I AM WHOLE

Idag är det internationella dagen för psykisk ohälsa.

YMCA England and Wales startade 2016 ett kampanj som heter I AM WHOLE för att belysa problematiken kring stigma om psykisk ohälsa hos unga.

Över hela världen upplever 10-20% av unga drabbas av psykiska besvär löper större risk att bli ännu sjukare när de blir äldre. Chansen att de utbildar sig efter gymnasiet minskar och likaså deras förmåga att klara sig ekonomiskt. Många har svårt att få jobb, dels på grund av bristande utbildning, men också för att de har svårt med relationer. Utan åtgärd kostar det dem sina liv. Vi måste bekämpa stigmatiseringen i samband med psykiska svårigheter för att säkerställa att människor känner sig säkra att tala ut, söka hjälp och inte lida i tystnad.

Statistiska Centralbyråns studier sa 2016 att det ser att de flesta unga som lider av psykisk ohälsa saknar en medicinsk diagnos för det. För att det inte heller får tillräckligt med stöd och vård. Det finns alltså ett fortsatt stort behov av att öka stödet till unga som mår dåligt. Den ökade psykiska ohälsan kan komma att leda till mycket individuellt lidande och stora samhällskostnader om vi inte kraftsamlar nu för att motverka utvecklingen

KFUM jobbar globalt med olika initiativ för att aktivera och engagera unga. Delaktighet och inflytande är ett centralt tema i allt hälsofrämjande arbete. Det har flera förklaringar, men två huvudsakliga teman kan urskiljas: att uppleva maktlöshet är en riskfaktor för ohälsa. Delaktighet är en metod som förbättrar resultatet av de flesta strävanden, så även insatser för folkhälsan.

Att skapa en tillhörighet är något som KFUM jobbar mycket med. Allt från att skapa lägergårdar, sportlag och andra meningsfulla aktiviteter som skapar barn och unga meningsfulla miljöer samt ett syfte.

Jag kan personligen säga att utanförskap som jag själv upplevt och att inte bli förstådd som diagnoserna med ADHD och panikångest skapat psykisk ohälsa hos mig. Från tidig ålder kände jag ett syfte och tillhörighet på lägergården KFUM Ängsholmen som fick mig att lära mig allt från ledarskap till självvärde. Att kunna prata om vad man går igenom och bli vägledd till hjälp.

Det är viktigt att vi som jobbar inom den ideella sektorn samt på arbetsplatser pratar aktivt med barn och unga om psykisk ohälsa för att ta bort stigman och att hjälp finns.

Vänligen ta en bild av dig så här med cirkeln och tag #iamwhole på sociala medier

Tack min kära organisation för att vi tillsammans står upp och kastar ljus på denna viktiga fråga. #YMCA ? Sprid medvetenheten och vet att du inte är ensam.

Här är deras kampanj video:

Bra låt att lyssna på som handlar om att söka hjälp om man tänker på att begå självmord. Som fått mycket skriverier senaste tiden. Namnet är numret på hjälplinjen i USA gjord av Logic. Som många upplever har gett hopp och skapat mindre stigma kring även det som kan vara en konsekvens av psykisk ohälsa och att inte bli förstådd.

Jag har haft mina besvär och har fortfarande. Men jag vet. I am whole.

Mvh,
Chloé Lillo
Change Agent

Här kan du få stöd direkt för digsjälv eller om du är orolig för någon anhörig.

Nationella Hjälplinjen:
https://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/

MIND:

Självmordslinjen

Swedish fika

Denna historia börjar redan vid min första kontakt med Sydafrika – ett skypesamtal med min supervisor Allison. I juli månad fick jag kontakt med denna spralliga och varma människa som efter en resa till SIDAs kursgård (myndigheten som finansierar KFUMs prakikantprogram) lärde sig om fenomenet fika. Stolt visade hon upp en plansch med texten FIKA och dess betydelse i webbkameran.  Hon uttryckte en längtan till när jag skulle komma ner och lära henne mer om de svenska bakverken och vikten av att ha fikapauser.

Fika blev också ett diskussionsämne med Lee en amerikansk praktikant, under vår första kväll härnere. Jag och Anna visade videon Swedish fika (se video) och han var såld. Låten spelades på repeat och efter några dagar kunde han hela låten utantill. Ord som “påtår” och “dammsugare” hade vi översatt och förklarat så gott vi kunde för honom. Samma video spelades sen också upp på min födelsedags braai (läs mitt tidigare inlägg om du inte redan gjort det) och alla skrattade gott åt Go royals rim som:

“Replace your gun with a cinnamon bun”.

