Occupational hazard

Occupational hazard. Jag har suttit på denna ordvits i typ 3 månader, kände bara att den behövde komma ut. Igår fick jag ett litet smakprov på hur det kan vara.

Ockupationen drabbar oss olika, men den drabbar oss alla. Det genomsyrar allt, inklusive arbetslivet såklart. Ramallah är lugnt. Jag känner mig trygg och avslappnad.

Min mor skickade en artikel om Hebron till mig. Förra helgen gick 120 bosättare den “guidade turen” som genomförs varje vecka genom gamla stan. Bosättarna skriker på butiksägarna, spottar på dem, allt under israelisk militärs beskydd. Kommunen har installerat ett gallertak över gamla stan för att bosättarna som bor i husen inte ska kunna kasta sten på de som går där. Förstå att öppna sin butik på morgonen och veta att idag kanske det händer något allvarligt. I varje gatuhörn har någon blivit skjuten. Trots det öppnar folk sina butiker. De vägrar ge upp.

Igår besökte jag YMCA västra Jerusalem. Ett jättekomplex med pool och hotell. Arkitekten Arthur Loomis Harmon designade centret. Harmon är mer känd för att han designat empire state buiding. Jag slogs över hur olika samma organisation kan se ut. När man organiserar så många som vi gör är det kanske inte så konstigt.

YMCA international west Jerusalem

Jag strosade hem genom kvarteren runtom YMCA och noterade att i ett av fönstrena stod en tavla med Mondrians  signatur och att i smyckesbutiken intill behövde man ringa på för att få komma in. Något obekväm med alla piccolos som stirrade på mig och känslan av att vara fullkomligt malplacerad ökade jag tempot. Jag passerade “sömmen”, gränsen mellan öst och väst, osynlig men påtaglig. När jag kom dit märkte jag att något var fel. Folk stod stilla på ett sätt som kändes onaturligt. Jag gick närmre och insåg att det var massor av poliser, militärer och värnpliktiga utanför damascusporten. Jag gick fram till några flickor och frågade “varför?” på min skakiga arabiska. “Vet inte” svarade de på engelska. Jag har vant mig vid det svaret, ibland verkar det inte finnas någon anledning.

En äldre herre frågade poliserna varför. När han inte fick något svar höjde han rösten och skällde på dem. De knuffade undan honom med ena handen samtidigt som de slappt höll sina vapen i andra. Jag kände med mannen samtidigt som jag ville säga åt honom att gå därifrån. Jag insåg att han bestämt sig, han vägrade ge upp hoppet om svaret på frågan varför. Då visste jag varför alla stod stilla, vi var vittnen. Mobilkameror och våra minnen skulle föreviga alla eventuella övertramp som gjordes. Jag ställde mig på trappen ner till damascusporten för att bättre kunna se. Palestinierna står sällan där särskilt länge men som turist kan man det. Jag tog skydd under mitt blonda hår.

Inget hände egentligen, alla unga män som försökte ta sig in och ut genom porten blev tagna åt sidan och kontrollerade, men det händer ibland så det var inget nytt.

10 minuter senare var alla borta. Det stod inte ens poliser på utposterna som finns placerade runt porten. Lättad gick jag till bussen. En buss stod inne men ingen klev på. “jag kör bara till checkpointen” förklarade chauffören. Jag väntade med de andra i hopp om en ny buss. “Jag kör bara till checkpointen” sa den nya chauffören och jag gav upp. Den lilla bussen blev knökfull och jag satt inklämd mellan två varma tjocka tanter.

Vid checkpointen förstod jag varför chauffören bara körde dit. Det var massor av människor som promenerade från bussarna, men bil och bussfilerna vid själva övergången var helt tomma. Övergången var stängd. Klockan var 4 på eftermiddagen, då när alla slutar jobbet, och övergången var stängd. Jag tänkte på alla de som arbetar i Ramallah men bor i Jerusalem.

Övergången från Jerusalem-sidan.

Som tur var kom jag från rätt håll. Att ta sig in i palestinskt styrda A-områden är enkelt, ingen israelisk militär kommer stoppa dig. Jag gick över gränsen och tog en gul lokalbuss. Kön till Qalandiya var flera kilometer lång och i sann Palestinsk anda hade ett smärre kaos skapats när folk gett upp och helt enkelt försökt vända och körde i motsatt körriktning på trottoaren.

Hem till nyhetsrapporteringen, har någon arresterats eller skjutits vid checkpointen? Nä, men demonstationer hade genomförts under dagen i hela landet för att uppmärksamma händelserna i Umm al-Hiran, en man sköts i sin bil, förlorade kontrollen över den och körde över en israelisk soldat. Israelisk militär menar, trots vad vittnena säger, att mannen var terrorist och tänkte köra över dem.

Under natten hade också 6 ungdomar från det närliggande flykinglägret skadats av israelisk militär.

“Så bra, då var det inget nytt” tänkte jag innan jag insåg vad jag just tänkt.

Jag drabbas inte särskilt hårt av ockupationen. Jag lever i min isolerade lilla bubbla. På kontoret planerar vi runt så att folk inte behöver åka så ofta eller långt. Ska kontoret i Gaza träffa kontoren i västbanken planerar man kring jul när de kristna eventuellt får inresetillstånd. I år blev det inget.

Ramallah har dubblat i storlek fem gånger om de senaste 20 åren. Det är nästan obegripligt snabb tillväxt. Att undvika att resa är att undvika en stor risk i arbetet. Här är alla utsatta för occupational hazards, det bästa vi kan göra är att minska dem. Samtidigt måste man göra det utan att ge upp. Många väljer att bo kvar där de är uppväxta av politiska snarare än praktiska skäl. Hoppet är fortfarande starkare än rädslan hos de flesta här. Det ger i alla fall visst glädje att tänka på det.

Nu ska jag äta min lunch tillsammans med tjejerna på kontoret.

Yalla bye

 




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7