Kvinnor, fred och säkerhet i Palestinaprogrammet

Nej, jag har inte sett den passiva palestinska kvinnan. En sån som man kan föreställa sig finns någonstans där ute. Trött och med slocknande blick och dystra tankar om sin framtid.

Det sägs att det är viktigt att inte fastna i att just kvinnor är extra sårbara och extra drabbade av väpnade konflikter och ockupationen. Då ser man inte kvinnors potential utan låser dem in i ”offerburen”.

Gender mainstreaming?

Shoumus har nu officiellt tagit slut. En dörr stängs och ett fönster öppnas. Jag funderar på om någonting egentligen tar slut någonsin, eller om dörren aldrig stängs utan bara omformas till ett fönster, att jag gick in genom dörren gjorde att fönstret uppenbarade sig, dörrens existens är en förutsättning för fönstret. Nog om det, mitt huvud blir som en tavla av Salvador Dali annars.

Mina fina kollegor!

Vi avslutade med stort kalas på Mövenpick hotell. Mycket roligt och rörande.

Nationalsång och trummor.

Idag har i alla fall fönstret uppenbarat sig i form av en OXFAM – Gender Mainstreaming Self-Assessment Workshop. När jag pluggade genus för ca 100 år sedan var gender mainstreaming på tapeten, så det kändes extra spännande.

Jag är trött. Klockan 2 i natt vaknade jag av att något smällde till inne i mitt rum. Med skyhög puls och skakiga händer öppnade jag ögonen och såg att min helkroppsspelegel som hängde på garderobsdörren rasat. En miljon glasskärvor och en stor spegelbit som balanserade på en lådkant, hotandes om att när som helst välta över mig i sängen. Jag kröp ur sängen, på med skor och en klänning, handduk mellan händerna för att inte skära mig på spegelbiten. Såhär i efterhand är jag imponerad över att jag fattade så många bra beslut.

Imorse skulle vi ses kl 8.30 för att åka till Jericho. Jag kommer 8.29 till parkeringen, nöjd över min förmåga att hålla tider. En timme senare kommer Doar och vi far. I Palestina finns det en stark tilltro till att tjäna tid på att köra fort, göra fula omkörningar och skapa filer som inte finns. Det är därför inte förvånande att vi korsar heldragna linjer mest hela tiden. Jag tänker att om jag dör, dör jag i alla fall på den vackraste vägen, med fantastisk miljö runtom mig. En klen tröst.

Vi är sena och jag är lite besviken över att vi missade början. För några veckor sedan berättade Jess en skräckhistoria om OXFAM och hur de försökt lära tjejerna på YWCA, en av världens äldsta kvinnoorganisationer, om vikten av att inkludera män i vårt arbete. Det kräver ett eget inlägg tror jag om vikten av separatistiska rörelser, om KFUM-Sveriges sammanslagning med KFUK, om vakuumet jag upplever att det skapat. Uppenbart är i alla fall att de pratat en del om det faktum att YWCA-Palestina så uteslutande fokuserar på kvinnor (vilket jag i sig inte tycker är sant, men får män inte vara med på exakt samma villkor är det ofta någon snubbe som påpekar att det är orättvist).

Uppenbart är det i alla fall att män har varit uppe på tapeten. Jag imponeras över samtalen. Det är uppenbart att tjejerna kan “biståndska”, vi pratar om needs assessment, MEAL, gender justice etc. Det är spännande att se hur de pratar om sin organisation, vilka problem som finns, vilken typ av kompetens man anser finns. Jag tycker jag har fått en ganska bra koll på hur organisationen ser ut, men ju mer jag hör desto större känns den. Det finns intressekonflikter mellan lokal nivå och nationell nivå inser jag. Mycket av kompetensen centrala kontoret anser att organisationen besitter tycker lokalorganisationen att de saknar. Överlag kan jag bli trött på att  nästan alla i organisationen känner ett så stort behov av “experter” och att ta in kompetens utifrån. Det saknas verktyg och kanske framförallt självförtroende att lita på sin egna kompetens och att de själva räcker till för att utbilda varandra.

 

tjejerna diskuterar möjligheter och utmaningar.

