Poster taggade ‘2016-2017’

Hej, hejdå Zambia

Var sak har sin tid osv. På söndag har vår tid i Zambia för den här gången kommit till sitt slut. Och det känns så himla märkligt. Jag skrev det i mitt förra inlägg men jag säger det igen. Det är en riktig lyx att få chansen att skapa sig en vardag på en plats som till en början känns så långt ifrån sin riktiga vardag.

Livet i Zambia har varit lite som att cykla nerför Carolinabacken i Uppsala. Har ni gjort det någon gång? På avstånd ser backen oerhört brant och lång ut, till och med potentiellt livshotande. Fast alternativet att leda cykeln ner känns å andra sidan väldigt tråkigt och tidskrävande, så man tänker vad tusan, vi kör, livet är ju fullt av risker. Till en början står man i princip på bromsen och då går ju allting fint. Det går lugnt och långsamt, känns som att man har kontroll över situationen. Det är när man tröttnat på att bromsa och bestämmer sig för att släppa lite på pedalerna som det tar fart. Och då är det ju försent, man är redan uppe i världens hastighet och tänker att jag aldrig lär mig, det är nästan att man förtjänar att bryta lårbenet. Men när man väl har accepterat situationen så kan man uppskatta kittlandet i magen. Och den sista biten är ju toppen, för då glider man bara hela vägen fram till Fyrisån. Är ni med?

När vi kom till Zambia ville jag vara en svamp. Det är vår programhandläggare Carolines brillianta ord för att ta seden dit man kommer, ha ett öppet sinne, förstå varför saker är som de är osv osv. Och missförstå mig rätt, jag vill fortfarande vara en svamp. Men jag är glad över att ha gått från att vara en prillans ny svamp, till en lite mer urtvättad och sliten svamp. För jag suger inte upp precis allt som jag gjorde i början.

Efter sex månader har jag bättre koll på vilka värderingar jag inte kompromissar med (i svamptermer: suger upp). Ett exempel är nedskräpning. Zambias sopsortering är lika med icke existerande. Det finns en soptipp en bit utanför stan dit någon snubbe från kommunen åker och eldar med jämna mellanrum. Du skådar sällan en soptunna på allmänna platser och det är fullt acceptabelt att kasta plastflaskor och annat skräp direkt på gatan. Det finns ingen lagstiftning mot nedskräpning, vilket skiljer sig från grannlandet Zimbabwe som ger höga böter på nedskräpning och där du knappt kan hitta ett tuggummi på gatan. Att kasta skräp på gatorna var faktiskt någonting jag trodde att jag själv också skulle anamma efter en tid. Vad spelar det för roll om min vattenflaska gör fem andra vattenflaskor sällskap i högen där borta? Men oj vad det sitter i ryggmärgen att inte kasta skräp i naturen! Det är som att man är fem år igen och hör mamma och pappa säga hittar du ingen soptunna så får du bära på skräpet tills du hittar en. Så om det är något mina föräldrar kan vara stolta över så är det detta. Hon slänger ju i alla fall inte skräp i naturen. Och ni skulle bara veta hur mycket skräp jag har burit runt på i Zambia. Vi har inte ens en soptunna på kontoret i Kazungula, så när jag inte haft en soppåse att göra till temporär soptunna så har jag tagit med skräpet hela vägen tillbaka till Livingstone. För Gud vet att det inte finns en endaste soptunna i hela Kazungula.

Den urtvättade svampen har också lärt sig att det inte spelar någon roll hur mycket man försöker passa in. Att förstå sin position som privilegierad och att förhålla sig till det är ingenting som jag ifrågasätter. Men det kommer samtidigt alltid finnas människor som har förutfattade meningar om en, i detta fall på grund av hudfärg, att man lika gärna kan stå för sina kontroversiella åsikter om det är vad man tror på. Såsom att man tror på evolutionen, att man försvarar homosexuellas rättigheter eller att man delar en annan kvinnosyn till skillnad från deras.

Det är intressant hur medveten om ens egna värderingar man blir när man hamnar i en ny kultur. När ens egna tankesätt inte längre är normen. Först kan man svampa och försöka förstå. Men sen är det faktiskt okej att krama ur varenda droppe och säga att det här vill jag inte ha något med att göra om man nu skulle känna så. För huvudsaken är väl ändå att vi lyssnar på varandra och om vi inte kan komma överens – så kramar vi ur svampen och lägger den på tork.

Tillbaka till vardagen

Det är nu lite mer än en vecka sedan jag och Emma kom tillbaka från vår semester. En vecka i Namibia och en vecka i Malawi, två relativt närliggande länder men ack så olika. Och att vårt Zambia ligger precis där emellan! Det gav en verkligen perspektiv på vilken ensidig bild det finns av Afrika.

