En dag i en biståndsarbetares liv

KFUM Sveriges internationella sekreterare med ansvar för program i Palestina är på resa för att följa upp arbetet i programmet. Läs nedan hennes betraktelser och hur en dag på resa kan se ut.

Flyget Helsingfors-Tel Aviv är fullproppat med finska pensionärer, svenska turister med obligatoriska Kånken-rygga, pratglada italienare, trötta barn och pigga ryska skolkids. Jag försöker sätta mig in i FNs säkerhetsråds resolution 1325 (UNSCR 1325). Ett FN dokument som definitivt har bidragit till ett växande antal så kallade ”1325 experter” i Sverige”, tänker jag och sipprar på kallt blåbärssaft som Finnair bjuder på.

Resolution 1325 sätter fokus på kvinnors behov och kvinnors situation i länder som drabbats av krig och konflikter. Den gör också kvinnor till agenter viktiga för hållbar fred. Kvinnor ser till att ”vardagen” fungerar – att vatten hämtas och strumporna lagas trots militära operationer omkring en där män utgör huvudparten. Kvinnorna kan verkligheten och denna ovärderliga kunskap måste användas under fredsförhandlingar så att fredslösningar blir förankrade och hållbara på sikt.

Margot Wallström har varit med och öppnat världens ögon för hur våldtäkt används som ett systematiskt metod att bedriva kriget på. Balkan, DR Kongo, Sudan. För det finns det särskilda FN resolutioner som bygger på 1325.

Men kvinnorna är inte bara passiva offer. Resolutionen 1325 erkänner kvinnor som aktörer som ska ges en aktiv roll i fredsförhandlingar och återuppbyggnadsprocesser. Sånt uttrycks också i nationella handlingsplanen för implementeringen av Resolutionen 1325 i Palestina.

***

Kl 00:30. Vi landar i Tel Aviv. Jag marscherar till passkontrollen och identifierar den kortaste kön. Jag upptäcker plötsligt att det är en ung tjej med en blond svans som sitter i båset. Enligt biståndpraxisen ska man undvika ställa sig i kön där en ung kvinna kontrollerar ens pass och ställer frågor. Dessa bedöms vara extrauppmärksamma på allt avvikande.

Bland äventyrlista européer, kristna amerikaner och kinesiska turistgrupper är jag en avvikare.

Det är försent att kapitulera. Med inbjudan från YWCA Palestina som mitt högsta vapen är jag redo för striden. Det blir anfall. Jag berövas mitt körsbärsröda pass och hänvisas till ett väntrum. Det går fotboll på tv:n. Jag tittar mig omkring. En kille från Italien. Ett par från Mellanöstern. Två rysktalande kvinnor. Trevligt globalt sällskap, tänker jag. Det kan bli många timmars samvaro och jag kan bjuda på lakrits, tomtegubbar och finsk choklad som jag införskaffade för palestinska kollegor. Vatten finns.

***

Förhörsledarna på Ben Gurion flygplats har undermålig arbetsmiljö. Rummet är kallt och smutsigt. Kablarna hänger från taket. Personen som förhör mig har en ofräsch vit skjorta. På väggen hänger fusklappar. På en av dem står namn på delrepubliker i Ryssland – Ingusjien, Tjetjenien, Dagestan – på ryska och på hebreiska.

”Vem kan slå en femteklassare” är igång. Jag knäcker alla frågor. Var jag jobbar. Var jag ska bo. När jag ska ut. Varför åker jag. Jag ombes att skriva mitt telefonnummer och min mailadress. Kvinnan undrar om jag är trött. Jag nickar: ”ja, almost dead.”

Jag skickas ut igen. Tiden går. Jag hinner att ringa upp min mamma och min taxiförare, smsa till kollegor och uppdatera alla rysktalande i rummet.

***

Min kropp anländer till hotellet runt tre på natten. Inget vatten i rummet. Tuggar tuggummi och försöker fokusera om. Imorgon ska vi till Ramallah. Det blir utvärdering av år 1 och planering för år 2. Palestinska partners gillar hur jag leder diskussionen och förväntningar är höga från alla håll. Vi träffar konsulatet på måndag.

Ett gammalt kylskåp låter. Jag svär högt på ryska och drar ut kontakten med våld.

