Poster taggade ‘Globala praktikantprogrammet’

Personprofil: Eugene Tshuma

Redan i Sverige bestämde jag mig för att jag skulle göra personprofiler under min tid som praktikant. Tyvärr insåg jag aldrig att det skulle ta så lång tid tid.

Att vara anhörig i ett annat land

Jag har flera gånger stått bredvid en sjukhussäng som anhörig och ännu fler i min yrkesroll. Jag har tröstat familjemedlemmar, men också personer som jag bara känner ifrån att ha läst deras journal. Som undersköterska är det en vanlig arbetsuppgift att trösta och säga lugnande ord, den råkar bara komma väldigt naturligt för mig då jag fått göra det även innan jag utbildade mig. Något jag aldrig behövt göra dock, är att göra det själv eller i en miljö jag inte känner igen mig i. I helgen fick jag göra båda.

Jag stod som närmast anhörig till min medprakikant Anna. Jag har spenderat mellan 8-12h på sjukhuset varje dag under de fyra dagar hon vårdats där. Jag har tagit samtal med såväl människor hemma i Sverige som hemma i Sydafrika, men också med läkare och sjuksköterskor. Jag har frågat och ifrågasatt, precis som jag lärt mig att man ska göra i vårdsammanhang. Jag har gjort vad jag kunnat, men det är bara en bråkdel av allt jag hade kunnat göra om jag varit hemma i Sverige. Den frustrationen har jag inte låtit äta upp mig, men den har påverkat mig. Allt från att inte veta vem jag skulle ringa när jag märkte att Anna var dålig (hemma ringer jag alltid 1177), till att inte förstå sjukvårdssystemet. Frågan om vi blir illa behandlade på grund av kulturskillnader eller om sjuksköterskan faktiskt bara är otrevlig. Inte veta vilka krav vi kan ställa, vilka frågor som bör lyftas osv.

Jag satte då upp ett mål till mig och Anna. Målet var att på ett ödmjukt och respekterande sätt vara den jobbigaste patienten och den jobbigaste anhörige. Att våga ställa frågorna jag funderar på och för Anna att våga ringa på klockan och be om hjälp med tandborstningen. I Sverige är det självklart! Där ser jag alltid till att mina patienter har det bra, att de fått svar på de frågor dem har och fått hjälp. Där är ingen fråga för liten eller inget krav för stort.

Förutom frustration har jag också känt mycket tacksamhet. Tacksamhet kring alla de som inte bara stöttat Anna, utan också mig. Tacksamhet för att vi inte bor ute på landsbyggden utan bara två kvarter från ett bra privatsjukhus, som komiskt nog ligger på Payn (uttalas pain) street. Detta gjorde det möjligt för mig att besöka Anna under alla besökstider och närvara på alla läkarsamtal. Jag är tacksam för att vi är i Sydafrika där alla kan engelska och kulturen inte är allt för olik. Som ett hemskt exempel som en läkare på vårat försäkringsbolag gav. Att i Japan har de väldigt bra sjukvård, men där informerar läkarna inte vad de gör eller vad du har. Där är kulturen att man litar på sina läkare och därför inget behöver veta. Hade vi varit med om det hade jag nog gått under! Här har vi mötts av kulturskillnader, men absolut inte på den nivån.

Jag vill lyfta en person som inte kommer läsa detta, som inte kommer förstå min tacksamhet och som jag inte ens minns namnet på. Men hans historia är värd att lyftas ändå. Denna man tog hand om oss hela dagen på akuten och gjorde mer för oss än vad hans arbetsuppgifter kräver. Han kommer inte skratta åt oss i fikarummet, utan jag vet att han istället kommer fråga hur det gick för svensken med blindtarmen. Han är den typen av vårdpersonal som jag vill vara, som gör det där lilla extra för sina patienter. Som fajtas för dem, som står upp mot orättvisor och ler snällt när samma fråga kommer upp för tredje gången för att man fortfarande inte förstått svaret. Någon som ser sina patienter för det de är kombinerat med deras sjukdomsfall och historia. I vårt fall: Två förvirrade unga tjejer som aldrig känts sig så långt hemifrån som i hans akutsal. Tack för att du förstod oss och för att du stod ut med oss.

Nu är Anna på bättringsvägen och jag har istället fått ta fram kunskaperna från min tid i hemtjänsten. Varje dag utmanar hon sig själv och tar ett steg längre trots hennes smärta. Fram tills hon är helt bra fortsätter jag därför med glädje att hjälpa henne med allt hon kan tänkas behöva. För det är inte bara mitt jobb, det är min uppgift som vän och närmast anhörig.

Att fatta beslut med vätska i magen.

Jag får en ordentlig Syadfrikansk upplevelse minsann.  Att ligga inlagd på sjukhus och opereras stod inte på listan av mål och saker jag vill uppleva direkt, men turlisa som jag är så hände just det. Tack och lov har jag bästa reseförsäkringen som täcker allt runt det här så att jag kan ligga på privatsjukhus. Skulle aldrig ha vågat annars. De offentliga sjukhusen här nere är inte lila trygga och där kan man inte helt säkert få en kvalitetssäkrad vård. Min medprakikant Madde ska skriva ett inlägg om skillnaderna mellan de två, så vänta ut det för att förstå skillnaden. Tills dess får ni läsa min historia om varför jag skriver detta inlägg i en sjukhussäng.