För en vecka sedan firade vi Heritage day tillsammans med all personal här inklusive volontärer och praktikanter. Jag och Anna beslöt oss för att bjuda på kladdkaka och alla förstod genast att vi bjöd på fika och blev överlyckliga.

Tyvärr är inte denna historia bara lycklig. Även om personalen har lärt sig ordet fika har de inte riktigt förstått eller tagit till sig de rutiner som för mig är väsentliga. Som svensk ser jag fika som mer än bara kaffe och kakor. Jag ser en paus från det man håller på med. Att gå ifrån 10 minuter från jobbet och ta en kaffe med kollegorna och prata om allt annat än jobb. I Sydafrika har de en lång väg att gå tills de kommer så långt att ha fikapauser. Härnere har de inte ens lunchrast utan vi måste be om tid i schemat för att äta. Om de någonsin kommer ta steget längre och inte bara förstå vad fika är utan också ta in kulturen, vet jag inte.  Jag uppskattar dock deras försök: I mötesrummet finns alltid kaffe, te och vatten och på alla större möten bjuds det på något att äta. Kanske borde jag lära dem förläningen fikaPAUS och se om jag lyckas bättre?

Nästa problem här nere är fikats huvudingrediens = kaffet. Jag skulle säga att jag är hyfsat berest och har detta som ett återkommande problem oavsett vart i världen jag är. Jag har aldrig vistats så här länge i ett annat land dock och har därför inte gått utan en god kopp kaffe länge. Till att börja med så är kaffekokare inte något som verkar finnas i de flesta sydafrikanska hem. Nu har jag inte varit i så många, men jag ställer detta påstående baserat på hur jag bor och hur det ser ut i mataffärerna. Där tar nämligen snabbkaffet större plats i hyllorna än bryggkaffet. Jag har aldrig varit ett fan av snabbkaffe, än mindre av äckligt snabbkaffe. Men när jag såg Nescafé gold i min lokala matbutik blev jag överlyckliga. Nu kan jag ta med min egna kopp kaffe på mötena och slippa det äckliga billiga snabbkaffet de serverar på kontoret. Men kaffet på caféer och restauranger då? Borde det inte funka? Väldigt bra frågor mina vänner, tyvärr är svaret kort och negativt: Nej! Förutom att man alltid får en reaktion när man beställer kaffet svart, antingen i frågan: “Like you like your men?”. Eller med blicken”vilken skum utlänning”. Serverar de ändå en kopp svagt kaffe, med en mjölkkanna bredvid. För ingen kan väl dricka kaffe utan mjölk?

Hur jag ska stå ut i 3 månader till utan en bra kopp kaffe vet jag inte. Efter två veckor började jag nästan gråta när jag såg att det fanns filterkaffe med små kaffepressar på årsmötet i Johannesburg. Jag kunde nu göra kaffe i min egen styrka. Min slutsats: I januari kommer jag antingen hem utan ett kaffeberoende eller med en stor abstinens. Ni får helt enkelt önska mig lycka till och ta ett extra mått kaffe för min skull.

“best day ever” “I wish this camp never ended”

Detta är citat från två olika deltagare på det läger jag var med och höll i de senaste dagarna onsdag-fredag.

Klockan är nu 11.00  lördagen den 7/10 och jag ligger kvar i sängen och tänker tillbaka på de dagarna som varit. Jag kommer på mig att tänka att ”gud vad jag saknat att vara scoutledare och att hålla i arrangemang för barn och ungdomar.  Några av de andra funktionärerna frågade om jag inte var trött som var aktiv med barnen hela tiden och varför jag inte gick och vila. För mig är svaret enkelt när jag tänker på det. Jag är så genuint glad när jag får bidra till att dessa barn har en oförglömlig upplevelse. Det är en speciell känsla när man får se en patrull växa från att man får dra ihop dem och leda dem, till att de själva går ihop och börjar planera hur de ska lösa uppgiften utan ens närvaro eller påtryckning. Att ge folk en oförglömlig upplevelse, något jag själv fått med mig så många gånger från olika scoutläger.