På vägen tillbaka till Livingstone hade vi chansen att stanna till hos detta mytomspunna huvudkontor i Lusaka som vi hört så mycket om. Tyvärr hade de glömt att vi skulle komma så besöket blev rätt så improviserat.

Att sedan komma fram till Livingstone och börja pendla igen till Kazungula kändes ändå riktigt bra när man varit på resande fot i två veckor. Att få känna att man faktiskt kan den här platsen. Jag känner kvinnorna på grönsaksmarknaden, jag vet hur mycket saker kostar, jag vet när matbutiken stänger och på vilken hylla jag hittar min favorityoghurt. Jag kan sucka med min taxichaufför när poliserna vid trafikkollen har infört en extra avgift för all taxiverksamhet och tycka att han gör rätt i att bara köra vidare utan att betala eftersom det är orimligt vilka kostnader folk skulle behöva betala för den sträckan i så fall. Eller att samma taxichaufför tar mitt parti och ryter ifrån när besvärliga män vill ha min uppmärksamhet medan jag sitter och väntar i taxin, eftersom han vet hur jag måste stå ut med det varje dag. Att få känna att folk faktiskt har saknat en medan man varit borta och att man har saknat dem lika mycket. Det är faktiskt en lyx att känna att man har fått en vardag på en plats man kände var så annorlunda bara för några månader sedan.

Igår var det internationella kvinnodagen och det uppmärksammades såklart i Kazungula. Efter 3 timmar förseningar kom vi iväg på vår marsch till en anläggning där det bjöds på musik, dans, tal och drama. Även här var det härligt att se hur många kvinnor man faktiskt känner i den här byn. Det var high-fives till höger och vänster, ”MY SISTER!” hit och dit och så mycket skratt och spontandanser att jag åkte hem med ännu mer kärlek för dessa kvinnor. Även om det är viktigt att vi uppmärksammar denna dag i jordens alla hörn, så är det också viktigt att poängtera hur olika förutsättningarna för denna dag är. Även fast det var en dag för att uppmärksamma alla kvinnor så var fortfarande konferenciern för eventet och majoriteten av all underhållning manlig. Vid en tidpunkt kläckte också konferenciern ur sig att han kände sig ”orolig för sin egen säkerhet” eftersom man pratar SÅ mycket om kvinnors rättigheter att man snart måste börja skydda männen ifrån kvinnorna. Mm, passa dig, tänkte jag.

Men man får ändå ta dagen lite för vad den är. Det pågår kamper för kvinnors rättigheter på olika nivåer i alla delar av världen och huvudsaken är väl att det i alla fall rör på sig även om det finns en lång väg kvar att gå.

En framgång för YWCA denna dag var att vi fick äran att hålla ett av två tal under eventet, vilket såklart ger oss en chans att höras och synas ännu mer i området.

Tänkte också ta tillfället i akt och tipsa er om KFUMs Instagramkonto (@kfum) som jag styr fram till på söndag denna vecka. Där finns också fler bilder från internationella kvinnodagen att gotta sig i.

Allt fint hej!

 

På bilden ser ni hela uppställningen från YWCA Kazungula på internationella kvinnodagen. 

Supertanter & snubbar med för mycket åsikter

Det var måndag eftermiddag och jag gjorde sällskap med min kollega Anna från kontoret i Kazungula. Anna är en kort kvinna i sina bästa år och har precis införskaffat sig kvällens middag – nshima (majsgröt) med karpenta (torkad småfisk). Jag frågar henne om jag kan hjälpa henne att bära, så hon ger mig den lätta påsen med torkad småfisk och slänger upp en säck med 25 kg majsmjöl på huvudet.

Någon av de tråkigare erfarenheterna från Zambia är hur ofta okända män vill kommentera hur man ser ut när man är ute och går. Oavsett plats i världen tycks det alltid finnas snubbar med för mycket åsikter. Emma och jag kan fylla en hel bok med kommentarer och åsikter som har kastats i vår väg utav helt främmande män. Har jag betonat tillräckligt att det endast är män? Att inte en endaste kvinna har haft samma behov att kasta ur sig åsikter om oss på gatorna?

Vi har fått höra allt från KLASSIKERN ”Gift dig med mig” till den som kanske tar alla priser ”Du ska vara tacksam att jag, som är en man som respekterar kvinnor, vill ha dig”. Hur går det ens ihop?