Mitt i fika och samtal frågar någon “Can we make the assessment now?” Plötsligt kommer det fram papper med en lista på. “Du betygsätter mellan 1-10” får jag veta. Vi guidas ut till korridoren och bakom ett skynke. Där bakom sitter det massor av kvinnor och vi blir lotsade till lediga stolar som står uppställda. Vi sätter oss och några kvinnor kommer in. De är klädda i folkdräkt och extremt uppsminkade med intrikata håruppsättningar. “Du skriver namnet på henne, här är betyg för smink, hår och kreativitet” förklarar en av kvinnorna jag alldeles nyss samtalat om patriarkala strukturer med. Det är 7 tjejers kreationer som ska bedömas. En i taget kliver de fram. De stirrar djupt in i mig och sedan blundar för att visa de flerfärgade ögonskuggorna. Det är är kanske det mest surrealistiska jag varit med om. Salvador Dali släng dig i väggen. Det känns nästan Kafkaeskt och diskussionen, huruvida vi lyckats organisera barnvakter på aktiviteter ska ses som en seger, eller som en förlust mot patriarkala strukturer känns avlägsen. När vi är klara med betygssättning säger jag “Lets get back to feminism shall we” skämtsamt till en av OXFAM-tjejerna som jag känner sen tidigare.

Dagen fortsätter med lunch och diskussioner. Efteråt när jag sitter i bilen på väg hem säger min kollega Raed “säg sa’h Ellen”! “Lesch?” (varför) svarar jag? Doar förklarar “Raed say that when we all agree everything is good, but when we dont agree… umm.. sho… its like building the sea!” Jag förstår vad hon menar. “Not building, drinking!” rättar hon sig själv efter en stund. “Sa´h” svarar jag till mina kollegors förtjusning.

Konstigare dagar får man leta efter. På kvällen har vi arabiskalektion. Vi lär oss ordspråk och pratar om våra barndomshem. Jag försöker lugna både Ghada och Linda som bägge två måste skiljas från där de vuxit upp. Jag har inte bott i huset i Rödånäs på över 10 år, men jag besöker någon gång ibland och tittar till det. Det är en i byn som köpte huset så det är inte så svårt att komma förbi, berättar jag, huset finns ju kvar! Dagen efter slås jag av nyheten att huset brunnit ner. Dramatiska bilder på en övertänd villa visas upp på lokalnyheterna och i Västerbottenskuriren. Vissa dagar är honung, andra är lök som man säger på arabiska. Typiskt lök tänker jag.

Barndomshemmet

Jag hoppas kunna komma med lite fler blogginlägg snart!

Yalla bye!

Spara

Spara

Occupational hazard

Occupational hazard. Jag har suttit på denna ordvits i typ 3 månader, kände bara att den behövde komma ut. Igår fick jag ett litet smakprov på hur det kan vara.

Ockupationen drabbar oss olika, men den drabbar oss alla. Det genomsyrar allt, inklusive arbetslivet såklart. Ramallah är lugnt. Jag känner mig trygg och avslappnad.

Min mor skickade en artikel om Hebron till mig. Förra helgen gick 120 bosättare den “guidade turen” som genomförs varje vecka genom gamla stan. Bosättarna skriker på butiksägarna, spottar på dem, allt under israelisk militärs beskydd. Kommunen har installerat ett gallertak över gamla stan för att bosättarna som bor i husen inte ska kunna kasta sten på de som går där. Förstå att öppna sin butik på morgonen och veta att idag kanske det händer något allvarligt. I varje gatuhörn har någon blivit skjuten. Trots det öppnar folk sina butiker. De vägrar ge upp.

Igår besökte jag YMCA västra Jerusalem. Ett jättekomplex med pool och hotell. Arkitekten Arthur Loomis Harmon designade centret. Harmon är mer känd för att han designat empire state buiding. Jag slogs över hur olika samma organisation kan se ut. När man organiserar så många som vi gör är det kanske inte så konstigt.