Onsdag morgon kl 7 vaknade jag upp med smärta i magen och en mage som var upp och ner. Efter ha vilat i 4 timmar kände jag mig lite bättre och jag  jag mig för att delta i eventet vi hade, African Youth Day. Var långa tråkiga tal med dålig ljudanläggning och bra dans i både traditionell form och modern.. Jag hamnade på station ansiktsmålning och efter två timmar var jag proffs på att måla den sydafrikanska flaggan. Efter det började jag känna mig utmattad och väldigt varm som feber. Det hjälpte inte att det var minst 30 grader ute och ingen vind. Jag hade kvällen ledig så jag och Andreas (en av de danska praktikanterna) bestämde oss för att svalka av oss i Alexandra pool som ligger tvärs över gatan. Jag försökte simma lite, men musklerna kändes helt slut. Jag trodde det berodde på simpasset jag körde kvällen innan och tänkte inte mer på det. Tog sedan en lugn kväll där vi alla satt ute och prata i den ljumma vårkvällen. Jag gick sedan och la mig med magsmärtor som jag trodde var kopplad till min kommande mens.

Kl 6.30 igår torsdag vaknade jag av nya smärtor som kändes som att någon högg mig med en kniv i magen. Sprang till toan och svor över att jag hade blivit matförgiftad igen. Snubblade tillbaka till sängen och försökte ignorera smärtan, men den hade andra planer. För varje minut ökade graden på smärtan stegvis. Madeleine gick på mötet vi skulle ha på morgonen och jag kasta in handduken för dagen. När hon var borta ökade smärtan så att jag skrek nu. Jag kunde inte ringa någon för jag fortsatte bara att svimma och se två telefoner trots att jag bara äger en. Tack och lov kom Madeleine tillbaka och fann mig i smärta. Undersköterskan i henne kom fram direkt och hon började fråga ut mig. Hon ringde Caroline (vår kontakt och superhjälte på KFUM Sverige) och Gouda (vårt fantastiska försäkringsbolag) där den senare tyckte att jag borde åka till akuten och kolla för säkerhetsskull. Min feber var så hög att jag kallsvettades. I med två tabletter alvedon eller ipren vet inte vad. Sen vinglade jag ut till bilen som vår supervisor kört fram. En kort biltur två gator bort och så var vi framme. Där mötes vi av dummaste sjukvårdssystemet jag varit med om. Pengar först sen patient. Vi bråkade med dem i receptionen i över en timme medans läkare sprang ut till oss ständigt och ville ha in mig för kontroll. Mina smärtor oroade dem och de ville sätta igång med undersökningarna. Men alla försäkringspapper skulle vara klara först och folk skulle ringas. Tillslut fick vi komma igenom och träffa trevliga undersköterskor och sjuksköterskor, som hjälpte mig. De gav mig dropp och börja fråga ut exakt var smärtan satt. Fick snabbt smärtlindring mot feber och huvudvärken. Efter tagit urinprov på mig och värdena såg bra ut ville läkaren ta en drös blodprover. Även mina blodprover var utmärkta och de var redo att skicka hem mig. Jag kände mig nöjd och var trött på att ligga på sjukhuset.

Vid det här laget hade läkarna passbyte och när min dagläkare skulle informera nästkommande läkaren om mig sjönk mitt blodtrycket till det normala för mig (jag är en klassisk lågtryckare) vilket oroade dem. Apparaten skrek och alla blickar var på mig där jag fråga vad jag gjort nu. Min läkare hade jag informerat att jag har lågt blodtryck och att det jag hade när jag kom in var väldigt högt för att vara mig, 125/60. Den nya läkaren titta på mig och sa att han ville känna på min mage även han. Han tryckte runt lite sen la han fokus på högra sidan där jag sa att det var som värst. Genom att trycka på nederdelen av magen och släppa upp snabbt framkalla han huggsmärtan igen och han såg inte glad ut över det. Han bokade ultraljud direkt och ville skicka mig på en gång. Även denna gången tänkte damerna i disken att det var pengar först. Madeleine som börjat bli irriterad på hur ineffektiva de var ringde direkt Gouda och Caroline. Jag fick då höra att alla var på mitt fall och stod på standby såväl KFUM chefer som Gouda personal. Kändes så skönt att jag hade folk som stöttade mig från alla håll i världen. Från norr till söder, tack för det!

