Personprofil: Eugene Tshuma

Redan i Sverige bestämde jag mig för att jag skulle göra personprofiler under min tid som praktikant. Tyvärr insåg jag aldrig att det skulle ta så lång tid tid.

A story to tell

This is my opportunity to tell Sphes story. He’s one of PMBs success stories. When I say that I mean that Sphe used to live on the street but has gone through rehab and is now clean.

Zambias chiefar

Trots att jag har besökt den Afrikanska kontinenten i femton år, inser jag vid varje besök hur begränsad min kunskap är om kulturerna man möter och länderna man besöker.

The other side of the line

Niclas Sannerheim, internationell sekreterare med ansvar för KFUMs program i Afrika, är på uppföljningsresa i Sydafrika. Nedan kan du läsa hans betraktelser och reflektioner från resan.

Jag har jobbat på andra sidan linjen också, så

Vi är på besök vid Bacon Primary School som ligger i Cape Flats, ett av Kap-provinsens mest utsatta områden. Vår lilla YMCA-delegation sitter uppradade framför skolans rektor och tar del av hennes intryck av YMCA:s arbete i och utanför skolan. Nyfiken som jag är frågar jag henne vad hon menar med andra sidan linjen? Jo, svarar rektorn vänligt – vårat område är uppdelat i två sidor om en tåglinje. Hon tänker förstås att jag nu förstår vad hon menar och det gör jag, delvis. Men sanningen är att jag inte riktigt vill förstå, för förstår jag är steget nära till att acceptera. Även om hon förmodligen syftade på tåglinjen så pratade hon ju också om en fysisk linje, mellan den fattiga och farliga delen av stan och den välmående och trygga. Få saker är så typiskt Sydafrika som detta med att prata avslappnat om gränser och linjer som man inte får eller bör överträda. Än mer typiskt Sydafrika är normaliseringen av dem.

Processen med att montera ned Apartheid påbörjades 1993. Det är 24 år sedan. Sedan dess har såväl skolväsende, sjukvård öppnats upp och förmögenheter omfördelats. Även den politiska makten. ANC har, om än med liten marginal på sistone, vunnit alla val sedan fria val infördes. Mycket positivt har alltså genomförts. Men, dessvärre, så är Sydafrika fortfarande världens mest ojämlika land och toppar statistiken vad gäller mord och väpnade rån. Så även statistiken vad gäller anmälda våldtäkter. Korruptionen är utbredd och president Jacob Zuma har för närvarande 783 åtalspunkter riktade mot sig, bland annat för våldtäkt och korruption, men lyckas på olika sätt undvika att bli inspärrad och regerar vidare.

Så när jag nu summerar ännu ett besök återkommer jag till frågan hur ett land som Sydafrika överhuvudtaget kan fungera, varför präglas det inte av fler folkliga resningar eller av storskalig emigration? Svaret är såklart komplext, men jag är övertygad om att det någonstans har att göra med accepten för och normaliseringen av all dessa gränsdragningar, alla linjer.

Vid en lunch under mitt besök frågar jag två YMCA-kollegor, en svart och en vit, om hur de själva resonerade under Apartheid-tiden svarar de samstämt – We where all into the concept of seperate development.

Apartheid som formellt system må vara begravt sedan snart 25 år tillbaka. Men dess koncept om separat utveckling verkar ha lika många liv som president Zuma.

 

 

 

 

Besök från Sverige, med allt det innebär!

Måndag-tisdag denna vecka var Niclas Sannerheim (Internationell sekreterare på KFUM Sverige) och Mike Cuthbert (National programs manager at YMCA South Afrika) i Kapstaden för att besöka några av de lokala YMCA föreningarna.

Vi träffades på YMCA Cape Town på måndagsförmiddagen. Detta efter att jag tidigare på morgonen varit på ett program på en skola i Khayelitsha (en av de största kåkstäderna i Sydafrika) och informerat om vårt arbete för att förebygga kriminalitet, drogmissbruk och gängverksamhet bland unga i Kapstaden. Mer om de problem jag upplever finns i Sydafrika med anknytning till just detta och hur jag tror det hänger ihop med statistik kommer i en senare rapport, men nu till detta besök.

Jag träffade Niclas och Mike i möteslokalen tillsammans med min mentor (tillika Y-Justice koordinator vid YMCA Cape Town) Rowan. Detta för att presentera hur vi arbetar inom Y-justice vid YMCA Cape Town och för att nationella kontoret samt KFUM Sverige skulle presentera hur de ser på framtiden. Vi avslutade sedan vistelsen vid YMCA Cape Town med en lite tur till vårt resurs center (som i sig är värt ett eget blogginlägg) innan turen gick vidare till YMCA i Ravensmead.