YMCA international west Jerusalem

Jag strosade hem genom kvarteren runtom YMCA och noterade att i ett av fönstrena stod en tavla med Mondrians  signatur och att i smyckesbutiken intill behövde man ringa på för att få komma in. Något obekväm med alla piccolos som stirrade på mig och känslan av att vara fullkomligt malplacerad ökade jag tempot. Jag passerade “sömmen”, gränsen mellan öst och väst, osynlig men påtaglig. När jag kom dit märkte jag att något var fel. Folk stod stilla på ett sätt som kändes onaturligt. Jag gick närmre och insåg att det var massor av poliser, militärer och värnpliktiga utanför damascusporten. Jag gick fram till några flickor och frågade “varför?” på min skakiga arabiska. “Vet inte” svarade de på engelska. Jag har vant mig vid det svaret, ibland verkar det inte finnas någon anledning.

En äldre herre frågade poliserna varför. När han inte fick något svar höjde han rösten och skällde på dem. De knuffade undan honom med ena handen samtidigt som de slappt höll sina vapen i andra. Jag kände med mannen samtidigt som jag ville säga åt honom att gå därifrån. Jag insåg att han bestämt sig, han vägrade ge upp hoppet om svaret på frågan varför. Då visste jag varför alla stod stilla, vi var vittnen. Mobilkameror och våra minnen skulle föreviga alla eventuella övertramp som gjordes. Jag ställde mig på trappen ner till damascusporten för att bättre kunna se. Palestinierna står sällan där särskilt länge men som turist kan man det. Jag tog skydd under mitt blonda hår.

Inget hände egentligen, alla unga män som försökte ta sig in och ut genom porten blev tagna åt sidan och kontrollerade, men det händer ibland så det var inget nytt.

10 minuter senare var alla borta. Det stod inte ens poliser på utposterna som finns placerade runt porten. Lättad gick jag till bussen. En buss stod inne men ingen klev på. “jag kör bara till checkpointen” förklarade chauffören. Jag väntade med de andra i hopp om en ny buss. “Jag kör bara till checkpointen” sa den nya chauffören och jag gav upp. Den lilla bussen blev knökfull och jag satt inklämd mellan två varma tjocka tanter.

Vid checkpointen förstod jag varför chauffören bara körde dit. Det var massor av människor som promenerade från bussarna, men bil och bussfilerna vid själva övergången var helt tomma. Övergången var stängd. Klockan var 4 på eftermiddagen, då när alla slutar jobbet, och övergången var stängd. Jag tänkte på alla de som arbetar i Ramallah men bor i Jerusalem.

Övergången från Jerusalem-sidan.

Som tur var kom jag från rätt håll. Att ta sig in i palestinskt styrda A-områden är enkelt, ingen israelisk militär kommer stoppa dig. Jag gick över gränsen och tog en gul lokalbuss. Kön till Qalandiya var flera kilometer lång och i sann Palestinsk anda hade ett smärre kaos skapats när folk gett upp och helt enkelt försökt vända och körde i motsatt körriktning på trottoaren.

Hem till nyhetsrapporteringen, har någon arresterats eller skjutits vid checkpointen? Nä, men demonstationer hade genomförts under dagen i hela landet för att uppmärksamma händelserna i Umm al-Hiran, en man sköts i sin bil, förlorade kontrollen över den och körde över en israelisk soldat. Israelisk militär menar, trots vad vittnena säger, att mannen var terrorist och tänkte köra över dem.

Under natten hade också 6 ungdomar från det närliggande flykinglägret skadats av israelisk militär.

“Så bra, då var det inget nytt” tänkte jag innan jag insåg vad jag just tänkt.

Jag drabbas inte särskilt hårt av ockupationen. Jag lever i min isolerade lilla bubbla. På kontoret planerar vi runt så att folk inte behöver åka så ofta eller långt. Ska kontoret i Gaza träffa kontoren i västbanken planerar man kring jul när de kristna eventuellt får inresetillstånd. I år blev det inget.

Ramallah har dubblat i storlek fem gånger om de senaste 20 åren. Det är nästan obegripligt snabb tillväxt. Att undvika att resa är att undvika en stor risk i arbetet. Här är alla utsatta för occupational hazards, det bästa vi kan göra är att minska dem. Samtidigt måste man göra det utan att ge upp. Många väljer att bo kvar där de är uppväxta av politiska snarare än praktiska skäl. Hoppet är fortfarande starkare än rädslan hos de flesta här. Det ger i alla fall visst glädje att tänka på det.

Nu ska jag äta min lunch tillsammans med tjejerna på kontoret.

