Poster taggade ‘ellens’

Solidaritet med det palestinska folket

Idag är det den internationella dagen för solidaritet med det palestinska folket. Jag är i Jalazone på lokalkontoret i flyktinglägret. Det är speciellt att vara just här just idag. Flyktinglägren är verkligen bland det fulaste med hela den här konflikten. De palestinier jag möter i Ramallah tittar förvånat på mig när jag säger att jag är i Jalazone en gång i veckan. Jag får höra “Är du inte rädd!” “Vad tycker du om lägret?” och “Det är mycket problem där”. Gatorna är trånga, hoten utifrån och inifrån många.

Barnen som omringar mig är en påminnelse om allas vår mänsklighet. Det spelar ingen roll vem du är, du har varit ett barn. Liv är liv är liv. YWCAs verksamhet i lägret skapar utrymme för lek och inlärning, body, mind and spirit.

img_9501

Jag står idag i solidaritet med det palestinska folket,  fast jag aldrig helt kan förstå vad mina bröder och systrar upplever vet jag att förändring kräver att vi alla agerar.

Sverige måste stå i solidaritet med det palestinska folket. Om vi menar allvar med att vara föredömen i Europa när det kommer till solidaritet med Palestina måste Sverige fortsätta tydligt ta ställning för rättvis fred.

Världen måste stå i solidaritet med det palestinska folket. Vi är inte fria förrän det palestinska folket är fria. Om vi inte agerar för människors rättigheter förlorar vi vår mänsklighet.

img_1226

Nelson Mandela square

En som förstod detta var Nelson Mandela. “We know too well that our freedom is incomplete without the freedom of the Palestinians” Nelson Mandela 1997

Statyn på bilden ovan är en gåva från medborgarna i Johannesburg till medborgarna i Ramallah. Känns som en extra liten hälsning till Isak och Mauwli som befinner sig i Sydafrika.

Ikväll kommer jag åka till Jerusalem för att delta på ett möte i Stockholm. Världen är märkligt sammanvävd ibland.

Hoppas ni har det bra hemma i kylan!

Yala bye

Att älska på håll

När jag gick den förberedande utbildningen sas det att efter ca 4 veckor skulle hemlängtan börja kicka in. Nu har jag varit här i 8 veckor. Jag får väl ge dem delvis rätt. Det kan också vara för att jag inte tar mina mediciner som jag brukar (tar medicin mot PMS), utan bara efter behov, vilket gör att mitt humör svajat lite. Det kan också ha att göra med att jag hade väldigt lite kontakt med Sverige de första fyra veckorna. Jag samtalade lite med min fantastiska fadder Lott och med min grymma (jag vet inte vad jag ska kalla dig) koordinator Caroline. Båda är ju superbra, men de är kopplade till min praktik, inte mitt privatliv.

Såhär i efterhand gjorde jag därför kanske det mest ostrategiska valet man kan göra. Jag videosamtalade med min sambo för första gången, mitt under en PMS-period. Det tog inte många sekunder från att jag såg Filip och mitt rum tills tårarna rann. Jag var inte ledsen, utan superglad, men det gick liksom över styr.

Innan jag åkte hit frågade folk hur vi skulle klara oss, “Men Filip då, han följer väl med!?”. Varje gång fick jag förklara att nej, han stannar hemma, nej jag är inte orolig, jo vi älskar fortfarande varandra. Det var som att alla var experter på exakt hur svårt distansförhållanden är. Vet ni vad, det är inte jobbigt att vara borta, för jag vet att jag kommer komma hem (insallah).

Ärligt talat så var jag mer orolig för hur mormor skulle ha det. Hon är den enda familj jag har i Umeå och hon har sedan jag flyttat tillbaka verkligen blivit viktig för mig. Vi kan låtsas att jag tar hand om henne när jag löser datorproblem eller ställer tillbaka klockan men oftast känns det som hon hjälper mig.