Det finns två saker som fungerar exemplariskt i sådana här situationer:

  • Konkurrerande-man-kortet. Fungerar på varje kontinent. Påpeka att det finns en konkurrerande man med i bilden och du är befriad från sexistisk terror. Fast om du skulle påstå att du helt enkelt inte är intresserad så kan du få stå och diskutera saken i evigheter. Som om intresset plötsligt skulle blossa upp efter ett antal förolämpningar?
  • Svara med ett riktigt (från botten av ditt hjärta) URVRÅL. Otroligt effektivt. En eftermiddag när jag och Emma var på väg hem från stan berättade jag för henne om min promenad tidigare på dagen där totalt 15 män besvärade mig. OBS nytt rekord. Precis när jag är uppe i varv över detta passerar vi två killar som ropar efter oss hur vackra vi är och hur gärna de vill gifta sig med oss. Vattnet kokade över, det var sista droppen, bägaren rann över, jag sket i att räkna till tio. Så då kom det – urvrålet.

Tillbaka till måndagseftermiddagen och Anna med 25 kg majsmjöl på huvudet. Vi passerar marknaden, ett typiskt ställe för just denna problematik. I ett skjul ligger ett gäng unga killar på marken och röker. ”Hörru, mzungo (viting), kom hit!”. Jag är väl i full färd med att räkna till tio, samtidigt som jag märker att jag har tappat Anna någonstans på vägen. Jag vänder mig om och ser hur hon hytter med fingret åt killarna (med säcken på huvudet) och skäller ut dem på Lozi. Tack Anna.

Strax därefter passerar vi en grupp på fem unga killar som börjar vissla när jag och Anna har gått förbi. Jag tänker väl något i stil med hur mycket jag önskar att de ska ramla i Kazungulas lera och fastna där, samtidigt som jag märker att jag ännu en gång har tappat Anna någonstans på vägen. Jag vänder mig om och ser hur hon ännu en gång har snott runt med säcken på huvudet, fast denna gång hör jag hur hon har en mjukare ton i rösten. Jag frågar henne vad hon sa. ”Jag undrade bara om det var mig de visslade på för i sådana fall är jag alldeles för gammal för dem – och dessutom är jag redan gift.”

Man kan bli oändligt less på män som inte kan bete sig, att jag istället tänker hylla Anna och alla andra tjejer, kvinnor och supertanter på den här planeten. Tack för att ni får mig att känna mig trygg på gatorna istället för obekväm. Tack för att ni ler mot mig istället för att kommentera mig. Tack för att ni håller varandra om ryggen. Tack för att ni röstar fram varandra på ledande positioner. Ni starka kvinnor som har en unge på ryggen och en säck majsmjöl på huvudet. Ni som själva har blivit utsatta för sexuellt våld och som nu engagerar er för att ni inte vill att det ska få hända någon annan. Ni supertanter som går flera kilometer i brännande hetta för att stå upp mot könsrelaterat våld. Och som man sedan får fika läsk och muffins med när man kommit fram.

Ni är tamigtusan legender hela bunten. Och jag är ledsen att det är ni som måste leva med att era reproduktiva rättigheter ges och tas ifrån er år 2017.

 

På bilden ser ni en av de superkvinnor jag har fått äran att lära känna i Zambia. Keity är min höggravida kollega som precis har bestämt sig för att ge sig in i buskarna utanför vårt kontor för att plocka min zambiska favoritgrönsak.

 

Myggor, grodor och 38 grader

“Se mitt stora problem är att mina problem
Är så pass små att dom knappt räknas som problem
Men dom gör lika ont för det så sjung med”

Så sjunger Snook i sin låt Inga problem och lite så känns det för mig just nu.

Jag försöker sova men myggen håller mig vaken. Även fast jag är van med mygg då jag har spenderat stora delar av mina somrar med min släkt i Piteå så är detta en helt ny nivå av mygg. Ni känner säkert igen lätet som mygg gör precis när man försöker sova. Ett vagt men samtidigt påtagligt surr som rör sig i rummet. Bizzzzzzzzzzzzz. Och det är som att min hjärna planterar ljudet även då det inte är några myggor i rummet. Nästan som att hjärnan vant mig till att få min godnattvisa serverad av myggen. Det börjar med att man knappt hör det men vibrationerna från vingslagen rör sig närmre och närmre tills man inser att denna gången är det inte hjärnan som spelar mig ett spratt med sina placebomygg. Små och snabba är dom. Omöjliga att fånga. Jag sprayar sängen med insektsgiftet DOOOM. Så nu ligger jag i ett moln av gift och hostar då jag råkat andas in DOOM sprejen. Ångesten över att få cancer växer sig större. DOOMedagen.

