofta världsfrånvänt och saknar helt maktanalys. De som kallar sig världsmedborgare ser ofta ut som mig, sällan som mina palestinska kollegor. Du som kallar dig världsmedborgare är en del av ett postkolonialt, imperialistiskt arv. Du kan känna dig hemma överallt för att du är välkommen överallt. Här är hemmet en kamp, och många har redan förlorat. Världsmedborgaren ser broar och de som inte är välkomna ser murar.

Är getfarmarna som bor på vägen till jobbet världsmedborgare?

Är getfarmarna som bor på vägen till jobbet världsmedborgare?

Sånt kan jag fundera över när jag inte behöver lyssna.

Hoppas ni har en trevlig lucia.

Yala bye




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7