Men vad hände på lägret då…

Vi började med att alla möttes upp på kyrkan för att delas upp i patruller, innan vi gick till stationen för att ta tåget till Glencairn. Förväntan hängde verkligen i luften och alla ville bara komma fram för att börja lägret. För vissa deltagare var detta deras första läger medan några hade varit med tidigare. Efter ett tågbyte var vi framme vid stranden och lägret startades direkt med sandslottstävling. Denna tävling slutade med att när de kände sig klara med sina slott sprang många ner i vattnet och badade med kläderna på. Vissa av dessa barn har kanske inte haft möjligheten att vara på stranden på år och den glädjen man kan se berör mig så mycket.

Hela gruppen gick sedan de 20-30 minuterna till lägerplatsen och alla kunde hitta en säng att lägga sin packning på. Efter lite lunch och fri lek spelade vi handduksvolleyboll, en lek där varje spelare är två personer med en handduk mellan sig. Bollen måste sedan spelas från och fångas med handdukarna. På kvällen lekte de även “stalk the lantern” där målet är att gemensamt som grupp försöka ta en boll från en ledare som sitter på en stol och tillbaka över startlinjen. Kruxet är att ledaren har en ficklampa och rör man sig när ljuset är på en får man börja om från startlinjen. Två bra aktiviteter där samarbete krävs för att lyckats, som jag nog tar med mig hem till andra läger.

De efterkommande dagarna genomfördes sedan ett flertal aktiviteter för att både stärka individernas självförtroende och förmåga att jobba i grupp. Ett snabbt hopplock är; skapandet av patrullrop och patrullflaggor, bergsklättring och nedfirning för bergsvägen samt, strandutmaningar och lägerbål.

Jag vill slutligen från botten av mitt hjärta tacka de på “Observator Metodist Church” för att de gav mig chansen att få vara del i deras lägerteam, men framför för att de genom sponsring gav de deltagande barnen en upplevelse de aldrig annars varit med om! Jag vet hur mycket alla läger jag varit på har påverkat mig som person och är själv väldigt tacksam för alla mina upplevelser. De barn som deltog på detta läger kommer från familjer där man inte skulle haft råd att betala en hel lägeravgift, men tack vara bidrag fick de den underbara upplevelse som ett läger innebär.

Den 14-17/12 håller YMCA Kapstaden i ett likande läger där vi vill ge barn som inte annars kan åka möjligheten genom sponsring utifrån. Känner du för att bidra till denna kampanj som vi benämner “1kidCAMPaign” eller känner någon som du tror är intresserad får du gärna klicka in på vår hemsida  eller titta in på eventets FB sida. Har ni övriga frågor så lägg en kommentar nedan så kan jag antingen svara på det direkt eller leda er vidare till rätt person.

Hälsningar
En trött men genuint lycklig
Daniel Persson

Hur vi hade det på Sport seminar!

I början av september åkte Andrea och Cecilia, två unga KFUM ledare till European Sports YMCAs idrottsledarutbildning och läger Sport seminar i Struga i Makedonien. European Sports YMCA bjuder årligen in unga idrottsledare inom KFUM mellan 18-30 år från hela Europa för att delta i Sport seminar – en träningsmötesplats för idrottsledare i KFUM i hela Europa. Här nedan kan ni läsa om deras erfarenheter.

Vi heter Cecilia (t.v.) och Andrea (t.h.) och är aktiva KFUM-medlemmar i Lund och Uppsala. Cecilia är baskettränare och Andrea är aikidotränare.

Syftet med Sport seminar är att åka och få nya erfarenheter, nya vänner och ny kunskap om KFUM och värdegrund och hur vi som ledare kan införa detta i vår förening och träningar. Dagarna kombineras med olika träning av olika sporter, intressanta och lärorika informationsmöten och diskussioner om KFUM och värdegrund och ledarskap. Turistattraktioner som att badat i ett av UNESCO:s världsarv: Ohridsjön kombineras med förberedelser av uppgifter som handlar om vårt ledarskap.

Här har vi bland annat spelat handboll, basket och volleyboll, och på dessa bilder kan ni därför se svettiga och trötta KFUM-ungdomar!

Personlig utveckling, nya vänner och plats för diskussion och ny kunskap om KFUM är sådant vi tar med oss. Också vetskapen om att det kan vara lite jobbigt att komma till det vackra vackra stället (tänker på den långa bilresan) och att de kör lite “galet” i Makedonien.