 

Samtidigt har grodorna sin nattliga parningsrutin i full gång. Men grodorna är ändå inte lika störande. Visst dom låter högre än myggen men då dom inte är ute efter att tappa mig på mitt blod och lämna mig kvar i sängen med kliande bett så är det inte ett lika stort störningsmoment. Tänker på alla filmer jag sett där grannarna i våningen över har högljutt sex.

 

37 grader ute så fläkten går på högvarv. Jag intalar mig själv att den också hjälper mot myggen. Typ blåser bort dom.

 

Så där har ni min 37-gradiga ljudbild. Myggen som surrar, grodor som kvackar med varandra (kul ord det där, kvack, kvack. Kvack you.) och fläkten som blåser.

 

Nog av klagosång.

 

Until Next Post,

Peace

Kaviarmackor och sabbath-hissar

Idag har jag funderat mycket över identitet. Det började med att jag klev på bussen från checkpointen till Jerusalem. Ett litet barn satt framför mig och pekade på bilarna “titta, en bil” om och om igen på arabiska. Samtidigt som han tittade på bilar tittade jag tillbaka på Ramallah och insåg hur märkligt det ser ut när staden plötsligt tar slut och en stor betongmur breder ut sig. Så trång och instängt jag faktiskt lever. Vad gör det med människor om de växer upp med den verklighetsbilden? När det anmärkningsvärda är den blåa och den svarta bilen, inte vakttornen, militären och muren.

På etnologin och genusvetenskapen pratade vi ofta om “den andre” och att se sig själv genom den andre. Hela vår identitet bygger enligt vissa teorier på hur vi förhåller oss till den andre. Framme i Jerusalem går jag på svensk frukost. Jag dricker svenskt kaffe och äter knäckebröd med kaviar och ägg. Identitetsskapande om något! Det blev ett bra samtal om hur vi stöter på rasism i vardagen. Vi är en ganska brokig skara där vissa i princip uteslutande är i Israel och vissa, som jag, i princip aldrig träffar en israel.
Vi pratade om religion. Om hur judendomen präglas av ett görande. Några hade blivit ombedda att komma hem till folk under sabbathen för att starta fläkten, eftersom personen själv inte kan göra det då det räknas som arbete. Eller hur det finns speciella sabbath-hissar som stannar på varje våning så att om man är troende inte ska behöva trycka på knappen, vilket anses vara ett arbete.

Luciafirande i Jerusalem.

För en svensk kanske det låter galet, men jag tycker det finns mycket bra i religionen som en aktivitet inte bara en identitet.

“Jag är feminist” skulle många svenskar säga, men det är egentligen ointressant, det viktiga är ju att du gör feminism. Vi har ett oerhört fokus på varande. “Jaha du är en polis, du är en sån.”

På arabiska finns inte begreppet “att vara”. Är du hungrig blir istället “du hungrig?”. I början upplevde jag det som förvirrande, hur ska jag då förklara vem jag är? Faktum är att jag förespråkat en syn på identitet som präglas av praktiker i flera år, men det sitter på nått sätt i ryggmärgen att anta att identiteten är så fast bundet till just varandet.

För några veckor sen skrev jag i mitt block “vad skiljer identitetsbegreppet i Sverige och Palestina, hur påverkar det oss?”. Jag vet inte vad svaret är, men uppenbart är att jag när jag får en stund över verkar grubbla mycket om identitet. Ganska vanligt när man befinner sig utomlands under en längre tid tänker jag. Identitet är också så oerhört centralt i konflikten. Mat, klädsel och platsen stämplas som palestinsk eller israelisk. Både palestinier och israeler hävdar till exempel att hummus är just deras.

Utsikt över ett brokigt Jerusalem

Nu är jag snart hemma i Ramallah igen. Bussresorna fungerar som bra tillfällen att skriva blogginlägg.

Tror inte jag kommer blogga så mycket mer förrän jag är tillbaka efter jul. Vi får se.

God jul!

Yala bye

Tack Margot!

Hej Margot. Du känner inte mig, men det du gör just nu påverkar mig otroligt mycket. Vad kul det känns att du är här i Ramallah. Märkligt att sitta nedanför kullen där du har möten idag. Vi verkar ha en del gemensamma utflyktsmål du och jag, såväl Adak som Västbanken.

Bilden ovan är tagen i en by som vi jobbar i. Målningen föreställer Handala, en flyktingpojke som fungerar som symbol för nakba och palestiniernas kamp.

Jag vet att du får mycket kritik för dina uttalanden om Israel och Palestina. Jag vill bara balansera den bilden något genom att berätta hur de jag träffat ser på Sverige på grund utav dig.

