Författar Arkiv

Lås och nycklar

Jag är övertygad om att många har beskrivit Sydafrika som ett kontrasternas land. Naturen-fattigdomen, rikedomen-kriminaliteten, mångkulturen-korruptionen, villorna-slummen, gårdakvarnar-skit. Och det är alltid något som skiljer världarna åt. Kan ni gissa vad jag tänker på…? Stängslet. Denna taggbeklädda ståltråd har någonstans längst vägen blivit den tydligaste symbolen för kontrasten. Ett faktiskt objekt som separerar det fina från det fula.

 

Det är lätt att falla in i samma uttjatade, trista berättande där en splittrad befolkning utan tillit tvingas sätta upp stängsel, eller fattigmansversionen; glasskärvor fastcementerade på en tegelmur. Det kan nog ligga VISS sanning i den bilden. Apartheid är väldigt relevant och fortfarande nära i tid så det kan nog vara en av orsakerna till ett land där man ofta måste kolla över axeln eller extrachecka ett par gånger att dörren är låst (OCD är liksom berättigat). Fattigdom, utanförskap och enorma inkomstklyftor är också något som föder kriminalitet. OJ, nu blev jag den förutsägbara resereportern som jag ogillar så mycket! Så istället för att prata om orsaker, eller hur FÖRFÄRLIGT uppdelat det är så ska jag skriva av mig lite kring lås och nycklar.

 

Nycklar, nycklar alla dessa nycklar. Med lås kommer nycklar och herregud vad jag önskar att allt bara stod öppet på glänt istället. Man kan behöva upp till tre lås inom ett avstånd av 5 meter. Sen glömmer man alltid en nyckel så då gäller det att hitta personen som har den för att sen gå tillbaka, låsa upp igen, hämta det man letar efter och sen låsa efter sig. Day in, day out. Som så många andra tidigare har gjort kan man prata om lås och stängsel som en symbol för utanförskap (träffsäker symbolik jag vet) men nu känner jag mest att jag är trött på omständigheten som kommer med lås.

 

Men Isak kan inte skriva ett blogginlägg utan lite symbolik så here goes. Sydafrikaner är generellt väldigt sociala och varma men min bild av städerna i SA är lite annorlunda. Även om man ser mycket människor och liv så kan det vara svårt att riktigt tränga in i en sydafrikansk stad. För att det mesta sker in princip bakom ”galler och bom”. Det gäller att hitta den där bakgården där det ligger ett mysigt café, den allmänna poolen bakom tegelmuren, boxningsgymmet i den gamla militäranläggningen, klubben på bakgatan och regeln är att det alltid är bakom stängsel och taggtråd. Men när man väl hittar in så öppnas nya universum. Det är så svårt att uppskatta vad som kan gömma sig bakom den där muren, eller det där stängslet. Ibland inget, ibland riktiga guldkorn (vi snackar 24 karat). Det är som i Narnia. Allt man ser är en sliten garderob men där innanför existerar en hel värld av nya upplevelser. Det mesta verkar lite undangömt, nästan hemligt innan man får möjligheten att låsa upp låset, öppna grinden, säga “all makt åt Tengil” till vakten och sen träda in. Istället för grävande reporter får man vara grävande upptäckare. SA serveras inte alltid på silverfat utan man får ta för sig och Jan Guilloua sig fram i tillvaron.

 

Detta fenomen med nya universum har jag inte bara upplevt i SA. Det är en mäktig känsla att hitta dom. Där man tidigare bara såg en byggnad eller ett stängsel finns nu så mycket mer, och man kan aldrig föreställa sig vad det är.

 

Detta inlägg blev nästa filosofiskt men inget fel med det. Så ut med er i världen, hitta era nycklar och lås upp dörrar till nya universum.

 

Until Next Post,

 

PEACE

 

 

 

Wunga Boys

Jag har börjat boxas här i PMB bland annat föra att jag alltid dragits till filmer om boxare. Det är något med att dramaturgin för en bra film står precis i samklang med dramaturgin i en spännande boxningsmatch samt den råa estetiken. Rubin Hurricane Carter, omsjungen i Bob Dylans sång ”Hurricane” blev en person jag intresserade mig för. Jag såg filmen, beställde hem hans biografi och skuggboxades hemma framför spegeln. Han blev felaktig dömd för ett brott som han inte hade begått. Ett av många rättsfall där hudfärg spelade en avgörande roll.  Han har vissa likheter med Mandela insåg jag då han i en intervju med Skavlan berättar att tiden i fängelse var det bästa som någonsin hänt honom. Förlåtande mot det förtryckande samhället på samma sätt som Mandela var. Intressant person och spännande berättelse. Ett sidospår så anyhow:

Coachen på gymmet är en fascinerande person men kanske inte på det sätt som jag trodde att han skulle vara. Boxningscoacher framställs alltid som så mycket mer än en tränare. De motiverar en när det känns som tyngst. Skriker och gormar från ringkanten när Rocky i tolfte ronden är nära att bli knockat av ryssen Ivan Drago spelad av Dolph Lundgren. Boxare är inte sig själva när de står i ringen. De är sitt team. Och tränaren är alltid närvarande och central. Inte min coach. Jag blev förvånad när jag 40 min in i passet knappt märkt av hans närvaro. Ja, boxningscoacher är kanske inte alla karismatiska sidekicks till hjälten. Hans coachingstil kanske är mer subtil.

Gymmet passar iaf precis in på min bild av hur ett boxningsgym ska se ut. En sliten och rå militärförläggning med bilder av framstående boxare på väggarna. Det fastställer min bild av att boxning enbart bygger på mental styrka och vilja. Så långt ifrån en materialsport man kan komma. Gymmet osar historia och framgång även fast det är nedgånget. Eller snarare just på grund av att det slitet. Jag tror på allvar att fräscha gym inte producerar lika många talanger. Rocky varvade att vara ute i en stuga och lyfta kärror framför en öppen eld med att använda köttstycken i ett frysrum som boxningspåsen och vann ändå titeln.