Vid det här laget började min sjuksköterska bli otålig och irriterad över att damerna behandla oss så dåligt, så jag hade ytterligare en till på min sida fler på min sida. När han och läkaren gick in emellan lyckades de få iväg mig på undersökningen. Ultraljudet gjordes och jag trodde det gått bra så jag gick med självsäkra steg tillbaka i tron om att nu får jag åka hem. Men resultaten var inte gynnsamma. Min läkare kom och fråga om jag fått höra dem och ja sa nej, men att de nog var bra då smärtan gått ner och jag börja bli piggare. Han tittade på mig och sa att det ser riktigt illa ut och att jag måste stanna natten så att de kan övervaka mig. Ultraljudet hade visat på att min blindtarm läckte och det var på tal om operation. En kirurg kallades in för att ta en titt och fatta beslutet. Nu hade jag inte bara smärta i magen utan en klump också. Kirurgen kom och tryckte snabbt en gång där jag fick tårar i ögonen och sa gör henne redo för operation den måste ske nu. Vi slås mot tiden sa han. Jag greps av panik då men Madeleine stod vid min sida och tog min hand och lugna mig. Jag förstod att de var tvungen att göra det här även om jag verkligen inte ville. Det här var första gången jag verkligen längta hem till mitt Sverige. Inte svenskar utan Sverige. Det var bara att acceptera och så fort jag sagt okej till att utföra operationen och skrivit under dussin papper rullades jag iväg – Det fanns ingen tid att förlora. All fantastisk personal på akuten vinkade till mig och önska mig lycka till. De heja verkligen på mig och brydde sig. Jag rullades snabbt in i operationssalen där alla sprang omkring för att få det som behövdes göras gjort snabbt. De koppla upp mig till alla apparater sen sövdes jag illa kvickt. Jag lyckades räkna till 14 vilket är allt jag minns. Operationen skulle ta 30 min, efter 1,5 timme senare vakna jag förvirrat upp av att min sjuksköterska sa att allt var klart och det gott bra.

De rullade ut mig till en kirurg avdelning , där Madeleine stod och väntade. Jag rullades in i ett eget rum och tuppa kort av igen. Jag vaknade upp av att mina vänner stod runt min säng: Lethu (SA), Per (Norge), Kristine (Norge) och Jonathan (Danmark). Jag blev så glad över att se alla omkring mig. De stanna länge och prata och skoja med mig. Jag var nog väldigt underhållande då jag var lite groggy. De fatta inte att jag kunde vara så cool, skämta och skratta. Det är en av mina styrkor att vara lugn i jobbiga situationer. Under kvällen fortsatte jag att stressad sjuksköterskorna med mitt blodtryck. När klockan blev efter 22 kördes alla ut för då hade de fått stannat två timmar längre än vad som egentligen är okej. Besökstiderna här är knappa. Jag tog tiden att ringa folk och uppdatera alla om att jag mår bra. Efter lite mer smärtstillande kunde jag sova en liten stund under natten.

På morgonen fick jag träffa kirurgen som opererade mig och han sa att allt såg bra ut. Han hade gjort så små stygn som möjligt för att inte ge mig stora ärr. Två ärr på bikinilinjen och en vid naveln. Jag kommer ligga kvar två nätter till sen får jag förhoppningsvis åka hem söndag. Efter det väntas åter besök på torsdag där han ska ta bort skydden för hålen i magen.

Precis som i slutet av en bok vill jag avsluta detta blogginlägg med författarens tack: Vill lyfta ett tack till Gouda, Caroline och speciellt Madeleine som stod vid min sida genom allt. Gouda gav oss besked direkt om vad som gällde med försäkringen och att de täcker allt. Var en otrolig trygghet att veta att de var bara ett kort samtal bort så kom papperna de griniga damerna frågade om.
Caroline, mina föräldrar kan inte tacka dig nog för den insatsen du gjorde. Du var i Tjeckien men svara vilket som direkt när vi ringde och stöttade oss igenom allt. Du vidarebefordrade allt snabbt till mina föräldrar när jag inte var riktigt i tillståndet att återge allt som skede. Även fast jag nu ligger i en sjukhussäng på andra sidan jorden känner jag mig trygg i att ha någon att ringa till som ser till att de saker som måste fixas, fixas. Så tack Caroline för allt du gjorde och gör för mig!
Madeleine, min landsyster som jag är otroligt lycklig över att jag har med mig på resan. Skulle aldrig i hela livet klarat gårdagen själv. Tack!

Soliga hälsningar!

Bättre sent än aldrig

Som min svenska medpraktikant Daniel ska jag skriva om vår resa till Johannesburg. Men jag kommer berätta om de roliga eftersom Daniel tagit upp det formella  men nödvändiga delen av resan.

Mitt blogginlägg är väldigt försenat då min dator valde att sluta fungera. Hoppas ni har överseende med det då jag verkligen vill berätta om våra två dagar även om de skede för en månad sen.