Första gången jag var i Palestina hade du precis gått ut med att Sverige skulle erkänna Palestina. Överallt på gatan fick jag frågan om jag var tysk eller ryss, jag svarade att jag var svensk. Reaktionen jag fick var “Oh, Sweden! Thank you! Margot Wallström!”. Du är större än både ABBA och Carola i detta land.

Ett och ett halvt år senare sitter jag alltså här på YWCAs kontor i Ramallah.  Här finns det plakat med ditt ansikte på. Mina kollegor har demonsterat mot de dödshot som politiker fått för att de står upp för rättvis fred.

För det handlar inte om att vara propalestina, det handlar om att vara för fred. Att de brott som begåtts ska utredas, att dödandet ska sluta, blockaden upphävas och att Palestina ska få existera är inte propalestinskt, det är mänskligt. Låt aldrig någon övertyga dig om något annat!

Att relationen mellan Sverige och Israel har blivit frostig visar på hur långt ifrån freden är. Att erkänna Palestina, ett land som Israeliska myndigheter rimligtvis borde anse ska få existera, bör inte vara kontroversiellt. Än mindre kontroverisellt borde det vara att erkänna Palestina, då vi absolut inte var först med det (134 länder var före oss). Israeliska företrädares påståenden om att du skulle vara anti-israelisk och för terrorism visar på det enorma behovet som finns av just den utrikespolitiska tydlighet du förmedlar.

Tvåstatslösningen hänger på en skör tråd. Många har gett upp hoppet om den här. De flesta jag pratar med tror inte på det internationella samfundet längre. Därför är ditt besök här så oerhört viktigt. Om vi tror på tvåstatslösningen måste vi agera nu!

Medan resten av världen har trappat ner sitt bistånd till Palestina har Sverige ökat sitt. Pengar som varit fullkomligt avgörande för flera av de unga människor jag träffat här.

Tack Margot för att du ger oss hopp. Tack för att du ger mig tilltro till utrikespolitiken. Tack för ditt outtröttliga arbete.

Jag hoppas palestinierna välkomnar dig så som de välkomnat mig. För det är på grund av ditt arbete som jag blir sedd som en syster här.

Kampen fortsätter!

 

 

World Aids Day i Mukuni Village

Den första december var det World Aids Day och tillsammans med min kollega från Kazungula representerade vi YWCA i en by som heter Mukuni Village. För att förstå denna plats kommer här en kortare historielektion…

Sammanlagt i Zambia finns det totalt 73 stammar och därmed också 73 olika språk. De flesta kan ändå förstå varandra någorlunda oavsett vilket språk man talar, men blir det för mycket missförstånd så övergår man till antingen engelska (som är det officiella språket) eller Nyanja (det stamspråk som man vanligtvis lär sig utöver sitt egna stamspråk). Alla är väldigt stolta över sin stamtillhörighet och är ivriga att lära en fraserna på just sitt språk.

Eftersom Zambia saknar kust är man väldigt beroende av att ha en god relation med sina åtta grannländer. I början av kolonialiseringen av Afrika var det många stammar som flydde från kusterna och samlades i det område som idag heter Zambia. Utan att jag kan lova er att det finns en vetenskaplig källa på detta, så sägs det i alla fall att det är därför zambier är så fredliga. Landet är uppbyggt av folk som flytt undan krig och förtryck och sökt efter fred. Av denna anledning går det alltså att hitta flera av stammarna även i Zambias grannländer, men i den södra provinsen finns det tre stammar som man tror har funnits här sedan urminnes tider. De kallas för ”Bantu Botatwe” och här ingår stammarna Tokalea, Ila och Lenje.

Åter till Mukuni Village eftersom här bor Cheif Mukuni, hövdingen över Tokalea-folket. Han är kunglig, maktfull, kändis. Kalla det vad du vill – snubben har respekt. Och pengar, vilket folk alltid påpekar när de pratar om honom. Men trots att hövdingen (tydligen) ska vara väldigt rik så är det en mycket primitiv by. Lerhyddor med halmtak, toaletter som är hål i marken och vattenpumpar ute på gården.

Processed with VSCO with f2 preset

Uppmärksammandet av World Aids Day inleddes redan den 30 november. Vi samåkte med personal från stadshuset i Kazungula och hittade en skola att lämna våra väskor i. Därefter var det samling i en katolsk kyrka för bön och minnestal. Vi tände ljus i mörkret och tågade från kyrkan till Mukuni Palace, hövdingens palats. Bakom ett halmstaket stod ett hus som liknade mitt och Emmas i Livingstone. ”Så palatset ligger någonstans bakom det här huset?” undrade jag. ”Nej, nej, nej. Det här är palatset. I jämförelse med alla lerhyddor i den här byn så ser det ut som ett palats.” Bra poäng.