Vet ni vad jag saknar mest? Maten. Palestinsk mat är typ det godaste man kan äta. Luncherna består av typ 7 sorters röror och massor av ugnsbakade grönsaker. Trots det så drömmer jag om gravad lax, västerbottensost, knäckebröd och kaviar (notera detta mamma och pappa, jag har just gett er en önskelista till jul). Jag önskar också att det fanns fler butiker med prislappar. De butiker som har fasta priser är nästan uteslutande inriktade på turister och expats, vilket innebär att det är dyrare.

Något annat jag kan längta efter är snön. Jag har sett alla fantastiska bilder folk lägger upp. Verkar helt overkligt med en halvmeter snö i Stackegrönnan redan. Hoppas att det inte smälter bort. Det närmsta jag kommit snö här är snögubben i sten som jag stötte på i Rawabi.

Faktum är att det känns inte jobbigt att längta. Jag kan titta på bilder, undra hur min mormor har det,  samtala med Filip, eller drömma om salt mat, utan att för den sakens skulle vara missnöjd. Jag vet att allt det där kommer finnas när jag kommer hem. Under tiden kan jag visa bilder på snö för mina kollegor på kontoret som chockat ifrågasätter hur man kan leva i Sverige, somna framför webbkameran och laga baba ganouch på min gasspis. Jag är på ett äventyr och skulle inte vilja byta bort det. 🙂 The struggles of being an intern.

Yala bye!

ett 5-stjärnigt fängelse

Så beskriver min språklärare Palestina “it´s a 5 star prison”. Jag har tyckt det är svårt att förklara för folk i Sverige hur det är att bo här. Vår bild av fattigdom stämmer generellt sett inte överens med hur livet för palestinier är. De flesta har en smartphone och en bil i Ramallah. Nu är förvisso Ramallah speciellt på många sätt och folk har det generellt lite bättre ställt här, men faktum är att fattigdom ser inte ut så som vi blivit inlärda att det ser ut (jag rekommenderar att göra en bildsökning på “poverty”).

Lättast att förstå i ett svenskt kontext är kanske beduinerna, eftersom bilderna av skjul byggda av bildäck eller plåt är begripliga för människor. det bekräftar deras bild av fattigdom. Likaså är det lätt att förstå bilder på check points, murar och stängsel, det bekräftar bilden av Palestina som en krigszon.

Allt detta finns såklart, men livet i Palestina är så mycket mer, ockupationen är så mycket mer. Ibland är det alldeles uppenbart, ibland dolt, skevt och svårt att begripa. Jag vill så gärna kunna visa hela detta land för er, med allt det fruktansvärda och fantastiska på samma gång.

I onsdags var jag på en föreläsning på Birzeits universitet. Palestinas minister för fångar (Issa Qaraqe) var på besök och pratade om situationen för palestinska politiska fångar. Han pratade om hur barn fängslas utan rättegång. Hur fångar förflyttas till Israel vilket gör att föräldrar och advokater ofta inte kan komma på besök. Han pratade om hur barn i Jerusalem tvingas till husarrest. Han pratade om tortyr.

I torsdags besökte jag och Jana YMCA Beit Sahours rehabiliteringsprogram som tar hand om unga som upplevt trauma. Ofta rör det sig om barn som påverkas av ockupation. De kämpar för att ge barnen hopp om framtiden.

I söndags var jag på ett halloweenkalas för barn som YWCA Ramallah anordnade. Lek, musik och pyssel varvades med hutlösa mängder socker. Barnen springer omkring på lekplatsen i sina utklädnader. En humla och superman kastar sig runt i parken, en brandsoldat och en romersk krigare åker rutschkana, och stridspiloten dricker välling.

img_9346

När jag kom till min danslektion igår fick jag höra att det kanske inte skulle komma så många, för det hade varit skottlossning några timmar innan på gatan utanför. Fem minuter senare var klassrummet fullt av folk, så vi dansar.