Yalla bye

 

Kaviarmackor och sabbath-hissar

Idag har jag funderat mycket över identitet. Det började med att jag klev på bussen från checkpointen till Jerusalem. Ett litet barn satt framför mig och pekade på bilarna “titta, en bil” om och om igen på arabiska. Samtidigt som han tittade på bilar tittade jag tillbaka på Ramallah och insåg hur märkligt det ser ut när staden plötsligt tar slut och en stor betongmur breder ut sig. Så trång och instängt jag faktiskt lever. Vad gör det med människor om de växer upp med den verklighetsbilden? När det anmärkningsvärda är den blåa och den svarta bilen, inte vakttornen, militären och muren.

På etnologin och genusvetenskapen pratade vi ofta om “den andre” och att se sig själv genom den andre. Hela vår identitet bygger enligt vissa teorier på hur vi förhåller oss till den andre. Framme i Jerusalem går jag på svensk frukost. Jag dricker svenskt kaffe och äter knäckebröd med kaviar och ägg. Identitetsskapande om något! Det blev ett bra samtal om hur vi stöter på rasism i vardagen. Vi är en ganska brokig skara där vissa i princip uteslutande är i Israel och vissa, som jag, i princip aldrig träffar en israel.
Vi pratade om religion. Om hur judendomen präglas av ett görande. Några hade blivit ombedda att komma hem till folk under sabbathen för att starta fläkten, eftersom personen själv inte kan göra det då det räknas som arbete. Eller hur det finns speciella sabbath-hissar som stannar på varje våning så att om man är troende inte ska behöva trycka på knappen, vilket anses vara ett arbete.

Luciafirande i Jerusalem.

För en svensk kanske det låter galet, men jag tycker det finns mycket bra i religionen som en aktivitet inte bara en identitet.

“Jag är feminist” skulle många svenskar säga, men det är egentligen ointressant, det viktiga är ju att du gör feminism. Vi har ett oerhört fokus på varande. “Jaha du är en polis, du är en sån.”

På arabiska finns inte begreppet “att vara”. Är du hungrig blir istället “du hungrig?”. I början upplevde jag det som förvirrande, hur ska jag då förklara vem jag är? Faktum är att jag förespråkat en syn på identitet som präglas av praktiker i flera år, men det sitter på nått sätt i ryggmärgen att anta att identiteten är så fast bundet till just varandet.

För några veckor sen skrev jag i mitt block “vad skiljer identitetsbegreppet i Sverige och Palestina, hur påverkar det oss?”. Jag vet inte vad svaret är, men uppenbart är att jag när jag får en stund över verkar grubbla mycket om identitet. Ganska vanligt när man befinner sig utomlands under en längre tid tänker jag. Identitet är också så oerhört centralt i konflikten. Mat, klädsel och platsen stämplas som palestinsk eller israelisk. Både palestinier och israeler hävdar till exempel att hummus är just deras.

Utsikt över ett brokigt Jerusalem

Nu är jag snart hemma i Ramallah igen. Bussresorna fungerar som bra tillfällen att skriva blogginlägg.

Tror inte jag kommer blogga så mycket mer förrän jag är tillbaka efter jul. Vi får se.

God jul!

Yala bye

Tack Margot!

Hej Margot. Du känner inte mig, men det du gör just nu påverkar mig otroligt mycket. Vad kul det känns att du är här i Ramallah. Märkligt att sitta nedanför kullen där du har möten idag. Vi verkar ha en del gemensamma utflyktsmål du och jag, såväl Adak som Västbanken.

Bilden ovan är tagen i en by som vi jobbar i. Målningen föreställer Handala, en flyktingpojke som fungerar som symbol för nakba och palestiniernas kamp.

Jag vet att du får mycket kritik för dina uttalanden om Israel och Palestina. Jag vill bara balansera den bilden något genom att berätta hur de jag träffat ser på Sverige på grund utav dig.

Första gången jag var i Palestina hade du precis gått ut med att Sverige skulle erkänna Palestina. Överallt på gatan fick jag frågan om jag var tysk eller ryss, jag svarade att jag var svensk. Reaktionen jag fick var “Oh, Sweden! Thank you! Margot Wallström!”. Du är större än både ABBA och Carola i detta land.