Vi hade möten under dagarna och roliga aktiviteter på kvällarna. På fredags kvällen stod Braai på schemat som kvällsaktivitet. Braai är SAs ord för grillkväll. Det var Soweto YMCA som anordna det. Det bjöds på traditionell dans och god mat. Vi var praktikanter från olika delar av världen och även från olika länder i Afrika. Det var representanter från Sverige, Norge, Danmark, USA, Madagaskar, Zimbabwe och olika städer i Sydafrika. Ny kontakter har bundits och det känns underbart då denna praktik handlar om att göra sånt här. En tråkig sak som blev väldigt tydligt är  att unga får så lite utrymme att vara med och bestämma. Det är stor skillnad om vi jämför med KFUM i Sverige. De unga på mötet som jag pratade med har KFUM i Sverige som förebild. De skulle verkligen vilja ha ett fungerande utbyte då vi skulle kunna bidra med så mycket bara genom att låta dem lära av oss. De är verkligen imponerade så jag tycker ni alla i KFUM kan klappa er på axeln och känna stolthet över att vi är i framkanten.

Den traditionella dansen, det blev helt tyst och mörkt på terrassen där braai-en ägde rum och på avstånd hörde vi en trumma börja slå. Kort därefter hördes sång till taken av trumman och upp kom ungdomar i traditionella kläder och bjöd på en uppvisning. Madeleine fick en huvudbonad på huvudet under dansen, som vi andra skratta då. Hon var dock tyvärr tvungen att lämna tillbaka den även fast jag hade en bra plan på ta och spring. Ungdomarna kommer i från Soweto YMCA som har en hel dans avdelning som program under Y-art. Vi var på deras uppvisning dagen efter på lördagen, men det kommer jag till snart.  Dansen var helt fantastik! De var så duktiga, det är nu en månad sedan det var men jag är fortfarande lika fascinerad och lyrisk.

Efter dansen serverades det middag. God potatisgratäng liknandesak och grillad kyckling. Var väldigt gott alltihop och på grund av brist av sittplatser åt vi på traditionellt sätt – sittandes på golvet.  Det var roligt och flera valde att joina oss på golvet i vår ring vid elden. Kvällen avslutades med att musik spelades i högtalarna och fridans.

På lördagen efter att mötet var avslutat hade vi tid att döda. Så vi (= jag, Madeleine, Lee prakikant från USA, Tsiri prakikant från Madagaskar Andreas och Jonathan praktikanter från Danmark) bestämde att vi skulle följa med deltagarna ifrån Soweto YMCA och bli runtvisade. På grund av det härliga konceptet African time kom vi i väg 3 timmar senare än planerat. Färdmedlet var en 9 personers bil, som vi överfyllde med både människor, skyltar, lådor och andra saker från mötet. Under bilresan hade de roligt åt att leka guider åt oss och vi blev istället en turistbuss. Det var en väldigt trevlig stämning och vi alla skratta hela vägen dit. När vi kom fram till Y-et var det dansuppvisning, som en av dansarna hade berättat för mig kvällen innan när de uppträde. Vi stannade ett tag för uppvisningen och oj vad bra de var! Det är ungdomar och barn som kommer till Y-et med olika bakgrunder och övar dans någon eller några dagar i veckan. Det var otroligt att se vilken inverkan man kan göra genom att bara ge en trygg plats för barnen och ungdomarna. Soweto YMCA är kända för sin vägutsmyckning med före detta president Nelson Rolihlahla Mandela som motiv. Han står i boxningsposesion då han tränade på just Soweto YMCAs gym. Tyvärr var gymmet stängt så vi kunde inte gå in och kolla.

Vi tackade personalen som tagit sin eftermiddag och att visa oss vad de jobbar med och gick ner mot centrala Soweto med två ungdomar från Y-et som stolt ville visa upp sin hemstad. Soweto för er som inte visste det, en förort till Johannesburg men med över 1 miljon invånare. Medans vi gick mot den kända gatan, The Vilakazi Street , berättade grabbarna om Sowetos historia allteftersom vi passerade platserna där dåden skede. För att verkligen förklara Soweto kan ni läsa kort om det från en turistsida, http://www.alltomsydafrika.se/sevardheter/soweto/, för att förstå hur det är.

I en historiebok tar du in fakta och tycker det är tråkigt att det skett men att höra det på samma gata som dådet skede och från lokalbefolkning är något helt annat. Det går inte att blunda och inte känna något när du står där. Det var bara att titta runt sig så fans alla bevis på apartheid och all den orättvisa som fortfarande finns kvar. Även fast det avskaffades för en 20 år sedan nu speglas fortfarande Sydafrika av det. Hela Soweto är en stadsdel som skapades på grund av de tankarna och värderingar. Att grabbarna ville spendera hela sin eftermiddag och kväll med oss för att visa oss runt var helt fantastiskt. Jag känner ännu en stor tacksamhet och glädje av att fått mött dem. De visade oss verkligen riktiga Soweto på sån nivå att jag vet inte hur och om jag kan beskriva det på rätt sätt för er utan att det blir sakligt och utan den magiska touchen som vi kände när vi gick där. Om man vill se ett land på riktigt och verkligen förstå det måste man interagera med dem som bor där. Utan det kommer man bara få en turistbild utan någon personlig koppling till landet. Så summan av kardemumman, kliv ner från den vita hästen för att kunna se vad som sker och förstå vad du ser.