Måste bara somna. Sov nu. Sov.

Vaknar upp vid klockan sex. Mitt rum ligger nära köket. Förberedelserna för frukost är igång. Det trasslas. Bankas. Vrids. Skrattas. Rullas ut.

Måste bara somna om. Sov nu. Sov

***

Ont i huvudet och öm i kroppen. Duschen och frukost i morgonsol står högst på agendan.

Duschkabinen är trång. Man kan knappast stänga dörren utan att slå sig mot hyllan för tvål och schampo. Kallt vatten rinner. Jag väntar tålmodigt. Det har jag varit med om för. Nej, inte denna gång. Stressduschen piggar upp en.

Blygsam frukost. Inte ens kokat arabiskt kaffe finns här! Men vilket utbud om man jämför med Nordkorea, där jag åt två stekta ägg varje dag och en brödskiva. Man kunde i för sig också ta klyftade äpplen och hakad lök där. Jag traskar ner längst Nablusroad i Jerusalem.

***

YWCA gänget är genuint glada att ses. Arabiskt kaffe inväntar. Jag tar fram en stor finsk choklad som har en särskild förpackning just i år. De ler. De väntar. Sist bjöd jag på Toblerone och berättade om Mona Sahlin. Jag berättar om Finlands hundraårige självständighet. De skrattar. De fattar poängen.

Bilen igen. Muren. Checkpointen är tom. Hej, Du Dammiga och Röriga Ramallah.

***

Workshopen. Nej, ni behöver inte räka upp handen. Det är inte skolan och det blir ingen bra dynamik. Jag inleder på engelska och gänget försätter på arabiska. Jag har lärt dem att titta på varandra och inte på mig. Vi är här för dem. Diskussionen hettar till. Det gestikuleras och rösterna höjs. Allt i sin ordning.

Donors own money. People owns the Change.

Jag skriver det på flipp chart. Jag får en sammanfattning på engelska och det rullar på. Jag griper in ibland. Vi avbryter varandra. Skrattar.  Jobbar vid våra skrivbord. På golvet. På väggen. Står upp. Går ut i solen. Med flipp chart. Med Merimekko vykort. Med foton från vår start up workshop.

Tidslinjer. Lärdomar. Resultat, citat, exempel.

***

Kommer in på känslig mark. Intern kommunikation. Respekt mot respekterade experter. Bristen på förståelsen. Ouppfyllda förväntningar. Misstag som är svåra att erkänna, för sig själv och för andra.

Lunchen kastas in.

Vi pratar ansvar. Rädslan. Makt. Ägarskap. Tidsbrist. Perspektiv. Globala våldet mot kvinnor. Flyktingar i Sverige. Systerskap. Förändring.

Genuin vilja att förändra är något annat än att skicka in proffsiga rapporter till givare, kryddade med ett välstuderat ”biståndska”.

Vi hinner inte med planeringen för nästa år. Utmattad stämning. Programmet för lördag förändras. Vi kommer att ses igen.

***

In i bilen och vi gasar på till checkpointen för att komma tillbaka till Jerusalem. Bilarna trängs. Unga grabbar på 12-13 år springer emellan bilar och säljer tuggummi, vatten och leksaksbollar. Avgaser, värme och irritation.

Jag känner igen flera graffiti på muren. Inget nytt har målats på det här delen, känns det som. Tiden går.

Äntligen vår tur. Alla visar ID. En palestinsk kollega har ”Westbank ID” och den ska egentligen fungera på alla checkpoints. Men här måste hon kliva av bilen och gå igenom checkpointen. En tjej med automatvapen runt halsen är bestämd och pekar att hon inte tänker diskutera. Hon verkar vara runt 20 år.

Vi vänder och åker till en annan checkpoint. Jag säger att vi har idag en guidningstur runt checkpoints. Det skrattas.

Men hur många timmar och dagar har palestinier tillbringat sammanlagt i alla dessa kontroller? Det är deras vardag. Jag tänker som om signalfel, lövhalka och snökaos skulle inträffa varje dag när jag åker tunnelbanan i Stockholm.

***

Hotellet. Tupplur. Bearbetning av dagen och sockrad te serveras till middagen.

På lördag ställer man om klockan. Alla får en timme extra att sova och vila ut sig.




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7