Ett och ett halvt år senare sitter jag alltså här på YWCAs kontor i Ramallah.  Här finns det plakat med ditt ansikte på. Mina kollegor har demonsterat mot de dödshot som politiker fått för att de står upp för rättvis fred.

För det handlar inte om att vara propalestina, det handlar om att vara för fred. Att de brott som begåtts ska utredas, att dödandet ska sluta, blockaden upphävas och att Palestina ska få existera är inte propalestinskt, det är mänskligt. Låt aldrig någon övertyga dig om något annat!

Att relationen mellan Sverige och Israel har blivit frostig visar på hur långt ifrån freden är. Att erkänna Palestina, ett land som Israeliska myndigheter rimligtvis borde anse ska få existera, bör inte vara kontroversiellt. Än mindre kontroverisellt borde det vara att erkänna Palestina, då vi absolut inte var först med det (134 länder var före oss). Israeliska företrädares påståenden om att du skulle vara anti-israelisk och för terrorism visar på det enorma behovet som finns av just den utrikespolitiska tydlighet du förmedlar.

Tvåstatslösningen hänger på en skör tråd. Många har gett upp hoppet om den här. De flesta jag pratar med tror inte på det internationella samfundet längre. Därför är ditt besök här så oerhört viktigt. Om vi tror på tvåstatslösningen måste vi agera nu!

Medan resten av världen har trappat ner sitt bistånd till Palestina har Sverige ökat sitt. Pengar som varit fullkomligt avgörande för flera av de unga människor jag träffat här.

Tack Margot för att du ger oss hopp. Tack för att du ger mig tilltro till utrikespolitiken. Tack för ditt outtröttliga arbete.

Jag hoppas palestinierna välkomnar dig så som de välkomnat mig. För det är på grund av ditt arbete som jag blir sedd som en syster här.

Kampen fortsätter!

 

 

Världsmedborgare

Vi åkte till ytterligare en ceremoni där papper skrevs på. Vi bjöds på dans, poesi, tal och åt Burbara, vetegröt med nötter, bär och anis. Talen handlar ofta om Palestina och om hemorten. Det är en form av lokalpatriotism jag är lite ovan vid. I Sverige tar den sig andra former. Samtidigt förstår jag behovet av att prata om sitt hem på det sättet när platsen är så fullkomligt genomsyrad av politik. Handlandet att vara kvar i sitt hem är laddat och ger platsens betydelse andra dimensioner.

Dabke och traditionell klädsel fungerar som starka identitetsskapande verktyg.

Dabke och traditionell klädsel fungerar som symboler och identitetsskapande verktyg.

På SIDA-utbildningen fick vi placera oss själva på en uttänkt världskarta, “var i världen känner du dig hemma”. Jag satt under talen, som jag inte förstod för de var på arabiska, och tänkte på rätten till ett hem.

Det finns de som glatt kallar sig själva för världsmedborgare. Uttrycket känns ofta världsfrånvänt och saknar helt maktanalys. De som kallar sig världsmedborgare ser ofta ut som mig, sällan som mina palestinska kollegor. Du som kallar dig världsmedborgare är en del av ett postkolonialt, imperialistiskt arv. Du kan känna dig hemma överallt för att du är välkommen överallt. Här är hemmet en kamp, och många har redan förlorat. Världsmedborgaren ser broar och de som inte är välkomna ser murar.

Är getfarmarna som bor på vägen till jobbet världsmedborgare?

Är getfarmarna som bor på vägen till jobbet världsmedborgare?

Sånt kan jag fundera över när jag inte behöver lyssna.

Hoppas ni har en trevlig lucia.

Yala bye

Jubai

Det finns ett litet samhälle som kallas Jubai i Area C utanför Bethlehem. Jag fick åka dit på besök med min lokala mentor, Nancy. Det var fem kvinnor där som gav oss det varma välkomnandet som palestinierna är kända för. De visade oss runt staden och sen blev vi bjuden på te och kakor när de började berätta om riskerna som plågar deras by.

dsc_0296

När jag satt och pratade med kvinnorna hade vi en väldigt trevlig stämning. De verkade vara så glada att ha någon där att dela deras historier med och alla upprepade hur välkommen jag var. Samtidigt var inte alla av deras berättelser så upplyftande. En som heter Raida berättade om hur bosättare hade kört över hennes åttaåriga dotter när hon var på väg hem från skolan förra året. Barnet överlevde men hennes ben blev helt krossade. Fortfarande behöll hon ett lugnt leende när hon tog fram mobilen för att visa mig bilder på hennes blödande barn när hon låg medvetslös i ett dike. Bilderna togs direkt när hon blev hittad av kameror som YM hade gett till samhället för att kunna få bevis när de blir utsatta för misshandel). Dock går det inte att bevisa om olyckan hände av misstag eller med avsikt.