På återseende, Anna

  

 

En helt vanlig dag

Halva praktiken har nu gått och jag avundas förra årets praktikanter som fick stanna  längre än vi. Det märks att vi nått halvtidsstrecket för nu rullar allt på. Vi har en vardag härnere och har vant oss vid de saker vi vid första blicken tycktes vara konstiga. Många av de sakerna har vi inte bara accepterat utan också börjat uppskatta. För att bättre låta er första hur vår vardag ser ut, tänkte jag presentera för er en helt vanlig dag i Pietermaritzburg (sett från mitt håll).

07.45 ringer det första alarmet. Till min kära rumskamrats Annas förtret är jag en morgon person och en snozare. Anna är långt ifrån en morgonperson, vilket jag snabbt fick lära mig. Så jag går upp efter andra eller tredje alarmet utan att säga godmorgon då jag också lärt mig att Anna bör man först börja samtala med efter frukost. Jag gör mina morgonbestyr på vår toalett som efter två månader och tre olika personers lagningar fortfarande inte kan spola ordentligt. Jag gör min frukost och om wifi-et tillåter sätter jag mig i sängen och äter den framför Youtube. Är vädret finare sitter jag ute och hoppas på att någon mer kommer och joinar min morgonstund. Som jag tidigare berättat har jag svårt att veta när mitt förmiddagskaffe ska intas. Så det blir oftast att jag dricker en halv kopp kokhett kaffe de sista 5 minuterna innan arbetsdagen börjar. Trots African time, så finns det något i mig som gör att jag inte vill bli sen. Alla som känner mig vet att jag är en ökand “komma-5min-sen-person”, men jag skäms alltid när jag kommer sent och det har jag inte vant av mig med härnere. För här kan jag vara 10 min sen och ändå vara första person på plats.

Efter stresskaffet ser dagen olika ut beroende på vilken veckodag det är. Vi har ett schema som ska vara rullandes men ändras lite från vecka till vecka. Så beroende på vad det står på schemat, eller vad för ändringar det stod i morgonsmset från våran supervisor, så flyter dagen på. Vi jobbar med flertalet olika projekt och program och har alltid något att göra. Ibland lite för mycket till och med. För egen del ser jag det dock som något positivt, jag känner att jag vill göra mer ju mer jag gör då allt jag hittills sett är så inspirerande och lärorikt. För att inte detta inlägg ska bli milslångt och att ni ska tappa intresset så berättar jag exakt vad programmen är nån annan dag. Så föreställ er bara att jag jobbar så får ni ta del av vad jag jobbar senare.

Någonstans mellan klockan 12-15 tar vi vår lunchrast (jag säger tar då det inte alltid naturligt faller in i schemat). Lunchen består för det mesta av rester från gårdagens middag eller snabblagad, men hälsosam mat. Sedan fortsätter det ihop klistrade schemat vidare. Har vi kvällsjobb kan vi också ha några timmar ledigt på eftermiddagen. Då blir det mest fokus på att vila, blogga eller försöka skriva ikapp dagboken som jag nu bara ligger två veckor efter i. Jag hade gärna lagt till läsa böcker här också då jag hade som mål att läsa 5 böcker härnere. Som ni efter att ha läst detta inlägg kommer att förstå så är detta mål omöjligt att uppnå. Alla aktiviteter görs vare sig jag vill eller inte i sällskap av andra. Vi bor som i ett litet kollektiv här på området och det består av alla praktikanter och några volontärer. Så även fast jag är ledig kan jag prata jobb, eller fast jag jobbar kan jag prata ledighet. Sitter jag ute går folk förbi och stannar och pratar, alternativt sätter sig ner bredvid. Sitter jag på rummet kommer folk och knackar på. Det är därför inte lätt att få saker gjorda då den sydafrikanska kulturen är att man hälsar på varandra, jämt! Frasen: “How’s it?” Alternativt zulu varianten: “Sawubona, Unjani?” delas ut flitigt och jag säger den nog runt 20 gånger per dag. Det är inte helt ovanligt att man upprepar frasen bara för att man en timme senare stöter på samma person. Därför kan man utbyta detta kallprat 5 gånger med samma person på samma dag. “Hej hur mår du” kulturen klyver mig lite. Dels gillar jag att man hälsar på alla man möter, men ogillar att man precis som i Sverige aldrig bryr sig om själva svaret. “Giapile” eller “I’m good” går på automatik precis lika mycket som den svenska översättningen gör hemma. För mig känns det sorgligt och opersonligt.

Vid 17-19 tiden (beroende på schemat) börjar kvällens matlag laga middag. Jag och Anna och de två danska praktikanterna lagar och äter mat ihop. Vi har delat upp oss två och två för att göra det enklare och dem som inte lagar mat får diska. Och om jag inte kunde imponera på mina föräldrar mera så kan jag också meddela att vi veckohandlar tillsammans och jag och Anna delar matkonto. Maten som lagas är en härlig blandning av det vi hittar på Superspaar (Sydafrikas version på Ica Maxi) och roliga recept vi googlat fram. Och självklart är allt vi lagar Anna vänlig mat, då min tredje sak jag lärde mig om Anna var hennes, i mina ögon, konstiga kosthållning.