Värdegrunderna har alltid funnits i min förening men jag fick ett “Aha”-ögonblick när de stämde överens med KFUM runt om i Europas värdegrunder också – vilket inte borde ha varit så konstigt med tanke på att vi är en KFUM-förening. Sedan har jag fått lärdomar om hur föreningar kan vara annorlunda, även om de är från våra grannländer samt olika sätt olika föreningar jobbar på.

Avslutningsvis vill vi tacka för denna resa och dessa nya erfarenheter som vi har fått och som vi kommer att ta med oss hela livet!

Vid pennan, Cecilia

Veckans utmaning: att blogga intressant från ett mötesrum.

”Om du har en burk och fyller den med sten, är den då full? Eller får du plats med ytterligare lite mer om du tar mindre stenar? Och om du sedan fyller på med sand, ryms det då ännu lite mer?”

YMCA Belarus årsmöte.

Med de orden öppnade Kristina, avgående ordförande för YMCA Belarus, föreningens årsmöte som jag, Caroline, och Jana från KFUM Sverige deltog på igår i Minsk. Hon ville peka på att vi bör tänka på vad vi fyller våra liv med – att stenarna är hälsa, familj och andra saker som gör oss lyckliga och är nödvändiga för att vi ska ha ett bra liv. De mindre stenarna symboliserar självförverkligande och sanden är allt smått som tar upp så mycket plats i våra liv. Fyller vi burken med sand får vi inte plats med det viktiga, stenarna, så det gäller att fylla på med det stora, viktiga och grundläggande först.

Caroline och Jana från KFUM Sverige, och Tom från YMCA USA.

Hon drog också paralleller mellan burken med sten och föreningsengagemang. Det är lätt att fastna i detaljer, att så mycket av den tid vi lägger på KFUM eller andra engagemang går till småsaker som egentligen inte är så viktiga medan de stora frågorna inte får plats. Det är något som är SÅ relevant för mig och mitt engagemang – att alltid reflektera kring vad som är stenar och vad som är sand – och det har slagit mig under hela mitt besök hos YMCA Belarus att det är en av många saker som vi har gemensamt. Andra grejer vi också har gemensamt är utmaningar kring finansiell stabilitet, hur relationen mellan riksförening och lokalförening ska se ut, och hur man bäst engagerar och behåller medlemmar.

Jag har bara varit i Minsk en helg, men jag har känt mig så otroligt välkommen och väl omhändertagen, och att jag har så mycket gemensamt med de unga ledarna i YMCA Belarus och dess lokalföreningar. Samtidigt lever de i ett land där civilsamhället är otroligt begränsat av staten, där rasism, homofobi och andra exkluderande åsikter är vardag och där en genomsnittlig månadslön är runt 300 dollar (om en överhuvudtaget har ett jobb, arbetslösheten är superhög).

Reflektionsövning under mötet.

I helgen har jag och Jana har suttit med YMCA Belarus och tillsammans med dem och representanter från YMCA i Schweiz, USA och England pratat om våra samarbeten och hur vi arbetar bäst för att YMCA Belarus ska kunna ha en så bra verksamhet som möjligt för unga människor, trots sina förutsättningar. Ett blogginlägg från en helg i ett mötesrum är svårt att göra spexigt, som rubriken antyder, men känslan jag tar med mig är att vårt internationella arbete är så otroligt viktigt. Tack vare vårt samarbete kan massa unga ledare i YMCA Belarus utbildas i mänskliga rättigheter och hur de kan påverka sina liv, och de i sin tur kommer utbilda fler unga, och på det sättet kan vi kanske bidra till en värld som blir lite mer öppen och lite mer tolerant.

P.S. Jag ska också passa vidare att det finns massa intresse från YMCAs i Belarus att skapa samarbeten med svenska KFUM-föreningar, så om ni vill veta mer eller få kontaktuppgifter, hör av er till mig på caroline.sten@kfum.se eller till KFUM Sveriges kansli. D.S.

 

YMCA Ukrainas årsmöte- heta diskussioner och varma människor

KFUM Sveriges internationella sekreterare Jana Frolén, med ansvar för programmen i Öst är på uppföljningsresa i Ukraina. Läs om hennes erfarenheter och betraktelser från resan nedan.

Årets årsmöte för YMCA Ukraina äger rum i Verkhovina, ett litet ställe uppe i Karpatiska berg. Det tar cirka fem timmar att komma hit med bilen om man landar i Lviv. Landar man i Kyiv, blir det många timmars tågresa.