Fattigdomen i Palestina är ovissheten, insallah. Palestinierna bor i ett 5-stjärnigt fängelse och precis som med administrative arrest är brottet okänt och straffets längd obestämt. Tills detta är bestämt fortsätter palestinier att leka, dansa, leva.

Jag hoppas kunna skriva någonting mer denna veckan. Händer spännande saker, höstrusket har börjat och jag har fått en liten insikt i hur otroligt svensk jag är.

Insallah, yala bye.

Spara

Spara

Oliver

Näst efter de heliga symbolerna är oliverna det man som utlänning inte kan missa i Palestina. Olivträd, olivolja och oliver säljs överallt och används som marknadsföring för allt ifrån guidade turer i gamla stan i Jerusalem till bosättningar. Olivernas status är ofrånkomlig att se, men kan vara svår att förstå.

img_9150

Just nu är det olivsäsong. Olivplockning liknar mycket att gå ut och plocka bär, eller ta upp potatisen på slutet av säsongen. Det är en tradition och många familjer umgås genom att plocka oliver. Längs vägkanterna står stegar och under träden ligger presenningar som fångar upp fallfrukt. En liten brasa där det grillas och kokas kaffe eller te.

Festmåltid på fältet.

Festmåltid på fältet.

Olivträden utgör en stor del av Palestinas jordbruksekonomi, hela 25%. Många familjers ekonomi bygger på dessa odlingar och att kunna fortsätta bruka sin mark är absolut avgörande för markägarna.

Olivträden är också politiskt viktiga. Israel fortsätter att bygga ut sina bosättningar och tvångsförflyttar människor från stora områden på västbanken. Över en miljon olivträd har förstörts. Träden är en central bricka i den väpnade konflikten. Palestinerna bedriver kamp genom att fortsätta bruka marken och plantera tillbaka träd som tas bort.

JAIdeltagare plockade under fredagen oliver utanför beit jala. I bilden syns också väg 60, en israelisk motorväg inne i Palestina.

JAIdeltagare plockade under fredagen oliver utanför beit jala. I bilden syns också väg 60, en israelisk motorväg inne i Palestina.

YMCA och YWCA har, genom sin gemensamma organisation JAI, en olivplockningsfestival i veckan där 65 internationella gäster deltar för att hjälpa till med olivplockningen. Gästerna plockar framförallt i områden som på olika sätt hotas och där det kan vara svårt för de lokala bönderna att vara p.g.a. bosättares våld.

För att kunna fortsätta bedriva jordbruket och kämpa för fred och rättvisa behövs fler träd planteras. Du kan bidra genom att köpa träd hos JAI. Du kan också resa hit och plantera eller plocka oliver. Alla träd som doneras följs upp så att du får veta om ditt träd. Du kan också följa JAI på Facebook.

Hjälp oss att plantera hopp.

Yala bye

Ellen

Svennar på vift

Hela förra veckan präglades av besök från Y Care och KFUM. Organisationerna är sponsorer till projektet som jag arbetar med. De kom hit för att utvärdera projektet och se med egna ögon hur projektet fungerat i praktiken. Det innebar också att Jana från KFUM Sverige kom hit och hälsade på!

Måndag: Delegationen kom till vårt kontor i Ramallah. Utvärdering och analys av vad som fungerat bra och vad som kan utvecklas.

Personalen lokalt och partners träffades för att utvärdera och äta kakor.

Personalen lokalt och partners träffades för att utvärdera och äta kakor.

Tisdag: Vi åkte till Jericho för att träffa två samhällen för att se hur projektet implementerats. Först besökte vi ett flyktingläger, fikade kanelbullar och träffade unga tjejer som deltagit i projektet.

omtänksamt att baka kanelbullar på kanelbullens dag.

omtänksamt att baka kanelbullar på kanelbullens dag.