Efter oklarheter över var vi egentligen skulle sova, fick jag och min kollega slutligen uppleva riktig zambisk gästfrihet. En kvinna som är rektor för högstadieskolan i byn, kunde trolla fram en madrass som vi fick sova på. I hennes hus, som till storleken var ungefär lika stort som ett studentrum, rymdes nu hon och hennes två barn, jag och min kollega. För henne var det en självklarhet att trycka in oss där och vi var så tacksamma.

Morgonen därpå, på självaste World Aids Day, hämtade vi vatten från vattenpumpen och gick sedan bakom huset för att tvätta av oss innan eventet skulle ta plats. Jag passade också på att leka med kvinnans fyråriga dotter. Hon hade fått tag på locket till baksidan av en mobiltelefon som hon låtsades ringa mig på. När jag låtsades svara och ropade ”Molibouanjiiiii?” (Hej, hur mår du?) så vek hon sig av skratt lika mycket varje gång.

Utanför palatset sattes det upp tält där vi fick sitta och alla skolbarn i byn samlades under mangoträden för skydd mot en brännande sol. Det var tal från människor som lever med AIDS, från självaste Cheif Mukuni, från Hälsoministeriet och från ideella organisationer. Alla betonade vikten av att våga prata om sin status öppet, för att fler ska våga testa sig och så att vi en dag inte ens behöver varna våra barn om viruset. Det var akrobatik, traditionell dans och sång. I ett tält vid sidan om kunde man testa sig och få rådgivning om reproduktiv hälsa.

Processed with VSCO

Processed with VSCO with f2 preset

Cheif Mukuni håller tal.

Efter lunch var det dags för oss att hitta någon form av transport tillbaka till Livingstone. Vi väntade på en bil i två timmar och tjugo minuter och såklart händer det som alltid händer. Man tror liksom att man precis har hittat lösningen på ett problem, när ett nytt problem dyker upp. Vi har en bil – men det finns ingen bensin. När vi en gång sa till vår kollega att vi ganska ofta kände att vi inte borde ”ropa hej förrän vi var över ån” så skakade han bara på huvudet. ”Om jag får ge er ett råd så är det att inte ropa hej förrän ni är tillbaka i Sverige – i säkerhet”. Ja, så kan man ju också se på det.

Jubai

Det finns ett litet samhälle som kallas Jubai i Area C utanför Bethlehem. Jag fick åka dit på besök med min lokala mentor, Nancy. Det var fem kvinnor där som gav oss det varma välkomnandet som palestinierna är kända för. De visade oss runt staden och sen blev vi bjuden på te och kakor när de började berätta om riskerna som plågar deras by.

dsc_0296

När jag satt och pratade med kvinnorna hade vi en väldigt trevlig stämning. De verkade vara så glada att ha någon där att dela deras historier med och alla upprepade hur välkommen jag var. Samtidigt var inte alla av deras berättelser så upplyftande. En som heter Raida berättade om hur bosättare hade kört över hennes åttaåriga dotter när hon var på väg hem från skolan förra året. Barnet överlevde men hennes ben blev helt krossade. Fortfarande behöll hon ett lugnt leende när hon tog fram mobilen för att visa mig bilder på hennes blödande barn när hon låg medvetslös i ett dike. Bilderna togs direkt när hon blev hittad av kameror som YM hade gett till samhället för att kunna få bevis när de blir utsatta för misshandel). Dock går det inte att bevisa om olyckan hände av misstag eller med avsikt.

Kommunen ligger nära en israelisk bosättning och utsätts ofta för misshandel av unga israeler som kan komma in i deras stad och förstöra. Det är ingen auktoritet på plats att stoppa dem. Damerna berättade om hur bosättare hade bränt ned en hel olivgård, nu är det få träd kvar runt byn. För tio månader sedan hade några unga män kommit in och bränt mosken så den förstördes helt (ingen omkom).

Samhället har fortfarande inget bra sätt att bli av med sop- och avloppsvatten. De bor också  med opålitlig tillgång till vatten.

Invånarna bor under hot av demolering. Det händer att soldater kommer och lägger en demoleringslapp på ett hus, tar ett kort på det för att sen kunna bevisa att de har gett underrättelse, men sen tar de bort lappen igen och går sin väg. När det är dags för huset att rivas, blir det ibland en total överraskning för familjen som bor där. Så blev en av damernas broder av med sitt hus. De sade att när det händer någon, är de tvungna att försöka hitta en familjemedlem eller bekant i sitt kontaktnätverk att bo med, annars skaffar de sig ett tält från en NGO, (de nämnde Rädda Barnen) det finns inte mycket mer direkt stöd för dem. Sedan fem år tillbaka är husbyggnad totalt förbjuden.