Verkhovina har alltid varit ett exotiskt ställe även för ukrainare. Framtills nyligen. Nu när Krim är ockuperad av Ryssland och det är nästan omöjligt för en med ukrainskt pass att åka dit och bada i svarta havet, åker fler och fler turister till bergen istället. De vill vandra, andas in fräsch luft och ta del av urgamla traditioner och sed.

Den lokala föreningen YMCA Verkvovina (eller ”DYMCA” vilket betyder ”tanke” på ukrainska) står värd för YMCA Ukrainas årsmöte 2017. Deras ungdomsgård är inhyst i en gammal brödfabrik och det luktar jäst fortfarande. En röd katt vid namn Tiger och en svart tax låter sig klappas.

Representanter från ett tjugotals lokalföreningar har samlats här. Deras förutsättningar, ekonomi och möjligheter ser helt olika ut. YMCA Odessa – vid Svarta havet – arbetar med ungdomar, kvinnor i fängelse, drogberoende och hemlösa. YMCA Kyiv – från huvudstaden- är kända för sina scoutprogram. YMCA Antracit och YMCA Krasnuj Lucj – vid Rysslands gräns – har utbildat 2 000 skolungdomar i säkerhet så att dem inte trampar på landminor. Representanter för YMCA Europa och YMCA World Alliance är också här.

Lokala aktivister visar bilder på glada barn och berättar om sina aktiviteter med ett stort engagemang. Styrelsen presenterar rapporten och får kritiska frågor från yngre representanter. Man röstar för ”Kriterier för organisationsbedömningen för lokalföreningar” och för nya regler kring nomineringen till ordförandeposten. De flesta vill att kandidaten till ordförandeposten ska först sitta i styrelse eller vara intern revisorn. Det blir hett i luften.

Det pratas mestadels ukrainska. På kvällen, efter en lång tröttsam dag äter vi tillsammans traditionell ukrainsk middag. Med överflöd av rätter, färger, smaker. Jag tappar tidsuppfattningen. Man börjar sjunga ukrainska romanser, det är en urgammal sed. Folk från väst, öst och centrum förenas i sången. Oavsett sina politiska uppfattningar, språk och tron, arbetar dem hårt med att låta ungdomar växa och vara toleranta gentemot varandra.

Projektet som KFUM Sverige har här är en mycket uppskattad pysselbit. Det är viktigt att ungdomarna vet sina rättigheter och hur dem kan påverka om dem kränks.

24 september i Sydafrika = Heritage day

Det är inte alltid lätt att direkt sätta fingret på vad ”Heritage” eller arv som det heter på svenska egentligen är.

Man kanske kan säga att det är de traditioner man bär med sig kopplat till sin bakgrund och uppväxt. Det arv man har med sig kan exempelvis bero på vilket land man kommer från och vilket trosuppfattning som gällt där man växt upp. Arvet kan också spegla den bakgrund som ens familj och förfäder har med sig från sin uppväxt i olika delar av länder, olika länder och olika världsdelar.

”Heritage day” är en dag då man tar fasta på sina traditioner och får vara stolt över sin bakgrund, men också en dag för att fira alla de olikheter som finns i detta land! Detta är något som är väldigt viktigt i Sydafrika, ett land med en väldigt blandad befolkning med ursprung i många olika kulturer. För mig är detta något vi ser i Sverige idag också. En befolkning som blir mer och mer blandad i ursprung och traditioner. Det är mycket prat om att man ska anpassa sig till var man är och ta seden dit man kommer och i vissa avseende kanske det är befogat, men en ”Heritage day” i Sverige kanske också skulle vara på sin plats. En dag, en helg eller en vecka där man inte pekar ut olikheter utan istället firar de skillnader som vi har och ser det som en styrka att vi har olika arv och kan ge olika perspektiv.

I Sydafrika firar man sitt arv och olikheter på flera sätt. Hela denna veckan har exempelvis de flesta nationalparker varit gratis för alla sydafrikanska medborgare att besöka. I Little stream, ett fint konferens center/café tillhörande YMCA i Kapstaden, fick jag uppleva traditionell sång och på YMCA i Kapstaden åt vi traditionell mat från olika ställen. Från Sydafrika åt jag i veckan ”VetKoek”, en av mina arbetskamrater lagade traditionellt ris med lam från Ghana och jag lagade janssons frestelseoch bjöd på. När jag berättade för en av mina bästa vänner vad jag bjudit på var det korta svaret ”Stackarna!”.