Sedan besökte vi en by och deltog på en workshop om ekonomi och företagande. Deltagarna var aktiva och pratade mycket med varandra. Efteråt följde vi med en av deltagarna, Safa, hem. Hon har startat en getfarm tillsammans med en granne. Det var fantastiskt kul att träffa henne och hennes familj. Mer om henne kan du läsa här.

Safa utanför ett av hägnen.

Onsdag: Bilkö i Ramallah och inne i Jerusalem gjorde att jag och min kollega Lina kom sent till ekonomimötet vi skulle till. Det verkade inte göra särskilt mycket utan de andra satt och väntade på kontoret. På kvällen träffade jag några couchsurfers som bor i närheten av min lägenhet.

Torsdag: Sitta och försöka få ihop en lägermanual och en power point om byggnadsnämnden. På kvällen gick jag, Linda, lindas kollega Dina och en kille jag träffat under gårdagen till Palestinas första cirkusfestival.

Fredag: storstädning i köket. Vår lägenhet är fin, men stökig, det där med flyttstädning verkar inte riktigt vara så etablerat. Vi saknar dessutom köksfläkt så köksskåpen blir lätt osiga och inte så trevliga. Därför Städade jag och Linda ordentligt i skåpen. Vi hittade massor av spännande saker som inte alls ska vara i köket.

Så såg min vecka ut.

tayeb

yala bye!

När allt händer på samma gång

Jag vet att jag skrev att jag skulle skriva när någonting intressant hände. Jag ljög. Inte för att jag vill att det ska vara en lögn utan för att det händer saker hela tiden just nu!

Förra söndagen var jag med Linda på hennes arbete. Vi är lediga olika dagar (jag fredag och söndag, hon lördag söndag). Jag tror det har med religiösa skäl att göra, men det får vi grotta ner oss i någon annan gång. Linda har sin praktik på YMCA. YM har ett liknande projekt som YWs advocacy groups. YM har i 9 olika byar så kallade resilience groups. Vi åkte till Bethlehem och besökte två av dessa.

Först åkte vi krokiga vägar i utkanten av Bethlehem till en liten by, Jub aldeeb, med 26 hus. Byn är inte anslutna till elnätet så en diselmotor sköter all elförsörjning. Motorn körs 2 timmar om dagen så många sysslor utförs dessa 2 timmar. Frysarna fyllde de med läsk så att den lilla butik de öppnat vi YM-projektet kunde ha kall läsk dagen efter då innehållet i frysen smält.

Berget, olivträden och stora delar av omkringliggande markerna har övertagits av bosättarna.

Berget, olivträden och stora delar av omkringliggande markerna har övertagits av bosättarna.

Kvinnorna hade också lärt sig sy och visade entusiastiskt upp saker de sytt. Flera av dem sa att de önskade att de kunde sy kläder och ville vidareutbilda sig.

Skötbord och skötväskor, dukar och pynt kan säljas i Bethlehem och skapar arbetstillfällen för kvinnorna.

Skötbord och skötväskor, dukar och pynt kan säljas i Bethlehem och skapar arbetstillfällen för kvinnorna.

Eftersom byn låg belägen mellan tre olika bosättningar hade de svårt med vattentillförseln. 7 månader om året stängdes vattnet helt eller delvis av till byn. Därför arbetade man med att bygga flera stora vattensilos för att kunna ta tillvara det vattnet som kom under regnperioden.

Efter långa samtal och mycket rundvandring åkte vi vidare, ut i öknen, till ett beduinsamhälle. Det var stekhett och bilen kunde inte ta sig hela vägen fram till husen så jag, Linda och vår kollega Nancy promenerade sakta ner till husen. Nancy pekade ut odlingar som byborna och YM skapat. Det är svårt att föreställa sig att det bor över hundra personer här för vi ser knappt en människa. Så är det i alla byar jag varit i. Det är för varmt för att vara utomhus. Nancy visade bilder på en civil defence övning YM och byborna deltagit i.img_0769

Vi satte oss inne i en nybyggd barack. Hit ska doktorn kunna komma. Det har varit svårt att få vård eftersom läkarna kräver att det finns ett hus. Beduinbyar på västbanken hotas ofta av vräkning och ofta rivs deras bostäder. Det är svårt att bygga någonting permanent som läkare kan komma till.