De var stolt att berätta att varenda ungdom som klarade gymnasieskola gick vidare till universitetsutbildning. De bästa studenterna utbildade sig till läkare eller ingenjör. Men sen finns det inget jobb för dem. De flesta palestinska män som bor i Jubai jobbar som kroppsarbetare i den israeliska bosättningen! Många palestinier ser det som förräderi men för andra är det jobbet det enda som finns. Det är ett svårt val.

EJ-YMCA har varit involverade i samhällsprojekt i Jubai i två år och nio månader för att bemöta riskerna och kämpa för att förstärka kvinnornas roll. Efter det har gått tre år ska YM dra sig tillbaka för att se hur hållbart och framgångsrikt deras projekt kommer att bli utan dem.

Nancy är projektkoordinator från YM, med henne kom action plans, och många idéer om hur man på bästa sätt kan lösa samhällets sårbarheter. Ett av deras främsta hinder har varit en man som kallas Noman Achmal Hamden, han styr över byrådet och har tydligen varit emot varenda förslag, eftersom han ville behålla all makt själv. YM jobbar för att underlätta kontakt mellan samhällen och biståndsgivare som USAID och Christian Aid och andra. Kvinnorna berättade även hur, efter snart tre år, så är mannen bara misstänksam mot YM och ovillig att samarbeta även när det skulle resultera i bistånd. Han vill inte ändra deras traditionella maktsystem. Men snart är gubbens senaste fyra år som vald ämbetsman slut! I februari ska en där, Yousra, kandidera sig. Hon blir den första kvinnan i denna by som ska prova att ställa upp för valet. Omval sker varje fyra år.

15293334_10154148511767076_1024140826_o

Yousra, första kvinnliga kandidat

Med hjälp av Women’s Training Program-EJ-YMCA har medverkan underlättat mellan USAID och Jubai, kvinnorna hade fått 9000ILS (ungefär 21,500SEK) för att starta deras senaste projekt, en liten affär där det säljs köksutrustning. Det har bara varit fyra veckor sedan de har öppnat och de har redan tjänat tillbaka 4500ILS. De hoppas att kunna expandera utan vidare bidrag.

dsc_0184

De håller också på att upprätta en klinik och förskola och de är nästan klara! Tillsammans med medel från GVC Italy, de har byggt brunnar. I städer som detta, är vattentillgång inte taget för givet och invånarna måste använda vattnet extremt försiktigt, alltid med en tanke på framtiden. Så med stöd från GVC hade Jubai blivit erbjuden att få byggt rör till husen som inte har rinnande vatten för närvarande. Hamden avvisade erbjudandet.

dsc_0188       dsc_0224

Färgen torkar i den nya kliniken

De lokala volontärer genomgår civilförsvarsutbildning i Bethlehem. De samlar redskap för nödsituationer som brandsläckare och generatorer.

dsc_0249

Redskap för civilförsvar.

Jerusalem

Det har blivit många resor till Jerusalem senaste veckan. Jag har besökt Swedish Christian Studie Center (SCSC) på Svensk frukost och föreläsning, besökt en bazzar för palestinska kvinnors småföretag, vandrat upp på mount of olives och haft en ledig dag med promenerande i västra Jerusalem.

Fint sällskap till bazzaren

Fint sällskap till bazzaren

 

 

 

 

 

 

 

knäckebröd, ägg, kaviar och riktigt kaffe!

knäckebröd, ägg, kaviar och riktigt kaffe!

Vid foten av mount of olives.

Vid foten av mount of olives.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utiskt från mount of olives.

Utiskt från Mount of olives.

Dessa olivträd omnämns i bibeln som den plats där Jesus fängslades. Otroligt.

Dessa olivträd omnämns i bibeln som den plats där Jesus fängslades. Otroligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det fungerar lite som en paus från vardagen. Ingen ropar efter mig och frågar hur jag mår, varifrån jag kommer eller vad jag heter. Stadsrummet i västra Jerusalem påminner om västerländska storstäder.

Det är också en stad  full av kontraster. Ofta när jag är där påminns jag om hur orättvist det är att det ser ut såhär. Det som bara är någon meter bort kan vara fullkomligt oåtkomligt för Palestinierna. Jag påminns också om hur märkligt livet i Sverige är. Överkonsumtion och en individualistisk livsstil.