Efter disken så ser kvällen alltid lite olika ut. Antingen tar man samtal hem eller så tar man samtal här. Volontärerna och de andra praktikanterna talas det flitigt med, alternativt att vi gör en grej av det och spelar spel eller lånar projektorn och sätter på en film. Beroende på hur intressanta samtalen är, eller hur hårt man vinner i det danska kortspelet: “Ungulugul” så går vi och lägger oss i mer eller mindre lämplig tid. Men mamma och pappa  ni ska veta det att jag sover alltid kring 7-8h så ni behöver inte oroa er.

Helgerna däremot saknar helt denna struktur. Då blir det av på äventyr då både jag, Anna och danskarna älskar att resa och upptäcka nya platser. Då Pietermaritzburg är en liten stad (200.000 invånare) men som ligger nära både Durban och Drakensbergen har vi aldrig tråkigt. Som tur var är transport härnere, både lokal och att hyra eget, billigt och smidigt. Vi kommer sedan hem lagom till veckohandlingen på söndagen och att pussla ihop nästkommande veckas schema.

 

Uhlale kahle/ Stay well

Bilden är från programmet Y-justice under en av våra många diskussioner under Power space. 

Att säga hejdå

Praktikanterna på bild, från vänster: Jonatan (Danmark), jag, Lee (USA), Andreas (Danmark) och Anna.

King Shaka International Airport, 14.30 den 14 oktober 2017
Jag står med något våta kinder och blickar tillbaka mot säkerhetskontrollen. Efter en lång kram och ett långt avsked går han in genom dörrarna som vi inte får följa. Lee M Gray, en amerikansk praktikant som Anna och jag blivit nära vän med lämnar oss nu. En lika mycket mentor som vän lämnar Sydafrika för att ovetandes om vad som väntar honom där, åker hem. Lee var en av de första jag och Anna fick kontakt med härnere, då han både är vår granne och kollega. Han har jobbat på YMCA PMB sedan Juni och var på grund av visumproblem tvungen att göra sin vistelse kortare. Någon timme senare får jag ett meddelande att även han gråter, tittandes på Mamma Mia säger han att han saknar sina svenskar.

Det är ett svårt ämne – avsked. Det leder till ett jobbigt samtal och ett ledsamt mående. Men det är också en del av livet och något man får räkna med när man skapar relationer. Relationer till människor, djur eller platser. Jag personligen hatar avsked. Jag hatar de såpass mycket att jag fasar inför dem. Trots att jag bara är inne på andra månaden så fasar jag redan för att säga hejdå till alla när jag åker hem. Jag fasar inför november månad då ytterligare två praktikanter kommer lämna oss och jag fasar för december och januari då jag måste säga hejdå till resten. Till en vardag, ett liv och en del av mig själv. Jag borde inte ta ut detta i förskott, men jag kan inte låta bli. Jag såg det nyss hända för en vän och inser att han tog det 10ggr bättre än vad jag kommer att göra.

Nu har vi dock länsat hans skafferi, tittat på bilder och omformaterat gruppen så att vardagen rullar på utan honom. Vi har bara känt honom i 5 veckor, men eftersom vi spenderat varenda dag tillsammans så känns det som en evighet. Jag kan säga redan nu att detta är en vän för livet och trots att det är många många mil mellan oss så träffades vi på en plats där det var nästan lika många mil till våra hem.

Efter ett kort och inte så glädjesamt blogginlägg säger jag samma sak som jag sa till Lee = tack och på återseende /Madde

Swedish fika

Denna historia börjar redan vid min första kontakt med Sydafrika – ett skypesamtal med min supervisor Allison. I juli månad fick jag kontakt med denna spralliga och varma människa som efter en resa till SIDAs kursgård (myndigheten som finansierar KFUMs prakikantprogram) lärde sig om fenomenet fika. Stolt visade hon upp en plansch med texten FIKA och dess betydelse i webbkameran.  Hon uttryckte en längtan till när jag skulle komma ner och lära henne mer om de svenska bakverken och vikten av att ha fikapauser.

Fika blev också ett diskussionsämne med Lee en amerikansk praktikant, under vår första kväll härnere. Jag och Anna visade videon Swedish fika (se video) och han var såld. Låten spelades på repeat och efter några dagar kunde han hela låten utantill. Ord som “påtår” och “dammsugare” hade vi översatt och förklarat så gott vi kunde för honom. Samma video spelades sen också upp på min födelsedags braai (läs mitt tidigare inlägg om du inte redan gjort det) och alla skrattade gott åt Go royals rim som:

“Replace your gun with a cinnamon bun”.

För en vecka sedan firade vi Heritage day tillsammans med all personal här inklusive volontärer och praktikanter. Jag och Anna beslöt oss för att bjuda på kladdkaka och alla förstod genast att vi bjöd på fika och blev överlyckliga.

