FC Golden Stars


I Livingstone har jag spelat fotboll med fotbollslaget FC Golden Stars. Föreningen består av cirka 60 barn och ungdomar i åldrarna 10-19 år. Varje måndag till fredag har de träning på fotbollsplanen Namatama ground, i Livingstone, Zambia.

Han som tränar dem heter Mr. Sand, men gillar att man kallar honom coach Sand. Sand har tränat ungdomar i fotboll i snart 12 år, och han gör det helt volontärt. Jag skrev tidigare ett inlägg om dem på KFUM´s blogg, men tänkte bifoga en del av det inlägget igen för att ge alla er som bidragit en liten bättre bild av laget och varför jag tycker att idrotten bland unga är så extremt viktig och borde prioriteras:

Från att jag var 7-8 år fram tills att jag var 18 spelade jag både fotboll och basket. Nästan varje vardag hade jag träning med något utav lagen och på helgerna spelade vi matcher och åkte på turneringar. Under min uppväxt var de flesta av människorna jag spelade tillsammans med mina närmsta vänner, ibland kändes det som att man hade en extra familj.

Man spenderade så mycket tid tillsammans; skrattade åt och med varandra, skrek åt varandra, peppade varandra, åt godis innan matcherna tillsammans och inte minst så utvecklades vi tillsammans. Idrotten tog upp en så stor del av mitt liv så att det kändes som att de två enda sakerna jag gjorde var att träna och gå i skolan.
Sen började jag gymnasiet och det började hända nya grejer i livet som fick en att behöva välja mellan att fortsätta vara en i laget eller att bli en “självständig individ”. Innan hade jag knappt haft tid att tänka på annat än skola, träning och match – men nu på gymnasiet så var kraven från skolan högre, fester och alkohol blev det som hände på helgerna, samtidigt som kraven och pressen från att prestera på träningarna och matcher blev högre, man skulle vara social, fixa skolan och så vidare…

Någonting var tvunget att försvinna från “att göra”-listan, och efter många om och men så valde det sistnämda alternativet: att sluta med lagidrotten. Som några av mina vänner hemma fint skulle formulera det “livet kom emellan”.

Men som Zlatan säger att han kan lämna Rosengård, men Rosengård aldrig lämnar honom; så känner jag lite med mig och mitt idrottande. Att spela basket eller fotboll, bara känslan av att tillhöra ett lag finns fortfarande kvar i mig. Även om jag slutade (eller som jag fortfarande säger “pausat”) med att spela både fotboll och basket så engagerade jag mig istället i skolans idrottsförening.
Idrott är viktigt, minst lika viktigt som skolan.

När jag kom hit i september så var jag sugen på att hitta något att göra utanför jobbet; något som skulle ge mig ett socialt sammanhang och något att spendera min tid med. Det fanns många alternativ där majoriteten av dem var att på något vis engagera sig i kyrkan. Men jag ville göra något med idrott. Då basket inte är en superstor sport här, förmodligen på grund utav bristen på lokaler att spela i, så blev mitt fokus fotboll. Och som alla (även om man inte är idrottsintresserad) vet så är fotboll något som är stort, spelat och älskad av människor världen över – inte minst här i Zambia.

En dag efter att vi varit i kyrkan så gick vi förbi en fotbollsplan. Planen kanske inte var sådär supermycket att heja för, men på den hade två tjejlag precis spelat match. Jag chansade och gick fram för att se ifall de var intresserade av en spelare till, och det var dem. Vi bytte telefonnummer och jag lovade att komma på någon träning veckan där på. I början var det lite krångligt. Engelska för att kommunicera fungerar inte alltid superbra och jag hade bara bott i Livingstone i 2 veckor och skulle försöka hitta till en plan i ett område där jag aldrig varit tidigare. Som tur var så åkte mina kollegor från jobbet med mig första gången när jag skulle träna. De stannade hela träningen för att stötta och hålla mig sällskap, vilket de har fortsatt att göra varje gång sedan dess. (Vem gör ens det?)