Den sista kommentaren fick mig att tänka ett steg längre, för den betyder att vårt arv inte alltid är något vi valt att bevara för att vi gillar det. Det är traditioner som är kvar för att någon annan har tyckt att de varit viktiga. Det kanske är det som gör frågan om arvet mer komplicerad. Man kan inte välja sitt arv, men man kan påverka vilket arv man vill föra vidare till de efterkommande. Detta kan vara rörande vilken mat man väljer att äta, vilken musik man väljer att lyssna på och vilka språk man väljer att prata. Det kan också vara synsätt på människor och de värderingar som man för vidare. Jag tror detta ett viktig ämne att reflektera över.

Jag vill utmana er nu att fundera på:

  • Vad som är ert arv?
  • Vilka delar är där för att det alltid varit så?
  • Och vilka delar är du stolt över och skulle vilja föra vidare?

Global Week – vad är det och vad hände?!

Mellan 12-18 augusti samlades unga KFUM ledare från hela världen i Norge för Global Week som arrangeras av Y Global. KFUM JKS fanns representerade och nedan kan du läsa om deras erfarenheter.

Syftet med Global Week är att utbilda och stärka unga inom KFUM-rörelsen inom globala frågor där FNs Agenda 2030 och SDG var i fokus. Veckan i Norge handlade främst om att ge unga de verktyg och kunskaper kring t.ex. fattigdomsbekämpning, påverkansarbete och vikten av ungas delaktighet i beslutsprocesser på regional, nationell och internationell nivå. Global Week är, utöver en grym utbildning, en plats där vi fick träffa andra likasinnade från flera olika länder, bygga på ett nätverk samt dela och ta del av andras erfarenheter inom rörelsen.

En utmaning med Global Week var de olika bakgrunderna och nivåerna av förkunskap. När unga människor från t.ex Sverige, Bangladesh, Sydsudan och Palestina talar om demokrati eller fattigdom så ser det otroligt olika ut i de ovannämnda länderna. Däremot ledde detta till otroligt intressanta diskussioner om vad termen fattigdom betyder just i Sverige kontra
omvärlden men även att vi som individer ständigt blev tvungna och utmanade till att utveckla våra tankar och idéer i e stora diskussionerna.

Något vi fick med oss var främst de redskap man fick för att själva starta ett påverkansarbete på tema Globala mål men även hur ofta ens ledarskap testades. Varje dag var en ny möjlighet att växa som individ och ledare genom att aktivt söka sig ”bort” från de man kände till de som satt med andra erfarenheter, perspektiv och idéer. Global Week är en fantastisk utbildning då man inte enbart lär sig nytt utan måste vara en aktiv deltagare där ens främsta värde ligger i ens egna erfarenheter, syn på KFUM internationellt och hur vi som rörelse kan stötta varandra oavsett om man scoutledarre, idrottare eller volontär i diverse sociala verksamheter.

Några lärdommar vi drog av utbildningen är hur viktigt påvekransarbete egentligen är och att vi i rollen som unga människor är kapabla till att göra en större förändring, globalt, om vi enbart jobbar ihop. Vikten av att konstant utvärdera sitt egna ledarskap och aktivt placera sig i ”obekväma” positioner och diskussioner. En främling är enbart främling tills dess att man haft ett samtal är också något vi bär med oss. Den främsta lärdomen från global week är dock hur stora YMCA faktist är och hur lika vårt arbete runt om i världen faktiskt är, dock anpassat till de lokala förutsättningarna. Det kontakter som skapades under veckan ledde fantastiska diskussioner om hur vi kan jobba tillsammans, utbyta arbetsplatser
efter global week och hur ett hej då inom rörelsen enbart betyder att vi kommer ses snart igen.


Samtliga bilder är tagna av Fabian Boros, YMCA IRELAND

Vill man också se en film som YMCA Ireland gjort kring sina erfarenheter https://www.youtube.com/watch?v=ccOS-VzPxEs

Det var allt från oss,
Alexandra, Aseffa, Ram och Derya från KFUM JKS

Hur gick resan och vad hände egentligen i Johannesburg?

Min resa till Johannesburg som skulle vara 17 h buss, men tillslut blev 19 h gick bra. Det ända spännande var när vi fick tvärnita för att en ko sprang över vägen, men det är inte den resan detta inlägg kommer att handla om!

