Som hemma, fast borta

I skrivande stund sitter jag här på golvet i mitt rum. Precis som jag skulle gjort en helt vanlig kväll hemma i Uppsala. Jag älskar att sitta på golvet – hemma vet jag inte riktigt varför, men här är den största anledningen till att sitta/ligga på golvet för att det är det enda stället som är kallt. Det är mörkt för att det är low shade, elavbrott, vilket händer lite då och då.

I Livingstone är det sommar. Oktober månad säger alla är den varmaste månaden, och med åren så har värmen stigit ännu mera. Nästa vecka ska temperaturen ligga på 35-40 grader hela veckan. Iiiiih (uttryck som används när något är överraskande). Det är VARMT och det tycker vi, inte bara för att vi är mzungos, det tycker alla.

Den första veckan här nere har mest handlat om att lära sig, vänta och lyssna. Lära sig nya ord, gatunamn och strukturer. Vänta på människor, en uppgift eller att taxi-bilen ska bli full så man kan åka iväg. Lyssna på instruktioner, till gatutrafiken utanför fönstret och musiken som spelas varje natt, hela natten, på den lilla marknaden bredvid vårat hus. På ett sätt är allting nytt och spännande, men samtidigt så känns många saker bekant och vanligt.

Som jag nämnde i mitt första inlägg så har jag varit i Zambia en gång tidigare. Då med min gymnasieklass på en tre veckors lång fältstudie som startade i provinsen Copperbelt i norr och avslutades här i Livingstone i söder. Jag vet inte om allting känns bekant och vanligt bara för att jag sett det en gång förut. När jag går förbi hostellet där vi bodde, Shoprite (mataffär) där vi handlade juice, marknaden där vi handlade presenter till våra familjer där hemma, så ser jag fortfarande mina gymnasieklass-vänner där. Jag ser dem balansera vattenflaskor på huvudet i lobbyn på hostellet, suckandes i kön på Shoprite när det gick långsamt för kassören och prutandes på chitengis (tyger) och träskålar på marknaden. Vid nästa anblick inser jag att de faktiskt inte alls är där, de är borta för länge sedan – men alla byggnader, gator och känslor är detsamma.

(Så till alla mina gamla klasskompisar som läser detta: Livingstone och allt ni upplevde här finns fortfarande kvar; Booze-cruise, bungy-jump, water rafting, Guava/Litchi juicen, Zambezi café, baren på andra sidan gatan. Det enda som fattas är ni!)

 

Den första veckan och Livingstones värme har satt oss på prov. Jag har blödit näsblod ett antal gånger och vårat resorb-förråd börjar sakta men säkert ta slut. Ibland försvinner elen ett litet tag så att matplanerna för dagen måste ändras och en ficklampa blir livets viktigaste grej. Men trots alla mini-utmaningar som hoppar på oss, så gillar jag att vara här. Jag gillar att säga hej till alla som går förbi mig på gatan, att köpa billig frukt på marknaden, ligga med Elin på golvet efter jobbet för att komma ner i normal kroppstemperatur. Det kanske är för att jag känner igen mig, för att jag har varit här förut; eller för att jag känner mig trygg i sammanhanget jag är med i här. Vår första kväll välkomnades vi med middag tillsammans med alla kollegor och orden “We are family here”. Lika så säger våra kollegor ute på fältet att “We are brothers and sisters, we are all the YWCA family here”. Det sociala kontraktet i Zambia är annorlunda; någonting som jag uppskattar mycket, mycket, jättemycket.

 

Jag vill så gärna försöka formulera mina upplevelser, tankar och känslor i ord men det går inte. Hur många namn jag än skriver på personer jag möter, gator jag går på, marknader och områden jag besöker så kommer det bara förbli ord för er där hemma utan någon mening eller självklar bild som det blir för mig.

Det jag kommer att skriva på den här bloggen är inte baserat på källkritisk fakta; det här kommer vara små historier och berättelser baserade på mina egna upplevelser. Beskrivningarna av dem kommer att vara från ett väldigt smalt perspektiv – mitt egna.
Snälla ni, kom ihåg när ni läser min blogg att det som skrivs är min berättelse av min tid här i Livingstone. Det är ingen proffessoruppsats eller turistguide, det är inte heller ett försök till att jämföra Sverige och Zambia som bra eller dåliga länder. Alla länder har sina problem och guldkorn, precis som alla människor har sin historia och liv oavsett härkomst.Ta med er det!
Nu kom ljuset tillbaka! Nu kan vi börja med våra middagsplaner som blev lite senare än vi tänkte oss. Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig, oavsett om jag hade suttit på mitt golv hemma här eller hemma i Sverige.
Lev väl tills vi hörs nästa gång! Krama dig själv och varandra.

(varför jag ville skriva om att känna sig “hemma fast borta” var för att jag lyssnade på denna podd för någon dag sen när vi (då också) väntade på att elen skulle komma åter: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/475286?programid=793 )

img_0593

Min bästa grej här: solnedgångarna

Min bästa grej här: solnedgångarna.

 

 

 

Taggar:, , , ,

Emma

Emma

Hej! Mitt namn är Emma och jag är en 20 år ung tjej från Uppsala, Sverige. Under 6 månader ska jag göra praktik på YWCA i Livingstone i Zambia. Här kommer jag att blogga om olika saker som jag stöter på under min praktiktid; vad jag gör på YWCA, människor jag möter och hur jag hanterar en tråkig måndag kväll när det är regnperiod. Kul att ni vill följa mig!!

Kommentarer (1)

  • Profilbild

    Caroline Daly

    |

    Spännande att läsa! Hejja hejja i värmen!

Kommentarer avstängda




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7