Petra

Hej sötnosar! I’m back!
De senaste veckorna har jag varit ledig och genomfört min visumresa. Det finns mycket att säga om detta men jag kommer för läsbarhetens skull dela upp det i olika blogginlägg. Jag tror inte ni är tillräckligt intresserade för att läsa den mur av text som kommer produceras de närmsta dagarna (insallah) om allt kom i en enda post.

Jag reste ut den 21a December. På vägen träffade jag två trevliga amerikanskor som jag delade taxi med till Amman. Färden var bedövande vacker, men jag hade svårt att känna glädje över detta samtidigt som taxichauffören uppenbart försökte döda oss. Fortkörning var nog det minsta problemet med hans körning och när vi tog serpentinvägarna upp till Amman önskade jag innerligt att jag trodde på gud så att jag kunde tänka att mitt liv låg i hens händer och inte den här chaufförens. Taxichauffören pratade inte engelska och min arabiska räckte inte till, så plötsligt fick jag en telefon i handen med en vän till chauffören.

“Hej, jag är en vän till chauffören, vart ska du?”
“Jag vet inte, till en kompis, jag har hennes telefonnummer”
“Ok, pratar hon arabiska?”
“Nä det gör hon inte”
“Vad är hennes nummer?”
*gav honom Malins nr*
“Ok, jag fixar”

Mina amerikanska medresenärer tittade frågande på mig, ingen utom chauffören som inte kunde översätta visste var i var på väg. Därför blev det också svårt att veta när vi skulle hoppa av. Plötsligt stannade vår chaufför bara till vid en porshe-butik i ett område som påminde om Ersboda handelsområde hemma i Ume, eller vilket tråkigt handelsområde som helst utanför stadskärnan i svenska städer, fast mycket större. Glest mellan husen och stora köpcenter. Det visade sig att vi var framme så jag och amerikanskorna hoppade lättade ur taxin och sa hejdå till chauffören.
“han glodde väldigt mycket på dig” sa amerikanskorna.
“Jo, jag gav honom inte mitt telefonnummer, trots att han tjatade.” sa jag och log.

Morgonen efter att jag anlänt åkte jag tidigt till Petra. Bussen gick lite efter 06 så jag gick upp 5.30. På bussen möttes jag av två bekanta ansikten. Amerikanskorna hälsade glatt och vi småpratade lite, men ganska snabbt somnade jag och de flesta andra på bussen. Vägen var spikrak och endast trasiga bildäck och enstaka hus längs vägkanten skymde utsikten över den vidsträckta öken vi färdades genom. Efter två timmar gjorde vi ett stopp vid en jättebyggnad med souvenirer, fika och toaletter. Jag drack te och småpratade på arabiska med de anställda. På väggen satt en stor bild på kungafamiljen.

Halvvägs till Petra

Glödheta vägar och dåliga däck det är väldigt vanligt med punktering. Däcken läggs i diket där de blir liggande tills någon får för sig att värma sig genom att elda upp dem.

Wadi Musa. I bergen i bakgrunden ligger Petra.

Det var overkligt att faktiskt vara i Petra. Jag undrar om jag är skadad av allt TV-tittande men det var faktiskt svårt att ta in, det kändes som att vara inuti en film. Jag nöp mig själv, men insåg att det bara fick det att kännas ännu mer som en film eftersom jag aldrig ser någon i verkligheten nypa sig i armen.

Det var också svårt att ta in för att jag konstant avbröts av försäljare. Inne på området finns över tusen åsnor, hästar och kameler som turisterna använder för att ta sig runt, det innebär att det finns mer än 500 försäljare av dessa turer, och alla försökte få mig att rida på just deras trötta djur. Det var också fullt av människor som sålda souvenirer och fika. Eftersom jag var ensam kunde jag inte skydda mig genom att prata med en kompis utan konfronterades ständigt av alla försäljare. Till slut orkade jag inte svara artigt , utan jag valde att helt ignorera dem, vilket ledde till att folk ropade efter mig.

“Ett leende är gratis!”
“Du tappade nånting” *pekar och väntar på att jag ska titta dit de pekar* “du tappade ditt leende”

Några barn skrek “Du är inte människa! Du är en robot”

Jag fick en växande känsla av obehag. Mammon är den enda guden här tänkte jag, men insåg snabbt att det var oförskämt. Det är inte girighet utan fattigdom som gör att försäljarna är här. Att barn tvingas sälja smycken för en dinar (12 kr) när de borde vara i skolan går ju knappast att beskylla barnen eller deras föräldrar för.

