Gender mainstreaming?

Shoumus har nu officiellt tagit slut. En dörr stängs och ett fönster öppnas. Jag funderar på om någonting egentligen tar slut någonsin, eller om dörren aldrig stängs utan bara omformas till ett fönster, att jag gick in genom dörren gjorde att fönstret uppenbarade sig, dörrens existens är en förutsättning för fönstret. Nog om det, mitt huvud blir som en tavla av Salvador Dali annars.

Mina fina kollegor!

Vi avslutade med stort kalas på Mövenpick hotell. Mycket roligt och rörande.

Nationalsång och trummor.

Idag har i alla fall fönstret uppenbarat sig i form av en OXFAM – Gender Mainstreaming Self-Assessment Workshop. När jag pluggade genus för ca 100 år sedan var gender mainstreaming på tapeten, så det kändes extra spännande.

Jag är trött. Klockan 2 i natt vaknade jag av att något smällde till inne i mitt rum. Med skyhög puls och skakiga händer öppnade jag ögonen och såg att min helkroppsspelegel som hängde på garderobsdörren rasat. En miljon glasskärvor och en stor spegelbit som balanserade på en lådkant, hotandes om att när som helst välta över mig i sängen. Jag kröp ur sängen, på med skor och en klänning, handduk mellan händerna för att inte skära mig på spegelbiten. Såhär i efterhand är jag imponerad över att jag fattade så många bra beslut.

Imorse skulle vi ses kl 8.30 för att åka till Jericho. Jag kommer 8.29 till parkeringen, nöjd över min förmåga att hålla tider. En timme senare kommer Doar och vi far. I Palestina finns det en stark tilltro till att tjäna tid på att köra fort, göra fula omkörningar och skapa filer som inte finns. Det är därför inte förvånande att vi korsar heldragna linjer mest hela tiden. Jag tänker att om jag dör, dör jag i alla fall på den vackraste vägen, med fantastisk miljö runtom mig. En klen tröst.

Vi är sena och jag är lite besviken över att vi missade början. För några veckor sedan berättade Jess en skräckhistoria om OXFAM och hur de försökt lära tjejerna på YWCA, en av världens äldsta kvinnoorganisationer, om vikten av att inkludera män i vårt arbete. Det kräver ett eget inlägg tror jag om vikten av separatistiska rörelser, om KFUM-Sveriges sammanslagning med KFUK, om vakuumet jag upplever att det skapat. Uppenbart är i alla fall att de pratat en del om det faktum att YWCA-Palestina så uteslutande fokuserar på kvinnor (vilket jag i sig inte tycker är sant, men får män inte vara med på exakt samma villkor är det ofta någon snubbe som påpekar att det är orättvist).

Uppenbart är det i alla fall att män har varit uppe på tapeten. Jag imponeras över samtalen. Det är uppenbart att tjejerna kan “biståndska”, vi pratar om needs assessment, MEAL, gender justice etc. Det är spännande att se hur de pratar om sin organisation, vilka problem som finns, vilken typ av kompetens man anser finns. Jag tycker jag har fått en ganska bra koll på hur organisationen ser ut, men ju mer jag hör desto större känns den. Det finns intressekonflikter mellan lokal nivå och nationell nivå inser jag. Mycket av kompetensen centrala kontoret anser att organisationen besitter tycker lokalorganisationen att de saknar. Överlag kan jag bli trött på att  nästan alla i organisationen känner ett så stort behov av “experter” och att ta in kompetens utifrån. Det saknas verktyg och kanske framförallt självförtroende att lita på sin egna kompetens och att de själva räcker till för att utbilda varandra.

 

tjejerna diskuterar möjligheter och utmaningar.

Mitt i fika och samtal frågar någon “Can we make the assessment now?” Plötsligt kommer det fram papper med en lista på. “Du betygsätter mellan 1-10” får jag veta. Vi guidas ut till korridoren och bakom ett skynke. Där bakom sitter det massor av kvinnor och vi blir lotsade till lediga stolar som står uppställda. Vi sätter oss och några kvinnor kommer in. De är klädda i folkdräkt och extremt uppsminkade med intrikata håruppsättningar. “Du skriver namnet på henne, här är betyg för smink, hår och kreativitet” förklarar en av kvinnorna jag alldeles nyss samtalat om patriarkala strukturer med. Det är 7 tjejers kreationer som ska bedömas. En i taget kliver de fram. De stirrar djupt in i mig och sedan blundar för att visa de flerfärgade ögonskuggorna. Det är är kanske det mest surrealistiska jag varit med om. Salvador Dali släng dig i väggen. Det känns nästan Kafkaeskt och diskussionen, huruvida vi lyckats organisera barnvakter på aktiviteter ska ses som en seger, eller som en förlust mot patriarkala strukturer känns avlägsen. När vi är klara med betygssättning säger jag “Lets get back to feminism shall we” skämtsamt till en av OXFAM-tjejerna som jag känner sen tidigare.

Dagen fortsätter med lunch och diskussioner. Efteråt när jag sitter i bilen på väg hem säger min kollega Raed “säg sa’h Ellen”! “Lesch?” (varför) svarar jag? Doar förklarar “Raed say that when we all agree everything is good, but when we dont agree… umm.. sho… its like building the sea!” Jag förstår vad hon menar. “Not building, drinking!” rättar hon sig själv efter en stund. “Sa´h” svarar jag till mina kollegors förtjusning.

Konstigare dagar får man leta efter. På kvällen har vi arabiskalektion. Vi lär oss ordspråk och pratar om våra barndomshem. Jag försöker lugna både Ghada och Linda som bägge två måste skiljas från där de vuxit upp. Jag har inte bott i huset i Rödånäs på över 10 år, men jag besöker någon gång ibland och tittar till det. Det är en i byn som köpte huset så det är inte så svårt att komma förbi, berättar jag, huset finns ju kvar! Dagen efter slås jag av nyheten att huset brunnit ner. Dramatiska bilder på en övertänd villa visas upp på lokalnyheterna och i Västerbottenskuriren. Vissa dagar är honung, andra är lök som man säger på arabiska. Typiskt lök tänker jag.

Barndomshemmet

Jag hoppas kunna komma med lite fler blogginlägg snart!

Yalla bye!

Spara

Spara

Taggar:, , ,




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7