Kommunen ligger nära en israelisk bosättning och utsätts ofta för misshandel av unga israeler som kan komma in i deras stad och förstöra. Det är ingen auktoritet på plats att stoppa dem. Damerna berättade om hur bosättare hade bränt ned en hel olivgård, nu är det få träd kvar runt byn. För tio månader sedan hade några unga män kommit in och bränt mosken så den förstördes helt (ingen omkom).

Samhället har fortfarande inget bra sätt att bli av med sop- och avloppsvatten. De bor också  med opålitlig tillgång till vatten.

Invånarna bor under hot av demolering. Det händer att soldater kommer och lägger en demoleringslapp på ett hus, tar ett kort på det för att sen kunna bevisa att de har gett underrättelse, men sen tar de bort lappen igen och går sin väg. När det är dags för huset att rivas, blir det ibland en total överraskning för familjen som bor där. Så blev en av damernas broder av med sitt hus. De sade att när det händer någon, är de tvungna att försöka hitta en familjemedlem eller bekant i sitt kontaktnätverk att bo med, annars skaffar de sig ett tält från en NGO, (de nämnde Rädda Barnen) det finns inte mycket mer direkt stöd för dem. Sedan fem år tillbaka är husbyggnad totalt förbjuden.

De var stolt att berätta att varenda ungdom som klarade gymnasieskola gick vidare till universitetsutbildning. De bästa studenterna utbildade sig till läkare eller ingenjör. Men sen finns det inget jobb för dem. De flesta palestinska män som bor i Jubai jobbar som kroppsarbetare i den israeliska bosättningen! Många palestinier ser det som förräderi men för andra är det jobbet det enda som finns. Det är ett svårt val.

EJ-YMCA har varit involverade i samhällsprojekt i Jubai i två år och nio månader för att bemöta riskerna och kämpa för att förstärka kvinnornas roll. Efter det har gått tre år ska YM dra sig tillbaka för att se hur hållbart och framgångsrikt deras projekt kommer att bli utan dem.

Nancy är projektkoordinator från YM, med henne kom action plans, och många idéer om hur man på bästa sätt kan lösa samhällets sårbarheter. Ett av deras främsta hinder har varit en man som kallas Noman Achmal Hamden, han styr över byrådet och har tydligen varit emot varenda förslag, eftersom han ville behålla all makt själv. YM jobbar för att underlätta kontakt mellan samhällen och biståndsgivare som USAID och Christian Aid och andra. Kvinnorna berättade även hur, efter snart tre år, så är mannen bara misstänksam mot YM och ovillig att samarbeta även när det skulle resultera i bistånd. Han vill inte ändra deras traditionella maktsystem. Men snart är gubbens senaste fyra år som vald ämbetsman slut! I februari ska en där, Yousra, kandidera sig. Hon blir den första kvinnan i denna by som ska prova att ställa upp för valet. Omval sker varje fyra år.

15293334_10154148511767076_1024140826_o

Yousra, första kvinnliga kandidat

Med hjälp av Women’s Training Program-EJ-YMCA har medverkan underlättat mellan USAID och Jubai, kvinnorna hade fått 9000ILS (ungefär 21,500SEK) för att starta deras senaste projekt, en liten affär där det säljs köksutrustning. Det har bara varit fyra veckor sedan de har öppnat och de har redan tjänat tillbaka 4500ILS. De hoppas att kunna expandera utan vidare bidrag.

dsc_0184

De håller också på att upprätta en klinik och förskola och de är nästan klara! Tillsammans med medel från GVC Italy, de har byggt brunnar. I städer som detta, är vattentillgång inte taget för givet och invånarna måste använda vattnet extremt försiktigt, alltid med en tanke på framtiden. Så med stöd från GVC hade Jubai blivit erbjuden att få byggt rör till husen som inte har rinnande vatten för närvarande. Hamden avvisade erbjudandet.

dsc_0188       dsc_0224

Färgen torkar i den nya kliniken

De lokala volontärer genomgår civilförsvarsutbildning i Bethlehem. De samlar redskap för nödsituationer som brandsläckare och generatorer.

dsc_0249

Redskap för civilförsvar.