Första gången jag kom till planen trodde jag att det var ett skämt, troligtvis för att jag jämförde med Sveriges konstgräsplaner och flashiga fotbollsmål. Planen ligger i ett område som heter Namatama och kallas för Namatama Ground. Planen/grounden fungerar som en länk mellan de närliggande områdena Mbita, Ngwenya, Zeko, Malota och Livingstones största område Maramba. Tänk dig två elvamanna-fotbollsplaner bredvid varandra, men med röd sand istället för gräs. Det finns två mål, utan nät. Här och var över planen ligger skräp; plastflaskor, kapsyler och kartonger. Tvärs över hela planen går en väg där människor och taxibilar kör för att snabbare komma mellan de olika områdena. På något vis fungerar även planen som områdets allmänna lekplats, man ser barn i alla åldrar vara där och leka eller titta på de andra som spelar fotboll. De enda vuxna som är där är coach Sand och coach José. På träningarna är det både killar och tjejer i åldrarna 10-19 år, man värmer upp tillsammans och sedan spelar man match mot varandra – oftast tjejerna mot killarna.

Jag minns väldigt väl en av mina första träningar med laget. Det hade varit supervarmt hela dagen och jag förstod inte alls hur jag skulle klara av att spela fotboll den dagen. Även om jag var en av de få som hade fotbollsskor på fötterna så kändes det som att jag var den enda som tyckte att det ovana underlaget var ett problem. Det var tungt att springa i sanden, bollen studsade åt alla möjliga håll och helt plötsligt så dök en grop upp som man inte sett innan. Efter uppvärmingen tänkte jag mest “hur ska detta ens gå?”. När det var dags för match och man väl var ute på planen så glömde man för en stund bort den varma solen, den röda sanden och alla oklara gropar. Vi spelade och spelade medan solen höll på att gå ner och ljuset var i så otroligt vacker orange-röd nyans. Människor promenerade förbi med korgar på huvudet, cyklar lastade med kol for förbi. Vissa stannade för att titta på matchen. Det var vi tjejer och de yngre killarna mot alla de äldre killarna. Och tjejerna, shit vad de briljerade. Jag kom på mig själv med att stanna upp och le när tjejerna gjorde mål – föll i varandras armar och sedan gjorde deras målgests-dans. Sedan var jag tvungen att åka hemåt innan det blev mörkt…
Helgen där på kollade jag och Elin på tjejernas match. Vi kom till planen vid klockan 11 (när matchen, enligt tränaren, skulle börja) och redan då var solen stekande het. Matchen började tillslut vid klockan 13 och nu var solen som högst på himlen. 3 av 15 spelare hade skor och sanden var som en stekpanna. Målvakten sprang och ställde sig i solen när motståndarna var på deras planhalva. För de som hade skor eller strumpor gick det lättare att spela. Några tjejer hittade en kartongbit som de sprang med i handen, och när de inte behövde sparka på bollen så stod de på kartongen för att inte bränna fötterna. Mitt tydligaste minne efter denna match var när en av tjejerna sprang till avbytarbänken för att slänga bort sina ballerinaskor som hade gått sönder; hon var förbannad för hon tyckte att det tog värdefull speltid från henne men hon visste inte hur hon skulle fortsätta spela utan skor. Då tog tränaren av sig sina skor och gav henne sina vita strumpor, utan att diskutera så tog hon på sig dem och sprang ut på planen igen. Efter matchen var strumporna inte så vita längre.

Ju mer tid jag spenderat med tjejerna, desto bättre lärde jag mig att förstå dem och hur viktig fotbollen är för dem och tränaren. Jag frågade en av dem som hade skor vart hon hade fått dem ifrån, om hon hade köpt dem på marknaden en bit bort. Hon berättade att hon hade lånat dem från en kompis för att hon skulle spela match och att hon sedan skulle lämna tillbaka dem. Om en tjej hade ett par skor med sig till en match men sitter på avbytarbänken så är det självklart att någon annan i laget använder dem istället.