Tyvärr är inte denna historia bara lycklig. Även om personalen har lärt sig ordet fika har de inte riktigt förstått eller tagit till sig de rutiner som för mig är väsentliga. Som svensk ser jag fika som mer än bara kaffe och kakor. Jag ser en paus från det man håller på med. Att gå ifrån 10 minuter från jobbet och ta en kaffe med kollegorna och prata om allt annat än jobb. I Sydafrika har de en lång väg att gå tills de kommer så långt att ha fikapauser. Härnere har de inte ens lunchrast utan vi måste be om tid i schemat för att äta. Om de någonsin kommer ta steget längre och inte bara förstå vad fika är utan också ta in kulturen, vet jag inte.  Jag uppskattar dock deras försök: I mötesrummet finns alltid kaffe, te och vatten och på alla större möten bjuds det på något att äta. Kanske borde jag lära dem förläningen fikaPAUS och se om jag lyckas bättre?

Nästa problem här nere är fikats huvudingrediens = kaffet. Jag skulle säga att jag är hyfsat berest och har detta som ett återkommande problem oavsett vart i världen jag är. Jag har aldrig vistats så här länge i ett annat land dock och har därför inte gått utan en god kopp kaffe länge. Till att börja med så är kaffekokare inte något som verkar finnas i de flesta sydafrikanska hem. Nu har jag inte varit i så många, men jag ställer detta påstående baserat på hur jag bor och hur det ser ut i mataffärerna. Där tar nämligen snabbkaffet större plats i hyllorna än bryggkaffet. Jag har aldrig varit ett fan av snabbkaffe, än mindre av äckligt snabbkaffe. Men när jag såg Nescafé gold i min lokala matbutik blev jag överlyckliga. Nu kan jag ta med min egna kopp kaffe på mötena och slippa det äckliga billiga snabbkaffet de serverar på kontoret. Men kaffet på caféer och restauranger då? Borde det inte funka? Väldigt bra frågor mina vänner, tyvärr är svaret kort och negativt: Nej! Förutom att man alltid får en reaktion när man beställer kaffet svart, antingen i frågan: “Like you like your men?”. Eller med blicken”vilken skum utlänning”. Serverar de ändå en kopp svagt kaffe, med en mjölkkanna bredvid. För ingen kan väl dricka kaffe utan mjölk?

Hur jag ska stå ut i 3 månader till utan en bra kopp kaffe vet jag inte. Efter två veckor började jag nästan gråta när jag såg att det fanns filterkaffe med små kaffepressar på årsmötet i Johannesburg. Jag kunde nu göra kaffe i min egen styrka. Min slutsats: I januari kommer jag antingen hem utan ett kaffeberoende eller med en stor abstinens. Ni får helt enkelt önska mig lycka till och ta ett extra mått kaffe för min skull.

Lär dig ekonomi med pannkakor

Sawubona!

En vecka i Pietermaritzburg, Sydafrika. Tre svenskar packa sina väskor och tog flyget på måndagskvällen den 4e september ner mot Sydafrika. En åkte mot Kapstaden och två mot PMB. Jag, Anna Ekström, hade siktet inställt på PMB med Madeleine som respartner. Vi kommer ifrån Uppsala med olika bakgrund och ovetande om att den andra bor i samma stad. Men vem är jag och vad ska vi göra här?

Fråga nummer ett, jag är som sagt Anna, 20 år gammal och från Uppsala. Pluggade naturprogrammet på Katedralskolan och 1 termin Svenskaspråket på Uppsalauniversitet. Jag är som person sprallig, utåtriktad, äventyrlig, ordningsam och mycket mer som ni nog kommer märka. Min KFUM bakgrund är kort. Var på Alnäs som barn några år på olika aktiviteter. För er som inte vet vad det är så är det ett sommarläger i Uppsala som är under dagtid. Jag kom i kontakt med KFUM igen och det här utbytet tack vare min jobbarkompis och granne Emma. Hon åkte för 3 år sedan till Kapstaden och hade en otrolig resa. Emma kom fram till mig på jobbet och sa att jag måste söka till praktikprogrammet och här är jag nu.

Till vad jag, vi, ska göra här är klart som korvspad, samtidigt väldigt oklart. Vi kommer engagera oss i olika program som vi får testa på nu i början. Det är Y-justice, Y-fit och Y-zone som ligger i mest fokus som program. Sen finns det även aktiviteter vid sidan om ett exempel är Day camp som sker i april och december. Men sådant kommer det nog skrivas mer om.

Under den första veckan har vi fått prova lite olika saker kort för att få en inblick. Det roligaste var i torsdags när jag fick var med TEEEP, The Economics and Entrepreneurial Education Program. De riktar sig till skolbarn i lågstadiet och mellanstadiet på grundskolan. Programmet finns för att utbilda barn och unga inom ekonomi och hur man ska tänka kring det. De går igenom ekonomi på individ, företags och världsnivå. Programmet ligger under Y-zone och är skapat för att ge alla en likvärdig chans senare i livet oavsett hemmets förhållanden.