Sakta men säkert fylldes baracken av kvinnor och barn sprang runt omkring och smällde i dörrar och lekte. Vi sa inte så mycket till varandra, utan det blev några enstaka frågor från Linda och mig men inte så mycket mer. Det kändes dock som att det fanns en slags tyst samförstånd. Med ens kändes den tysta västerbottniska kulturen väldigt närvarande.

Stort tack till Nancy för att du tog med oss och visade vad du arbetat med!

Jag ska försöka skriva ikapp om allt som hänt i veckan.

Tills dess, ha det så bra.

Yala Bye!

Första dagen i fält

Nu är vi igång!

Idag har jag gjort ett fältbesök till Tireh, en by utanför Ramallah.

tillsammans med ett gäng amerikaner som var på studiebesök. YWCA har en lokal advocacy group i byn. Det finns flera sådanna lokala grupper  som startades i samband med det projekt som YWCA Palestina drivit för kvinnors makt över sina liv sedan 2014. Projektet finansieras av Svenska staten genom sida.

Kvinnorna i den här byn organiserade sig för att lösa ett problem de hade i skolan. Byn har p.g.a. ockupationen delats av en israelisk väg som separerar byaskolan från bostäderna. Skolan har också omringats av en bosättning vilket försvårat för barnen att ta sig till skolan.

En bosättning har byggts precis vid byns skola. Samtidigt har också en israelsik väg byggts genom byn och därmed separerat skolan och bitar av byn från resten av byn.

Till vänster ligger bosättningen med tillhörande mur, till höger skolan. Bild tagen från byn.

Eleverna får inte passera vägen då detta bryter mot lagen, vilket gjort att de varit tvungna att använda en tunnel under vägen. Tunneln fylls med vatten under vinterhalvåret vilket medfört att barnen ibland kommit alldeles blöta till skolan. Eleverna har också upplevt många möten med israelisk militär, barn har gripits då de försökt passera vägen och bosättare har också kommit in i skolan och misshandlat en elev.

Fotboll på skolgården.

Fotboll på skolgården. Foto taget från skolans tak.

Kvinnorna i byn har bedrivit ett stort lobbyarbete, samlat in pengar och krävt sina egna och sina barns rättigheter. Detta utmynnade i att skolan återfick rättigheter de fråntagits att bygga nya lokaler och renovera, EU, FN, USA och Ryssland (den så kallade kvartetten) har erkänt denna skolas rätt att existera och en buss har köpts in som nu erbjuder eleverna skolskjuts.

Jag har både igår och idag imponerats oerhört mycket över den drivkraft dessa unga palestinska kvinnor besitter och vilken stor skillnad påverkansarbete kan ha. Jag känner mig förväntansfull över vad framtiden har att erbjuda.

Advocacy group med amerikanska gäster

Advocacy group med amerikanska gäster

Imorgon är det helg, då ska jag passa på att utforska mitt nya hem och lära mig lite mer arabiska.

Yala bye!

Introduktion

Hejsan kära läsare
Jag heter Ellen. Jag är en lärarstudent från Umeå som på somrarna spenderar dagarna genom att arbeta med barn och unga på KFUMs lägergård på Norrbyskär. På denna blogg kommer du kunna läsa om min resa med KFUM till Palestina. Jag kommer försöka skildra hur det kan vara att vara praktikant via KFUM och det arbete som YWCA Ramallah gör. Jag vill jättegärna höra vad du som läsare har för funderingar, tankar och reflektioner och jag ska försöka svara så gott det går, så kommentera gärna.

Hoppas vi ses där ute i etern och att du får glädje av denna blogg.
Ellen

PS. Mormor och Barbro, jag vet att ni läser, puss!




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7