Samtidigt så var machokulturen väldigt påfrestande. Småpojkar som visslar efter mig, män som ska rida snabbast på sina hästar och frågor om jag hade pojkvän gjorde mig trött och sur.

Ett av alla barn som arbetar på området.

Många barn grävde upp stenar på området som de sålde som souvenirer. Vid ingången till området fanns en särskild avrådan från att handla dessa.

Det var en lättnad att ta en promenad upp till The monestary högst uppe i bergen. det var få turister eftersom promenaden var brant och lång. Få turister innebar också färre försäljare.

gravplatser i botten av området

Jag måste ha varit rosig om kinderna (folk anmärker ofta på det här) för den sista biten blev jag påhejad av andra turister och försäljare. Svettig och glad kom jag runt ett hörn och plötsligt stod jag mitt framför en enorm världsarv. Jag antar att det var tröttheten som gjorde det men när jag såg vart jag kommit började jag skratta. Inte sådär tokskratta, men lite grann samtidigt som jag sa högt till ett stenhus “jaha, där står du, och här är jag”.

Hunden verkade inte lika lättroad som jag

Petra lämnade mig med blandade känslor. Barnarbete, djurplågeri och ett världsarv som hotas gjorde att jag fick en klump i magen. Det är en fantastisk plats som befinner sig i en samtida kontext som inte alltid är så trevlig.

Middagen blev kyckling och ris. Man äter alltid kyckling och ris känns det som. Denna var faktiskt ovanligt bra. Servitören pratade tyska med mig och jag orkade inte för 500ade gången förklara att jag inte är tysk så istället svarade jag på tyska. Glad över att han haft rätt började han ivrigt prata om hur mycket han tyckte om Tyskland.

“Du har vackra blå ögon” sa han, om och om igen på tyska.
“Vad har du för telefonnummer, jag kan lära dig arabiska!”
Jag tröttnade och gick hem.

Upp tidigt på morgonen för att ta buss tillbaka till Amman. På hotellet sa det att eftersom det är fredag går bara några enstaka bussar. En kl 06 och en vid 08, men vill du ta den bör du gå dit vid 7.30 för bussen åker när den är full. Precis som min tidspessimistiska morfar skulle ha gjort gick jag väldigt tidigt, innan 7.00, för att vara på säkra sidan. Kl 07.10 åkte bussen, så det är inte så dumt att ha lite Holger-noja!

Denna gång åkte jag en lokalbuss med färre turister. Chauffören köpte bröd som alla i bussen delade på. Det kändes mysigt att bokstavligt talat bryta bröd med de som jag åkte med. Efter två timmars sömn vaknade jag av att vi stannade vid ett litet hus med toaletter och kokhett starkt kaffe. Ingen av de som jobbade där pratade engelska så jag agerade översättare efter bästa förmåga till de som inte talade arabiska. Ett litet porträtt på kungen satt på väggen, och jag insåg att jag sett honom i varenda butik jag varit i.

Från busstationen delade jag taxi med en argentinsk backpacker. Under hela resan försökte jag ta in hans berättelser och göra dem till mina egna. Om jag kan vara som honom kommer jag komma in i Israel utan några som helst problem tänkte jag.

Vi tog oss till det som räknas som stadskärnan. Utan karta vandrade jag vilset omkring på jakt efter ett hotell eller en turistinformation eftersom de brukar ha kartor. Amman är inte särskilt turistvänligt men jag hittade till slut ett hotell med väldigt hjälpsam personal som rekommenderade bra fik och presenterade de sevärdheter som finns i stan.  Mer om dessa kommer senare.

Puss och kram
God jul och gott nytt år
Yala bye!

Spara

Spara

Spara

Kommentarer (1)

  • Johan

    |

    Man kan önska sig många saker här i livet.
    Barn som tänker självständigt, gör kloka analyser och är alltigenom genomsympatiska borde väl ligga rätt högt på önskelistan, tycker jag.

    Ser fram mot den spännande fortsättningen.

Kommentarer avstängda




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7