Jerusalem

Det har blivit många resor till Jerusalem senaste veckan. Jag har besökt Swedish Christian Studie Center (SCSC) på Svensk frukost och föreläsning, besökt en bazzar för palestinska kvinnors småföretag, vandrat upp på mount of olives och haft en ledig dag med promenerande i västra Jerusalem.

Fint sällskap till bazzaren

Fint sällskap till bazzaren

 

 

 

 

 

 

 

knäckebröd, ägg, kaviar och riktigt kaffe!

knäckebröd, ägg, kaviar och riktigt kaffe!

Vid foten av mount of olives.

Vid foten av mount of olives.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utiskt från mount of olives.

Utiskt från Mount of olives.

Dessa olivträd omnämns i bibeln som den plats där Jesus fängslades. Otroligt.

Dessa olivträd omnämns i bibeln som den plats där Jesus fängslades. Otroligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det fungerar lite som en paus från vardagen. Ingen ropar efter mig och frågar hur jag mår, varifrån jag kommer eller vad jag heter. Stadsrummet i västra Jerusalem påminner om västerländska storstäder.

Det är också en stad  full av kontraster. Ofta när jag är där påminns jag om hur orättvist det är att det ser ut såhär. Det som bara är någon meter bort kan vara fullkomligt oåtkomligt för Palestinierna. Jag påminns också om hur märkligt livet i Sverige är. Överkonsumtion och en individualistisk livsstil.

I Söndags när jag vandrade längst västra Jerusalems gator funderade jag på hur livet sett ut om jag fått min praktik där istället. Väldigt annorlunda är nog svaret. Livet i Palestina är en utmaning på ett helt annat sätt. Samtidigt lär jag mig mer, upptäcker mer om mig själv och om andra än jag tror jag gjort i Israel.

Jag var glad när jag kom hem till Ramallah och gick på de ojämna gatorna med dåliga trottoarer och sin stökiga matmarknad. Här hör jag hemma på ett sätt som jag inte gör i Jerusalem. Inte för att jag inte önskar alla palestinier samma infrastruktur och välfärd som finns i Israel, utan för den gemenskap jag känner. Undrar hur alienerad jag kommer känna mig när jag kommer hem till mitt älskade Västerbotten. Framtiden får utvisa.

Mahane yehuda, matmarknad i västra Jerusalem.

Mahane yehuda, matmarknad i västra Jerusalem.

Matmarknad i ramallah

Matmarknad i Ramallah

 

 

 

 

 

 

gatuvy VJ

gatuvy västra Jerusalem

Åter hemma i Ramallah

Åter hemma i Ramallah

 

 

 

 

 

 

Nu ska jag äta Lunch!

Yala Bye

Spara

Solidaritet med det palestinska folket

Idag är det den internationella dagen för solidaritet med det palestinska folket. Jag är i Jalazone på lokalkontoret i flyktinglägret. Det är speciellt att vara just här just idag. Flyktinglägren är verkligen bland det fulaste med hela den här konflikten. De palestinier jag möter i Ramallah tittar förvånat på mig när jag säger att jag är i Jalazone en gång i veckan. Jag får höra “Är du inte rädd!” “Vad tycker du om lägret?” och “Det är mycket problem där”. Gatorna är trånga, hoten utifrån och inifrån många.

Barnen som omringar mig är en påminnelse om allas vår mänsklighet. Det spelar ingen roll vem du är, du har varit ett barn. Liv är liv är liv. YWCAs verksamhet i lägret skapar utrymme för lek och inlärning, body, mind and spirit.

img_9501

Jag står idag i solidaritet med det palestinska folket,  fast jag aldrig helt kan förstå vad mina bröder och systrar upplever vet jag att förändring kräver att vi alla agerar.

