Plötsligt glädjerus

Det är mörkt och svalt ute, men den värsta kylan har lagt sig. I helgen var det ett sånt där väder som gör att alla svenskar samtidigt får för sig att de måste passa på att grilla i parken, nu när våren är här på allvar!

Mandelträden blomstrar på västbanken!

Senaste tidens allvarsamma nyheter i Palestina har också gjort mig orkeslös. Natanyahu och Trump gullar med varandra och knesset pratar om att annektera bitar av västbanken. Outposts, alltså bosättningar som är olagliga enligt israelisk lag (alla bosättningar är olagliga enligt internationell rätt), ska med en ny lag retroaktivt kunna bli lagliga enligt Israel. Det innebär slutet på rivningar såsom skedde i Amouna.

Jag känner mig  väldigt trött. Jag fick väldigt tydliga symptom på PMDS och tog mina mediciner, vilket istället ledde till att jag fick otrevliga biverkningar.

Det känns också som att det varit svårt att komma tillbaka efter juluppehållet. Jag laddade mentalt för att vara redo att bli hemskickad så när jag väl fick stanna infann sig en viss tomhet. Jag sa hejdå till min familj i början av januari och skulle på något sätt hitta tillbaka till vardagen.

Jag har också känt mig ganska oinspirerad på sistone. Arbetet lunkar på, just nu gör jag broschyrer till YWCA Ramallah. Det är tidsödande när jag inte hittar bilder som är högupplösta nog och jag inte kan få texterna redigerade. Det har varit svårt att blogga. Jag börjar tvivla på relevansen och min förmåga att förmedla. Det blir gärna mörkt och dystert, för verkligheten här är på många sätt så, men som jag skrev i ett tidigare inlägg så pågår ju livet, leken och dansen parallellt med detta.

Så ikväll kom inspirationen för ett litet tag. Kanske inte inspirationen att skriva till en början, utan inspirationen till livet, leken och dansen. Inspirationen kom i form av ett avgrundsvrål. Plötsligt är det som att hela Ramallah skakar. Gatan fylldes på nolltid av tutande bilar, skrikande människor och palestinska flaggor. Jag insåg när jag hörde vrålet, en Palestinier har vunnit Arab idol.

För er som inte uppfattat det än så bor vi väldigt centralt, löjligt centralt. Mitt rum fylldes av ljuden från torget utanför, så jag insåg att det var menlöst att sitta inomhus för sig själv. Så fort jag kom ut såg jag folkmassorna som flockades. De skrek “Yacoub, Yacoub, Yacoub” och en man kom fram till mig och frågade om jag visste vad som pågick. Jag svarade bara “Yacoub!” och skrattade.

Det tjoades och tjimmades. 

I bilarna, på bilar, sittandes utför fönstret på bilar satt killar och klappade händerna. Efter en kortare stund dyker polisen upp för att skapa ordning. De stoppar bilar och sa till killarna att sätta sig i bilen, inte på/omkring. Sen dök en barnfamilj upp med två små pojkar som satt ut genom fönstret. Pappan stoppades men efter bara några meningars utbyte ler polisen och låter dem åka vidare.

Det finns en sån acceptans för “bus” och skoj i Palestina. Glädje uttrycks hejdlöst precis som sorg. Människoliv respekteras på ett sätt som känns oerhört lustfyllt. Jag skulle kunna göra en mer krass analys där den fullkomliga manliga dominansen och hur kvinnorna jag såg hölls i hand som för att skydda dem. Ibland kanske sådana perspektiv kan lämnas därhän. Nu njuter jag istället av en trött käke på grund av mitt konstanta leende. Vad som helst kan hända och för en kort stund känns det som att allt är möjligt. Tack Yacoub.

Godnatt

Yalla bye!

Taggar:, ,

Kommentarer (2)

  • Isak Fritzon

    |

    Haha en från PMB vann idol men inga lyckorop då?!?! Kämpa på det är lite trögt nu även för mig.

    Ses snart!!! Yalla bye!

    • Ellen

      Ellen

      |

      Sämst! The show must go on. Idag träffade jag några barn på Kindergarten. Fick ansiktsmålning och vara med på deras disco, man ska inte klaga! 😛

Kommentarer avstängda




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7