Om inte alla får gå går ingen

När vi var med JAI för två veckor sedan åkte vi till Hebron för att turista och lära oss er om staden. Jag vet att jag skrivit om Hebron tidigare, men jag tror inte jag förklarat varför Hebron är så speciellt. Därför kommer nu ett lite bildande inslag. Hebron, eller Al Ghaleel som det heter på arabiska, är en för de monoteistiska religionerna väldigt viktig plats. Här ligger nämligen Abraham med söner och deras fruar begravna (förutom Rakel som har en egen gravplats utanför Betlehem men innanför muren eftersom Israel menar att platsen tillhör dem). Abraham är ju minst sagt central för Judendomen och därför är platsen väldigt viktig för den israeliska befolkningen (tror vi behöver ett inlägg om skillnaden mellan israeler, judar och zionister). Oslo-avtalen skrevs 1993-95, där delades västbanken in i område A,B och C. Efter Oslo-avtalet skrevs ett eget avtal för just uppdelningen av Hebron 1997. I detta avtal fördelades Hebron mellan H1 och H2, där H2 är under israelisk militär kontroll. H2 är ett område som sträcker sig in i gamla stan i Hebron. Detta har varit förödande för de Palestinska familjer som bott inom området och gamla stan är till stora delar stängd, antingen av Israelisk militär, eller för att det inte går att bedriva verksamhet längre.

H2 är inte bara under israelisk kontroll, det är också en kärna för bosättningar inuti gamla stan. Bosättningarna bygger ofta i etapper där man först etablerar enstaka hus, kopplar samman dem via vägar och slutligen bygger samman dem till större områden (i mitt senaste inlägg kan ni se bilder på större bosättningar som håller på att byggas samman på just detta sätt).

H2 har också områden som är helt avspärrade för palestinier. Shuhada street, den tidigare huvudgatan i gamla stan, är ett sådant område som till stora delar är fullständigt oåtkomligt för palestinier.

Vi åkte med buss, först till en glas och keramikfabrik. Typiskt något turistigt man ska ha gjort om man är i Hebron eftersom staden är känt för sitt hantverk. Det kom gatuförsäljare som ville sälja armband. I vanliga fall brukar folk vara ganska hårda mot gatuförsäljare, framförallt upplever jag att guiderna brukar vara det. Här var det tvärtom, få köpte någonting, men alla var artiga och våra palestinska guider presenterade till och med försäljarna för oss.

Vi åkte vidare med bussen in till H2 där vi mötte ytterligare en guide. Sakta vandrade vi genom gamla stan. Stora delar var stängt, folk kommer helt enkelt inte hit längre. Ovanför våra huvuden är det galler som skyddar mot bosättarnas stenar. gallret rensas någon gång i veckan för att undvika att det går sönder eller att man inte får in något solljus på gatan.

Vid slutet av gatan ligger en av de många checkpoints som leder in till moskéen/synagogan och ett område som är delvis otillgängligt för Palestinier.

Inne, bakom metalldetektorer och passkontroll, ligger Ibrahim moskén. 1994 mördades 29 personer och 125 skadades då en bosättare öppnade eld inne i moskén. Detta fick till följd att spänningarna ökade i området. Idag är moskén delad och en del är nu synagoga.

Vi går utan skor på de tjocka mattorna. Rutmönstert markerar platser för bön.

Bakom det skottsäkra glaset ligger synagogan.

Vi åt inne på området hos en av de få familjer som fortfarande bor inne på området. “Crazy Abed” driver fortfarande butik här. Hans familj välkomnade oss och vi serverades kyckling med ris.

 

 

Bosättarna promenerar från synagogan.

På dörrarna på Shahuda street, innan området blir helt avspärrat för Palestinier lever fortfarande några familjer. Dörrarna har pilar ditklottrade. De markerar att dörrarna måste vara öppna, alltid. Israelisk militär måste ha möjlighet till inträde när som helst under dygnet.

Vi vandrade vidare på Shuhada och kom fram till militärerna som vaktar gatan. Våra guider förklarade att om vi icke-palestinier visar pass så skulle vi få gå vidare, men de måste stanna. Efter en kort stunds mummel hördes ett “No! We all go, or nobody does”. Jag kände mig så oerhört stolt över med vilken självklarhet gruppen fattade detta beslut.

Stämningen blev uppslupen i gruppen. På tillbakavägen stannade folk längst handelsgatan, pratade med butiksägarna och handlade. Det kändes som att det fanns en stark humanism i mötena. Alla förtjänar att bli behandlad med respekt och öppenhet.

Trötta åkte vi vidare till kuffiyah-fabriken. Den enda palestinasjalsfabriken i Palestina. Det var stökigt och högljutt och jag var för matt av alla intryck för att orka ta in mer intryck.

Slutkörd och glad åkte vi tillbaka till hotellet. Jag imponeras väldigt av gruppens dynamik och hur välkomnande de var. Tänk om det kunde vara såhär lite oftare tänkte jag halvsovandes. Det kändes hoppfullt.

Taggar:, , ,

Kommentarer (1)

  • Margareta von Bahr

    |

    Hej Ellen.
    Tack för en trevlig artikel och fina bilder. Jag har några frågor. Hör av dig!
    Hälsningar Margareta.

Kommentarer avstängda




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7