 

Tränaren bor i Malota – ett av Livingstones två ghetton. Han tränar pojkar och flickor varje vardag mellan klockan 15.30-18.00 på Namatama ground och detta har han gjort helt volontärt i snart 12 år nu. Summerar man alla barn och ungdomar i de olika lagen han tränar på Namatama ground så har han ungefär 80 spelare att hålla koll på.
När jag frågade honom “varför?” så säger han: “för att de inte ska göra ingenting eller hamna i situationer där de inte borde vara” “fotboll håller dem sysselsatta, precis som det håller mig sysselsatt”.

 

“Men det är svårt att ha ett lag när man inte har några pengar”.

 

En gång i veckan pratar Coach Sand med lagen om Life Skills, precis som YWCA Livingstone gör med sina Safe Space grupper. Hittills har vi pratat om alkohol, droger, mens, intimhälsa, ledarskap och vikten av lagarbete. En del av ungdomarna som spelar för FC Golden Stars går inte i skolan, och därför är fotbollen extra viktig för dem. Dagens träning blir den enda tiden på dygnet där de får träffa sina vänner, lägga andra saker åt sidan samt lära sig viktiga life skills.
Det hela började som något för att sysselsätta mig själv utanför arbetstid, men det gav mig en idé till att försöka göra något tillsammans och för dem istället. Jag vill att de ska känna att fotbollen och laget för dem blir lika viktigt som lagidrott en gång var, och även är, för mig än idag.

I fredags delade jag ett inlägg på Facebook där jag berättade om att jag letar efter sponsorer till laget för att få skicka dem på … cup i grannstaden Choma. I cupen deltar lag från hela Zambia och blandat med matcherna så kommer det hållas workshops och lektioner om HIV & Aids. För att skicka iväg 45 deltagare, 2 tränare samt betala för transport och mat under hela vistelsen behövdes 4 000 zambiska kwacha, vilket motsvarar cirka 3 700 svenska kronor.

Sedan fredag eftermiddag har inlägget delats och budskapet spridits. Idag har vi fått in cirka 6 000 svenska kronor; cirka 6 500 zambiska kwacha. Pengarna kommer gå oavkortat till att betala cup-avgiften, resterande pengar kommer att gå till saker som laget behöver men som, på grund utav inga pengar, inte har kunnat ha. Överskottet kommer i första hand betala för en första hjälpen låda. Beroende på hur mycket som finns kvar efter det kommer det att betala:
1. nya matchställ till föreningen
2. anmälningsavgift för pojkar u17 så att de för första gången kan spela matcher i ligan

Insamlingen har inte avslutats ännu! Även om cup-avgiften redan är betald så finns det fortfarande saker som laget är i stora behov av. Vill du, mormor, brorsan, ditt fotbollslag, skolidrottsföreningen, jobb-kollegor eller andra nätverk delta och ett eller annat vis hjälpa till så skriv ett meddelande till Emma Grzechnik Mörk på Facebook eller swisha en valfri summa till 0720438586. Kontot är min brors då mitt svenska nummer inte fungerar i Zambia.

Förhoppningsvis kommer ett annat projekt som heter the Stars foundation att ta vid. Fonden kommer att vara under YWCA Livingstone. Fokuset med the Stars foundation kommer att ligga på att sponsra skolavgifter för de barnen och ungdomarna i laget som i skrivande stund inte går i skolan.

Är man mer intresserad av detta projekt eller har några som helst frågor så kan man skriva till mig på facebook eller skicka ett mail till emma.grzechnik.mork@kfum.se.

Många bäckar små gör en stor å! Oavsett om du kan bidra med en fem-krona, helgens budget för nations ölen eller växeln från ICA så blir det i slutändan något mer.

Från alla spelare i FC Golden Stars, coach Sand och coach José (och mig):

Tack för att ni har läst!

Jag har tyvärr ingen bra lagbild på killarnas lag. Men det kommer det med!

Emma

Emma

Hej! Mitt namn är Emma och jag är en 20 år ung tjej från Uppsala, Sverige. Under 6 månader ska jag göra praktik på YWCA i Livingstone i Zambia. Här kommer jag att blogga om olika saker som jag stöter på under min praktiktid; vad jag gör på YWCA, människor jag möter och hur jag hanterar en tråkig måndag kväll när det är regnperiod. Kul att ni vill följa mig!!



KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7