Detta kommer bli en rapport av min upplevelse av hur ett årsmöte på nationell nivå i YMCA Sydafrika kan se ut. Jag vill redan nu reservera mig för att jag kanske inte förstått allt korrekt och att det kan ha påverkat min bild av upplevelsen.

Jag vill också förbereda er på att detta kan bli ett långt och kanske lite tråkigare inlägg om man inte är jätte inne i mötesupplägg. Är man däremot som jag så kommer detta bli intressant läsning!

Jag vill först att ni föreställer er platsen:
Vi är i Johannesburg i en lokal som ligger uppe på ett berg med en fin utsikt över staden. Vi har just gått upp för sista biten av berget för att det är för brant för större bilar att köra upp. Vi börjar med att innan mötet äta lunch alla tillsammans för att alla ska ha energi inför det som komma skall. Mötet kommer sedan hållas i ett rum där möten inte annars hålls och massa tillfälliga stolar är uppställda riktade mot en del av rummet där det står två bord och där presidiet som ska leda mötet ska komma att sitta. Det är en lokal där allt är fint och prydligt, inte som den vanliga aulan i en skola som man är van vid i Sverige, men det saknas en sak som även togs upp på mötet, tillgång till internet.

När lunchen är klar är det dags för registrering och det är då man delar ut agendan och handlingarna för mötet.

När agendan hade delats ut och jag tittade igenom punkterna var det en del frågor som kom upp i huvudet på mig:

  • Vad är egentligen punkt 1 ”Devotion”, punkt 3 ”recording of apologis” och punkt 4 ”Fraternal greetings”?
  • Vad blev det av en verksamhetsberättelse och verksamhetsplan?
  • Ska de inte ha några prepositioner eller motioner?

Jag ska försöka besvara dessa frågor och ge er en bild över hur man kan leda ett möte om man inte gör som vi brukar, men vi börjar från början.

Som svar på fösta frågan betyder ”Devotion” att mötet inleddes med en halvtimmes andakt. Vi började med sång och predikan som följdes upp av bön. Efter bönen hade vi en reflektion där alla gick fram till någon de aldrig träffat, presenterade sig och därefter delade med sig av en farhåga och en förhoppning om framtiden, från litet till smått, med dem man stod med innan vi bad för de tankarna. Jag blev lite förvånad över detta först, aldrig tidigare har jag varit på ett möte utan direkt koppling till kyrkan som inletts med bön eller andakt. Men efter lite reflektion speglar det väldigt mycket skillnaden i betydelse som K i KFUM (eller C i YMCA) har för våra organisationer. För de som inte är så insatta är C i YMCA i Sydafrika väldigt viktigt, något som även pointerades massa gånger under mötet, ”Vi är en kristen förening”. K i svenska KFUM står istället för kristlig och i nutid anspelar det enbart på de värdegrunder föreningen har med bakgrund av organisationens historia.

Efter andakten följde en genomgång av vilka föreningar som var representerade på mötet för att se om mötet kunde godkännas.  Kravet för att man ska få hålla ett nationellt årsmöte är att mist 25 % av föreningarna ska vara representerade. Någon som vet om vi har någon sådan gräns i Sverige också?
Jag har aldrig hört om det, men det känns ju rimligt att en viss mängd representerade föreningar kan vara ett krav.

Mötet fortlöpte därefter med att ursäkter skickat från individer för att de inte kunde delta, att de skulle komma senare eller behövde gå tidigare lästes upp. Detta följdes upp med deklarerande av tack för inbjudan osv. För mig var detta en fin men annorlunda upplevelse.

 

Vi hade två frågor om verksamhetsberättelse, verksamhetsplan, motioner och prepositioner:

Jag kan redan nu berätta för er att strukturen här ser helt annorlunda ut. I Sverige har vi en tendens att dela upp det så att allt det som hänt innan mötet kommer först. Därefter tar vi upp olika saker vi vill förändra och sist sätter vi riktlinjer för hur vi vill att styrelsen ska arbeta innan vi väljer en styrelse lämplig för de uppgifterna.