Barnen i TEEEP från området France, ett fattigt område, kom med taxi/buss till oss på området för att få göra pannkakor som dagens utbildning i planering och teamwork. För er som inte känner mig så är jag pannkakstokig och blev överlycklig för att vi skulle få vara med på aktiviteten. Jag fick sitta i juryn med Madeleine, Lee från Chicago och Sney som kommer SA, de båda är volontärer här. Barnen presentera en pannkaka var för oss där vi skulle bedöma upplägget, smaken och hur bra gräddad den var. Lee hade med sig nutella, tyvärr, och barnen gick lost på den. För en finsmakare som jag är, så är inte nutella en favorit hos mig. Andra skulle säga att jag är kräsen och inte finsmakare, men alla har vi olika ord att framhäva varandra. Det var kul att få ta till mina kunskaper från The Great Britsh Bake Off som även Lee har och låtsas lite att man visste vad man svamla om. Den som vann var egentligen inte det viktigaste då fokus var att de skulle samarbeta och vara kreativa. Var en trevlig eftermiddag med barnen som jag ser framemot att få jobba mer med.

 

Hej så länge /Anna

 

The Birthday Swede

… vad var jag läste på det kort jag fick av en amerikansk volontär på morgonen den 8 september – min 21 års dag. Att ha min födelsedag på min tredje dag på en ny praktikplats, i ett nytt land, i en ny världsdel var något jag trodde skulle bli litet och bortglömt. Jag som person försöker att inte ha för mycket förväntningar på något jag gör, blir hellre överraskad än besviken. Så därför gick jag in med låga förväntningar för både praktiken och födelsedagen. Men precis som att jag blivit glatt överraskad över våran tid här på YMCA of Pietermartizburg, blev min födelsedag fylld med överraskningar.

Men jag ska inte gå händelserna i förväg, jag borde presentera mig först. Så ni får 5 snabba med mig här:

  • Namn: Madeleine Sandemo.
  • Ålder: Läs första meningen igen.
  • Bor: Uppsala, nu Pietermaritzburg i Sydafrika.
  • KFUM bakgrund: Gått på KFUM Alnäs (sommarläger) som barn, är nu ledare där. Tränar funktionsnedsatta barn i trampolin via KFUM Uppsala trampolin.
  • Yrke: Undersköterska, jobbar på Akademiska sjukhuset (tjänstledig för tillfället).

Jag är lyckligt lottad som fick fira just min 21 års dag nere i SA. För som alla er svenskar som läser detta vet ni att 21 inte är någon ålder att fira. Här nere är det en stor dag, det är ditt sista steg till att bli vuxen. Det är då du får dricka alkohol, spela osv. Detta symboliserar de genom att ge en nyckel till födelsedags”barnet” för att nu kan vi låsa upp världen. En ko ska också slaktas och så bjuder man alla man känner på en braai (utalas braj och betyder grill). Detta är inte bara något jag vet, utan något jag fick uppleva också. Återigen är det dumt att gå händelserna i förväg, så vi börjar som alla dagar börjar, inte bara födelsedagarna, nämligen med frukost.

Jag vet inte hur ni firar era födelsedagar, men i min familj är morgonen nästan viktigast. Min väckarklocka den dagen består av familjen som kommer in sjungandes “Ja må hon leva…” med en frukostbricka och paket. Anna, min landssyster, medpraktikant och rumskamrat råkar ha samma tradition i sin familj och gjorde därför en Sydafrikansk variant på traditionen. Hon kom in med ett ljus gjort av en flaska och en kopp te för att sedan bära in paket mina föräldrar skickat med från Sverige. Så det blev paketöppning och te i sängen, nästan som hemma.

Dagen fortsatte sedan med jobb, vilket vi nog säkert kommer presentera mer i framtida blogginlägg så ni får veta exakt vad vi gör här nere. Framåt kvällen däremot började folk bete sig skumt. Vi bor på samma plats vi jobbar och jag fick höra att jag absolut inte fick gå till mitt hus. Jag började vid det här laget känna lukten av grillrök, men kunde inte riktigt ana vad som försiggick. Tillslut kom vår supervisor Allison med lite utstyrslar åt mig (se bild) och jag fick sedan gå mot området vi bor i.

De hade pyntat upp för fest och runt 15 personer stod och hurrade och grattade mig. Bakom dem lite längre bort kunde jag skymta ett braai-stand. Att vi nu hade varit i PMB i 3 dagar och de kunde få ihop 15 personer som ville komma till min överasskningsfest visar vilken otrolig sammanhållning det är här på centret. Flera av gästerna bor dessutom så långt bort att de var tvungna att sova över för att de inte kunde gå hem i mörkret. Och allt detta för lilla mig!

Kärleken och omsorgen som jag fått uppleva den här tiden och framförallt i fredags är överväldigande. Jag vet därför inte hur jag ska avsluta detta blogginlägg, så jag gör det på samma sätt som jag började: genom att ta citat från det fina födelsedagskort jag fick.

 

“I hope your day is wonderful and sets the tone for the rest of your time here.”

 




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7