Vi möttes i Ravensmead av Williams och Cristina som är en stor del av det YMCA som startades för 2 år sedan i området som en utbrytning från YMCA Cape Flats. Williams pratade passionerat om de svårigheter han ser i området, men också om alla de program som han skulle vilja utveckla vidare för att förbättra förutsättningarna för ungdomarna. Cristina berättade om hur hon kom att komma i kontakt med organisationen genom en spirituell upplevelse och hur hon brinner för att bidra till det arbetet YMCA gör i området. Vi hade också besök av en lokal pastor som kunde ge en bild av samhället medan Niclas överösde alla med frågor, med devisen ”frågar man inte så får man inga svar.”

På tisdagen vaknade var svensk glad, som en del av ett land som kvalificerat sig till fotbolls VM. Samtidigt som jag och Niclas kommunicerade om matchen på Whatsapp fick jag besked av honom om när jag kunde förväntas bil upphämtad för dagens händelser.

Denna tisdag gick turen till YMCA Cape Flats, beläget i Mitchells plain (en annan av kåkstäderna i Kapstaden).  Vi fick där följa med och se hur de bedriver en del av sin verksamhet koppat till Y-Justice. Vi besökte bland annat en skola där YMCA har program kopplade till såväl drogmissbruk, som fotbollsträningar för flickor. På skolan berättade rektorn om de problem hon ser, vilken betydelse YMCA har för dem och vilka visioner som är de kommande för skolan.

De som slår än och som Niclas också reagerade på, var att de pratar lugnt om hur man hanterar när det är gängskjutningar på baksidan av skolan. För sanningen är att det är en realitet att anpassa sig till. En av anledningarna till att jag inte reagerar lika hårt är kanske att jag redan är van vid att detta är något som diskuteras. Det var faktiskt en av de fösta grejerna vi pratade om när vi valde skola för det informationsarbete vi genomförde måndag morgon, ”De skjuter inte på skolan”.

I övrigt var det väldigt givande att få följa med Niclas och Mike på dessa besök. Detta för att vidare vidga synen på organisationen, de problemen som syns i olika områden och hur man kan anpassa programmen efter behovet. Det är också alltid lika fascinerande att se och träffa alla de passionerade personer som finns inom vår organisation och se allt det arbete de gör utan ekonomisk vinning!

Slutligen tack KFUM Sverige för Dumlen!

Hälsningar från en trött
Daniel

The funder

Niclas Sannerheim, KFUM Sveriges internationella sekreterare med ansvar för programmen i Afrika är på uppföljningsresa i Sydafrika. Läs nedan hans betraktelser.

Det är en speciell dag på lokalföreningen YMCA Durban. Bord har försätts med dukar och flera närvarande har tagit på sig finkläder. Idag ska de första deltagarna i Youth Justice-programmet ta sin examen. Deltagarna har sedan 2015, då gruppen fortfarande satt i Westvillefängelset (eller Correctional Centre som de heter här) fått utbildning av YMCA i life skills samt fått stöd i återanknytningen till sin familj och släkt.

Efter avtjänat straff har programmet fortsatt med skills training – för denna grupp i form av att de har lärt sig att tapetsera möbler. Deras examensverk står prydligt uppradade längst fram i festlokalen. Sikhona som samordnat Youth Justice-programmet i Durban utstrålar både anspänning och glädje. Det är härligt att se! Hon ger mig ett program för dagen. Jag får genast en fniss-attack – för i programmet hittar jag programpunkten The Funder – Mr Niclas. Fnisset har dels att göra med att detta är något av en biståndsarbetarklassiker, att man helt utan förvarning förväntas hålla ett tal, ofta i ett sammanhang som är nytt för en. Men fnisset har också att göra med skrivelsen Mr Niclas dvs. att jag är mitt förnamn, vilket är rätt ovanligt i dessa sammanhang. Sedan sköljer en känsla av sorg över mig också, att jag efter alla år betraktas som ”the funder” och inte som representant från KFUM Sverige. Jag liksom flera andra är inte bekväm med att reduceras till mitt kön, ålder, sexuella läggning eller hudfärg – att vara människa är ju så mycket mera.

Plötsligt drar programmet igång och jag försöker ömsom lyssna ömsom försöka tänka ut vad jag ska säga när det är min tur. Vi får både höra berättelser från deltagarna själva, från representanter från Westvillefängelset och från deltagarnas föräldrar samt en ditbjuden präst. Deltagargruppen berättar att nästa steg är att starta ett kooperativ.