I Söndags när jag vandrade längst västra Jerusalems gator funderade jag på hur livet sett ut om jag fått min praktik där istället. Väldigt annorlunda är nog svaret. Livet i Palestina är en utmaning på ett helt annat sätt. Samtidigt lär jag mig mer, upptäcker mer om mig själv och om andra än jag tror jag gjort i Israel.

Jag var glad när jag kom hem till Ramallah och gick på de ojämna gatorna med dåliga trottoarer och sin stökiga matmarknad. Här hör jag hemma på ett sätt som jag inte gör i Jerusalem. Inte för att jag inte önskar alla palestinier samma infrastruktur och välfärd som finns i Israel, utan för den gemenskap jag känner. Undrar hur alienerad jag kommer känna mig när jag kommer hem till mitt älskade Västerbotten. Framtiden får utvisa.

Mahane yehuda, matmarknad i västra Jerusalem.

Mahane yehuda, matmarknad i västra Jerusalem.

Matmarknad i ramallah

Matmarknad i Ramallah

 

 

 

 

 

 

gatuvy VJ

gatuvy västra Jerusalem

Åter hemma i Ramallah

Åter hemma i Ramallah

 

 

 

 

 

 

Nu ska jag äta Lunch!

Yala Bye

Spara

Gender Based Violence – Könsrelaterat våld

För att sprida lite kunskap även här så ska jag ge er en liten snabbversion av den informationen som vi sprider:

Vad är GBV?

Physical Abuse – fysisk misshandel
vilket innbär att använda fysisk kraft mot någon annan eller att:

– hålla någon i fångenskap så att personen inte kan röra sig fritt.
– inte ge personen mat, vatten, vila eller tak över huvudet.
– tortera/nedvärdera någon i ett inhumant vis.

Sexual Abuse – sexuella trakasserier
vilket innebär en sexuell relation med en annan person:

– där man utnyttjar, förudmjukar, skadar eller nedvärderar en annans persons integritet.
– utan att berätta för sin partner om sin HIV-status eller andra sexuellt överförbara sjukdomar.

Economic Abuse – finansiell
vilket innebär de flesta fall som har med ekonomiska resurser att göra, t.ex att:

– vägra finansiellt stöd till en familjemedlem som är beroende av personens finansiella resurser som den har rätt till enligt lag; som medicinska kostnader, skolavgifter, hyra etc.
– neka en persons rätt till att söka arbete eller annan aktivitet som genererar inkomst.
– att medvetet förstöra en fastighet för att skapa problem för den personen som äger den.

Emotional, Verbal, Psychological Abuse – känslomässig, verbal och psykisk
vilket innebär ett mönster av förnedrande beteenden mot en annan person, t.ex:

– förolämpningar, att någon kallar en fula saker, hot eller annat som orsakar emotionell stress.
– “obsessive possessiveness” som skadar personens integritet, privata frihet och/eller säkerhet.
– alla former av gender based violence som sker i sällskap av minderåriga som kan ta skada av detta (mentalt).

Gender Based Violence inkluderar även kulturella eller traditionella seder som följande:

– påtvingade oskulds-test
– när man delvis eller helt, tar bort kvinnans könsorgan (kvinnlig omskärelse)
– offrande för att förändra sin spirituella ställning (satanism)
– påtvingat äktenskap
– omskärelse (sexuellt renande)
– barn-äktenskap (där den ena eller båda parterna är under 18)
– sexuella relationer mellan personer som är släkt

Vart kan man söka hjälp om man blir utsatt för GBV?

I Zambia kan man vid GBV söka hjälp via domstolen, polisen, YWCA, vårdcentraler och sjukhus, kyrkan (under dessa finns olika instutioner, organisationer och avdelningar som skiljer sig åt beroende på stad).

Hur hanterar YWCA Livingstone GBV?
YWCA Livingstone har ett Drop in Center som är öppet måndag till fredag dit alla är välkomna med alla problem som har att göra med GBV. Hit får man komma och prata med en rådgivare, som bedömer situationen och väljer därefter hur man ska gå tillväga. För det mesta så försöker man lösa problemen med rådgivning där både offret och förövaren behöver närvara (ibland även vittnen). Men känner man att problemen behöver starkare krafter så refererar man dem till domstolen eller polisen.

 

img_2108img_2104img_2102

 

Vill du ha mer information om GBV, vilka rättigheter du har och vart du kan söka hjälp?

Här kommer lite tips på hemsidor du kan besöka:

http://www.atim.se/om-vald

http://kvinnofridslinjen.se/index.php?page=om-vald-mot-kvinnor

http://www.amnesty.se/vad-gor-vi/kvinnors-rattigheter/vald-mot-kvinnor/




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7