Femtiotvå år av självständighet

I måndags var det fest! Zambia firade 52 år av självständighet från Storbritannien. Denna dag tillhör en av de största högtiderna på året och nästan alla är lediga för att kunna fira ordentligt. I förberedelserna veckan innan ingick det att sy upp en skjorta, klänning eller liknande av ett tyg som kallas ”chitengi” med YWCAs logga på. Jag och Emma sydde upp varsin blus i traditionell design som ni kan se oss bära på bilden nedan.

Processed with VSCO with f2 preset

Det blev en tidig start på dagen. Vi åkte gemensamt in till stan och därifrån tog jag en taxi till Kazungula, vilket tar cirka en timme. Jag mötte upp mina kollegor på kontoret och så gick vi gemensamt till stadshuset där paraden som vi deltog i skulle börja ifrån. Det blev en otroligt varm dag trots att det var svalt och molnigt på morgonkvisten, så mitt beslut att avstå solkrämen var något jag fick betala för dagen efter.

Vid tiotiden inleddes paraden som gick från Kazungulas stadshus till en stor gräsplan 15 minuter bort. Eftersom YWCA egentligen är den enda ideella organisation som finns i Kazungula (förutom Röda Korset som redan var på plats med första hjälpen) så var det vi och ett stort antal skolbarn som marscherade i paraden med polisen i spetsen. Rätt så annorlunda från vad jag förstått hur marschen såg ut i Livingstone, där utbudet av ideella organisationer är större.

På gräsplanen hade man arrangerat två stora tält med sittplatser och i mitten bjöd man på olika typer av underhållning som tal, körsång, dans, akrobatik m.m. Mina kollegor hade förberett en kort sketch som en del av underhållningen som skulle handla om könsrelaterat våld och relationer för att uppmärksamma vår organisation och en liten del av vad vi jobbar med. Tyvärr var detta något som arrangörerna glömde bort, vilket man inte längre blir så förvånad över. Tillsammans med mina kollegor ryckte vi på axlarna och sa ”sånt som händer, ska vi åka och äta något?”.

En snäll man lät oss åka på hans flak tillbaka in till byn och jag berättade att i Sverige åker vi flak när vi tar studenten. Jag berättade att vi sjunger och dansar och vinkar till folk man passerar med flaket. Först kollade mina kollegor på mig med en väldigt oförstående blick. Därefter sa dem ”ah vi med” och så var det slut på den diskussionen. Kanske är det något de faktiskt också gör här, kanske ville de bara att jag skulle sluta berätta om vår märkliga tradition. Det förblir oklart.

På Kazungulas stadshus bjöd man på lunch och efter att ha köat i en halvtimme tog maten slut så vi fick vänta ytterligare en timme på att de skulle laga ännu mer mat. Axelryckning nr. 2 för dagen – jag tog tillfället i akt att öva min ”lozi”, det stamspråk som är dominerande i Kazungula men inte lika vanlig i Livingstone. Efter att vi fått i oss lunchen som bestod av pasta, ris, köttgryta och coleslaw så var det dags för mig att leta reda på en taxi som kunde ta mig tillbaka till Livingstone. Men först gick vi ner till Zambezifloden och såg början på en solnedgång, en helt okej avslutning på en lång och varm dag…

Taggar:, , ,

Kommentarer (4)

  • Profilbild

    Caroline Daly

    |

    men så målande Elin, känns som att vara på plats, axelryckning och allt!

    • Profilbild

      Christer

      |

      Du skriver så bra Elin, så man kan se det framför sig. Jag hoppas du har en kamera med dig hela tiden.

  • Profilbild

    Kenta

    |

    ?

  • Profilbild

    Eva

    |

    Låter i vissa delar som svenskt nationaldagsfirande från förr. Kul!

Kommentarer avstängda




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7