Sverige måste stå i solidaritet med det palestinska folket. Om vi menar allvar med att vara föredömen i Europa när det kommer till solidaritet med Palestina måste Sverige fortsätta tydligt ta ställning för rättvis fred.

Världen måste stå i solidaritet med det palestinska folket. Vi är inte fria förrän det palestinska folket är fria. Om vi inte agerar för människors rättigheter förlorar vi vår mänsklighet.

img_1226

Nelson Mandela square

En som förstod detta var Nelson Mandela. “We know too well that our freedom is incomplete without the freedom of the Palestinians” Nelson Mandela 1997

Statyn på bilden ovan är en gåva från medborgarna i Johannesburg till medborgarna i Ramallah. Känns som en extra liten hälsning till Isak och Mauwli som befinner sig i Sydafrika.

Ikväll kommer jag åka till Jerusalem för att delta på ett möte i Stockholm. Världen är märkligt sammanvävd ibland.

Hoppas ni har det bra hemma i kylan!

Yala bye

Att älska på håll

När jag gick den förberedande utbildningen sas det att efter ca 4 veckor skulle hemlängtan börja kicka in. Nu har jag varit här i 8 veckor. Jag får väl ge dem delvis rätt. Det kan också vara för att jag inte tar mina mediciner som jag brukar (tar medicin mot PMS), utan bara efter behov, vilket gör att mitt humör svajat lite. Det kan också ha att göra med att jag hade väldigt lite kontakt med Sverige de första fyra veckorna. Jag samtalade lite med min fantastiska fadder Lott och med min grymma (jag vet inte vad jag ska kalla dig) koordinator Caroline. Båda är ju superbra, men de är kopplade till min praktik, inte mitt privatliv.

Såhär i efterhand gjorde jag därför kanske det mest ostrategiska valet man kan göra. Jag videosamtalade med min sambo för första gången, mitt under en PMS-period. Det tog inte många sekunder från att jag såg Filip och mitt rum tills tårarna rann. Jag var inte ledsen, utan superglad, men det gick liksom över styr.

Innan jag åkte hit frågade folk hur vi skulle klara oss, “Men Filip då, han följer väl med!?”. Varje gång fick jag förklara att nej, han stannar hemma, nej jag är inte orolig, jo vi älskar fortfarande varandra. Det var som att alla var experter på exakt hur svårt distansförhållanden är. Vet ni vad, det är inte jobbigt att vara borta, för jag vet att jag kommer komma hem (insallah).

Ärligt talat så var jag mer orolig för hur mormor skulle ha det. Hon är den enda familj jag har i Umeå och hon har sedan jag flyttat tillbaka verkligen blivit viktig för mig. Vi kan låtsas att jag tar hand om henne när jag löser datorproblem eller ställer tillbaka klockan men oftast känns det som hon hjälper mig.

Vet ni vad jag saknar mest? Maten. Palestinsk mat är typ det godaste man kan äta. Luncherna består av typ 7 sorters röror och massor av ugnsbakade grönsaker. Trots det så drömmer jag om gravad lax, västerbottensost, knäckebröd och kaviar (notera detta mamma och pappa, jag har just gett er en önskelista till jul). Jag önskar också att det fanns fler butiker med prislappar. De butiker som har fasta priser är nästan uteslutande inriktade på turister och expats, vilket innebär att det är dyrare.

Något annat jag kan längta efter är snön. Jag har sett alla fantastiska bilder folk lägger upp. Verkar helt overkligt med en halvmeter snö i Stackegrönnan redan. Hoppas att det inte smälter bort. Det närmsta jag kommit snö här är snögubben i sten som jag stötte på i Rawabi.

Faktum är att det känns inte jobbigt att längta. Jag kan titta på bilder, undra hur min mormor har det,  samtala med Filip, eller drömma om salt mat, utan att för den sakens skulle vara missnöjd. Jag vet att allt det där kommer finnas när jag kommer hem. Under tiden kan jag visa bilder på snö för mina kollegor på kontoret som chockat ifrågasätter hur man kan leva i Sverige, somna framför webbkameran och laga baba ganouch på min gasspis. Jag är på ett äventyr och skulle inte vilja byta bort det. 🙂 The struggles of being an intern.

Yala bye!




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7