Hej, hejdå Zambia

Var sak har sin tid osv. På söndag har vår tid i Zambia för den här gången kommit till sitt slut. Och det känns så himla märkligt. Jag skrev det i mitt förra inlägg men jag säger det igen. Det är en riktig lyx att få chansen att skapa sig en vardag på en plats som till en början känns så långt ifrån sin riktiga vardag.

Livet i Zambia har varit lite som att cykla nerför Carolinabacken i Uppsala. Har ni gjort det någon gång? På avstånd ser backen oerhört brant och lång ut, till och med potentiellt livshotande. Fast alternativet att leda cykeln ner känns å andra sidan väldigt tråkigt och tidskrävande, så man tänker vad tusan, vi kör, livet är ju fullt av risker. Till en början står man i princip på bromsen och då går ju allting fint. Det går lugnt och långsamt, känns som att man har kontroll över situationen. Det är när man tröttnat på att bromsa och bestämmer sig för att släppa lite på pedalerna som det tar fart. Och då är det ju försent, man är redan uppe i världens hastighet och tänker att jag aldrig lär mig, det är nästan att man förtjänar att bryta lårbenet. Men när man väl har accepterat situationen så kan man uppskatta kittlandet i magen. Och den sista biten är ju toppen, för då glider man bara hela vägen fram till Fyrisån. Är ni med?

När vi kom till Zambia ville jag vara en svamp. Det är vår programhandläggare Carolines brillianta ord för att ta seden dit man kommer, ha ett öppet sinne, förstå varför saker är som de är osv osv. Och missförstå mig rätt, jag vill fortfarande vara en svamp. Men jag är glad över att ha gått från att vara en prillans ny svamp, till en lite mer urtvättad och sliten svamp. För jag suger inte upp precis allt som jag gjorde i början.

Efter sex månader har jag bättre koll på vilka värderingar jag inte kompromissar med (i svamptermer: suger upp). Ett exempel är nedskräpning. Zambias sopsortering är lika med icke existerande. Det finns en soptipp en bit utanför stan dit någon snubbe från kommunen åker och eldar med jämna mellanrum. Du skådar sällan en soptunna på allmänna platser och det är fullt acceptabelt att kasta plastflaskor och annat skräp direkt på gatan. Det finns ingen lagstiftning mot nedskräpning, vilket skiljer sig från grannlandet Zimbabwe som ger höga böter på nedskräpning och där du knappt kan hitta ett tuggummi på gatan. Att kasta skräp på gatorna var faktiskt någonting jag trodde att jag själv också skulle anamma efter en tid. Vad spelar det för roll om min vattenflaska gör fem andra vattenflaskor sällskap i högen där borta? Men oj vad det sitter i ryggmärgen att inte kasta skräp i naturen! Det är som att man är fem år igen och hör mamma och pappa säga hittar du ingen soptunna så får du bära på skräpet tills du hittar en. Så om det är något mina föräldrar kan vara stolta över så är det detta. Hon slänger ju i alla fall inte skräp i naturen. Och ni skulle bara veta hur mycket skräp jag har burit runt på i Zambia. Vi har inte ens en soptunna på kontoret i Kazungula, så när jag inte haft en soppåse att göra till temporär soptunna så har jag tagit med skräpet hela vägen tillbaka till Livingstone. För Gud vet att det inte finns en endaste soptunna i hela Kazungula.

Den urtvättade svampen har också lärt sig att det inte spelar någon roll hur mycket man försöker passa in. Att förstå sin position som privilegierad och att förhålla sig till det är ingenting som jag ifrågasätter. Men det kommer samtidigt alltid finnas människor som har förutfattade meningar om en, i detta fall på grund av hudfärg, att man lika gärna kan stå för sina kontroversiella åsikter om det är vad man tror på. Såsom att man tror på evolutionen, att man försvarar homosexuellas rättigheter eller att man delar en annan kvinnosyn till skillnad från deras.

Det är intressant hur medveten om ens egna värderingar man blir när man hamnar i en ny kultur. När ens egna tankesätt inte längre är normen. Först kan man svampa och försöka förstå. Men sen är det faktiskt okej att krama ur varenda droppe och säga att det här vill jag inte ha något med att göra om man nu skulle känna så. För huvudsaken är väl ändå att vi lyssnar på varandra och om vi inte kan komma överens – så kramar vi ur svampen och lägger den på tork.

Taggar:, , , , ,

Kommentarer (3)

  • Profilbild

    Frida

    |

    Haha, gud vad jag har skrattat! Bästa inlägget!

  • Profilbild

    Kenneth

    |

    Det är något mer än din sophantering vi är stolta över ?

  • Profilbild

    Eva

    |

    Du är så klok, Elin. Det är viktigt att kunna se likheter och olikheter mellan sig själv och andra människor och att veta vilka värderingar man själv står för och inte ger avkall på. Kram

Kommentarer avstängda




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7