Strax innan det blir min tur har jag lyckas jag bena ut varför jag benämns ”the funder”. Lokalen är full av mellanchefer både från andra partnerorganisationer och från fängelset. Att stolt visa upp att man har en internationell partner och, inte minst, givare ger YMCA Durban en tyngd och kredibilitet som är guld värd i arbetet med dessa partners framöver. Mitt bidrag till Durban YMCA idag är att spela denna givar-roll så bra som möjligt. Så när det blir min tur att tala beslutar jag mig för att spinna vidare på YMCAs tyngd och berättar om att YMCA-rörelsen bedriver verksamhet på lokal, nationell, regional och global nivå och har gjort så i över 100 år och kommer att nå nya generationer i framtiden, vilket jag själv tycker är rätt anmärkningsvärt. Jag avslutar med att berömma och lyckönska deltagarna och uppmanar dem att fortsätta och fördjupa sitt medlemskap/deltagande i YMCA.

Att vara anhörig i ett annat land

Jag har flera gånger stått bredvid en sjukhussäng som anhörig och ännu fler i min yrkesroll. Jag har tröstat familjemedlemmar, men också personer som jag bara känner ifrån att ha läst deras journal. Som undersköterska är det en vanlig arbetsuppgift att trösta och säga lugnande ord, den råkar bara komma väldigt naturligt för mig då jag fått göra det även innan jag utbildade mig. Något jag aldrig behövt göra dock, är att göra det själv eller i en miljö jag inte känner igen mig i. I helgen fick jag göra båda.

Jag stod som närmast anhörig till min medprakikant Anna. Jag har spenderat mellan 8-12h på sjukhuset varje dag under de fyra dagar hon vårdats där. Jag har tagit samtal med såväl människor hemma i Sverige som hemma i Sydafrika, men också med läkare och sjuksköterskor. Jag har frågat och ifrågasatt, precis som jag lärt mig att man ska göra i vårdsammanhang. Jag har gjort vad jag kunnat, men det är bara en bråkdel av allt jag hade kunnat göra om jag varit hemma i Sverige. Den frustrationen har jag inte låtit äta upp mig, men den har påverkat mig. Allt från att inte veta vem jag skulle ringa när jag märkte att Anna var dålig (hemma ringer jag alltid 1177), till att inte förstå sjukvårdssystemet. Frågan om vi blir illa behandlade på grund av kulturskillnader eller om sjuksköterskan faktiskt bara är otrevlig. Inte veta vilka krav vi kan ställa, vilka frågor som bör lyftas osv.

Jag satte då upp ett mål till mig och Anna. Målet var att på ett ödmjukt och respekterande sätt vara den jobbigaste patienten och den jobbigaste anhörige. Att våga ställa frågorna jag funderar på och för Anna att våga ringa på klockan och be om hjälp med tandborstningen. I Sverige är det självklart! Där ser jag alltid till att mina patienter har det bra, att de fått svar på de frågor dem har och fått hjälp. Där är ingen fråga för liten eller inget krav för stort.

Förutom frustration har jag också känt mycket tacksamhet. Tacksamhet kring alla de som inte bara stöttat Anna, utan också mig. Tacksamhet för att vi inte bor ute på landsbyggden utan bara två kvarter från ett bra privatsjukhus, som komiskt nog ligger på Payn (uttalas pain) street. Detta gjorde det möjligt för mig att besöka Anna under alla besökstider och närvara på alla läkarsamtal. Jag är tacksam för att vi är i Sydafrika där alla kan engelska och kulturen inte är allt för olik. Som ett hemskt exempel som en läkare på vårat försäkringsbolag gav. Att i Japan har de väldigt bra sjukvård, men där informerar läkarna inte vad de gör eller vad du har. Där är kulturen att man litar på sina läkare och därför inget behöver veta. Hade vi varit med om det hade jag nog gått under! Här har vi mötts av kulturskillnader, men absolut inte på den nivån.

Jag vill lyfta en person som inte kommer läsa detta, som inte kommer förstå min tacksamhet och som jag inte ens minns namnet på. Men hans historia är värd att lyftas ändå. Denna man tog hand om oss hela dagen på akuten och gjorde mer för oss än vad hans arbetsuppgifter kräver. Han kommer inte skratta åt oss i fikarummet, utan jag vet att han istället kommer fråga hur det gick för svensken med blindtarmen. Han är den typen av vårdpersonal som jag vill vara, som gör det där lilla extra för sina patienter. Som fajtas för dem, som står upp mot orättvisor och ler snällt när samma fråga kommer upp för tredje gången för att man fortfarande inte förstått svaret. Någon som ser sina patienter för det de är kombinerat med deras sjukdomsfall och historia. I vårt fall: Två förvirrade unga tjejer som aldrig känts sig så långt hemifrån som i hans akutsal. Tack för att du förstod oss och för att du stod ut med oss.

Nu är Anna på bättringsvägen och jag har istället fått ta fram kunskaperna från min tid i hemtjänsten. Varje dag utmanar hon sig själv och tar ett steg längre trots hennes smärta. Fram tills hon är helt bra fortsätter jag därför med glädje att hjälpa henne med allt hon kan tänkas behöva. För det är inte bara mitt jobb, det är min uppgift som vän och närmast anhörig.




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7