Här delar man istället upp mötestiden efter vilket ämne man diskuterar. Det som sker är att man läser upp en rapport motsvarande en verksamhetsberättelse för ett visst område ex. hur styrelsen upplever att deras jobb gått det senaste året. Därefter kan alla kommentera vad de tycker om rapporten om de undrar något och vad som behöver göras mer inom ämnet. Alla frågor och kommentarer noteras och besvaras av den som skrivit rapporten innan ordförande sammanställer och frågar om församlingen håller med om vad som ska göras. Det som då tagits upp blir som motioner sagda på plats och det som diskuterats ses som riktlinjer motsvarade en verksamhetsplan för det specifika området. En del kanske tänker att det är rörigt att blanda allt, men det är egentligen inte så stor skillnad. Det kanske till och med för vissa är lättare att komma med kommentarer och tankar när man precis fått bakgrunden inom området.

 

Hur ser förhandlingsordningen ut då?

I Sverige är det ofta väldigt strikt, vill man säga något så räcker man upp sitt röstkort och får sitt nummer noterat att man vill tala.  När det sedan är äns tur får man gå fram till podiet och säga sin åsikt inom en specifik tidsram innan man bryter. Ville man säga något på detta möte var det bara att resa sig på sin plats och säga det och tiden för anförandet kontrollerades inte på samma sätt även om den uppmanades. Möjligheten att ha det på det viset är nog kopplat till att det var färre på mötet här (ca 50 personer) än vad vi haft på nationella möten jag varit på i Sverige (minst 200). Jag föredrar själv när det finns en struktur där alla går fram, för det är lättare att höra de åsikter som förs fram om de kommer från podiet framför än. En bra sak med att ha en mer avslappnad process är att det kanske är lättare för de som inte är lika mötesvana att ändå få sin röst hörd.

Jag kommenterade tiden och jag kan säga att nu har jag upplevt ”african time” på riktigt. Vi hade till exempel en paus där det stod 30 minuter i schemat, när det var tid för pausen uppmanades 10 minuter av presidiet, men ingen var tillbaka innan 20 minuter. Det är en sådan kulturskillnad, alla inhemska på mötet var vana vid det så de kom lagom samtidigt. Jag tyckte själv det var lite frustrerande att vara nästan ensam i tid till några pauser innan jag själv också kom in i gunget. Det ska vara avslappnat, ingen stress om man behöver vila eller prata längre när man har anförande.

För att följa upp och ytterligare beskriva det mer avslappnade klimatet under mötets gång kan vi kolla på hur beslut tas. I Sverige frågar man alltid först vilka som vill anta förslaget och därefter hur många som är emot. Här diskuterar man istället och sedan frågar ordförande ”Agree?” är någon emot får man i så fall bara resa sig upp och förklara varför. Om det mot förmodan skulle gå till omröstning gör man inte längre sin röst hörd för sin lokalförening utan då röstar man i regionerna. Jag har varit med om att man skickar regionsrepresentanter till stora möten i Sverige, men nog aldrig att man åker och röstar i en dubbelroll, där man fram tills omröstning är lokal representant men under omröstning är regional.

 

Nu vet jag att detta börjar bli långt, men jag ska bara lämna er med en sista observation:

Tanken som slog än var, ”Var är de lokala ungdomarna?” ”Är vi inte en del av en ungdomsverksamhet?” Som jag förstod det var det inte en ända i styrelsen under 25.
 

 

 

 

Ännu ett årsmöte, men mitt första i Johannesburg!

Jag börjar nu göra mig redo för en lång resa och en unik upplevelse. Jag ska färdas de 140 milen till Johannesburg med buss 17 h för att delta på årsmötet för YMCA South Africa. Jag ser kanske inte direkt fram emot bussresan, men är förväntansfull inför mötet! Hur kommer det bli? Vad diskuterar de för frågor här? och är mötesordningen likadan som på hemmaplan?

Med fem förbundsmöten i före detta KFUM scoutförbund och ett otaliga mindre sammankomster i ryggen känner jag mig redo att observera och jämföra likheter och skillnader. Jag ska vara era ögon och öron och försöka ta in så mycket som möjligt!

Hur mycket kan det egentligen skilja sig mellan YMCA Sydafrika och ett tidigare förbund i KFUM Sverige?

Ett litet plus är också att jag får träffa mina Svenska medpraktikanter som är stationerade på YMCA i Pietermaritzburg. Ni kan hitta deras bloggar också på KFUM Live, Madde har börjat blogga och Anna är på gång!

Jag lovar er en fin uppdatering efter mötet!

Hälsningar
Daniel Persson




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7