Coach (det är tydligen det man kallar tränare i boxningsvärlden, hans riktiga namn kan jag inte) skjutsar hem mig och i sin bil och jag nämner jag att jag arbetar med folk som bor på gatan. Han nickar förstående och säger ”The wunga boys”. Så jag tänkte avsluta detta inlägg med att skriva lite kort om wunga, en av dom populäraste drogerna bland folk som bor på gatan i PMB och Durban.

Wunga är som drogvärldens häxblandning. En gatans drog baserad på vad som finns tillgängligt på marknaden. Drogen innehåller bland annat crystal meth, HIV-medicin samt råttgift.

Det är bland det sjukaste jag hört. Har egentligen inget mer intressant att säga om varken boxningen eller wunga så avslutar inlägget nu lite abrupt.

 

Until next post,

PEACE

When You Bury An Old Man You Bury A Library

Morfar var äldst av åtta bröder. Hans pappa dog när han var 19 och fick därmed axla ansvaret som den äldsta i syskonskaran. Man brukar säga att den äldsta bland syskon blir den som tar mest ansvar och detta är ett skolboksexempel. Min gammelfarmor brukade koka palt till pojkarna och jag kan bara inbilla mig vilket omfattande projekt det måste ha varit att koka 2-3 paltar till åtta växande ungdomar. Typ 24 pitepaltar till nio pitepojkar. För er som inte kan er palt så är 24 paltar mycket jävla palt. Vi snackar kastruller du kan bada i. Vilken syn det måste varit efter att palten var avverkad. Åtta pojkar helt utslagna i paltkoma. Maten som egentligen ska ge en energi kräver istället all livsglädje till matsmältningen av denna kompakta degklump. Paltens ironi. Ja…. Jag älskar palt. Deal with it. Jag skulle kunna viga en hel bok till denna vackra lilla, månliknande mjölboll. ”Palt – Klumpen som erövrade Pite(å)” Men för detta inläggs framfart ska jag försöka lägga palten bakom mig for now.

Med ansvaret kom också envishet. Morfar hade trots allt deltagit i uppfostringen av sju yngre bröder så klart att han visste hur en slipsten skulle dras. Han hade alltid en stark åsikt och den gick inte att rubba på, inte en millimeter. Norrlänning ut i fingerspetsarna. Uppväxt på palt, bruta och surströmming. Intresserad av skogen, jakt och blåbärsplockande. Det enda jag hört honom säga som närmar sig rasism var då han sa att thailändarna dammsög skogen på blåbär. När dom var klara så fanns det inte ett blåbär kvar på flera mils avstånd. Samtidigt som dom för honom så beundrade han deras arbetsmoral. Inte ett enda bär fanns kvar när bärplockarna var klara med området.

Jag ska inte gå runt som någon jävla kliché (skam referens) men jag har ändå dåligt samvete över att jag inte ringde morfar mer när han var i livet. Mest för att det hade varit roligt att få känna honom bättre även om vi var nära varandra. Under våra telefonsamtal var alltid två saker som skulle bockas av innan han kände sig redo att lägga på. Jag var van så ställde in hjärnan på autopilot, zonade ut genom att fippla med något på datorn, och gav honom dom svaren han ville höra. ”Ja. studierna går bra.” och ”Jag kanske börjar pluggar till ingenjör men jag går fortfarande på gymnasiet”. Morfar avslutade alltid våra samtal med att konstatera att Sverige SKRIKER efter ingenjörer och refererade till någon artikel i DN-industri. Han var själv ingenjör och tyckte det var ett gediget yrke.

När samtalet var över så visste jag att det bara var morfars åsikt om min framtid. Ingenting att ta på allvar eller rent av överväga att gå i hans fotspår. Mamma hade alltid sagt att han var envis och hade sina egna åsikter om det mesta. Inget att bry sig om.

När han blev äldre pågick en ständig kamp mellan morfar och mamma. Mamma ville ha in honom på ålderdomshem då han var för sjuk för att ta hand om sig själv. Morfar ville stanna i sitt hus. Mamma och morfar argumenterade mycket om detta och det var nog delvis för att mamma vågade utmana auktoriteten, annars hade det ju inte varit någon diskussion och morfar hade fått gneta på hemma.

Svenskar är generellt orädda för auktoriteter. Lärare har svårt att kontrollera sina klassrum, föräldrar setts på hem mot deras vilja (på gott och ont mamma om du läser detta <3), det kastas gatsten mot poliser, och kungahuset bryr sig väl inte någon om egentligen?

I Sydafrika är det annat som gäller. Hierarkin är tydlig där den svenska är vagare. Där SA är en pyramid är Sverige en kulle. Den platta hierarkin i Sverige gör det möjligt att ifrågasätta och utmana där vi utmärker oss i värden. Trots kassa PISA resultat är svenskar heta på den internationella arbetsmarknaden då vi är kreativt starka, vågar utmana och kritisera. Fakta är nedvärderat medans argumentation och diskussion ses som viktigare kunskaper. Man kan tom få poäng på ett matteprov även om svaret är fel, bara man argumenterar på rätt sätt. Det tror jag är relativt unikt för Sverige. ´Utförligt och nyanserat är en mening som upprepas gång på gång i läroplanen och kanske har något av det fastnat även om stora delar av min gymnasietid gick ut på att skämta om just utförligt och nyanserat. Hur luddigt det än är så är det typ den finaste meningen jag vet. Särskilt nyanserat. Hjärntvättad, jag vet.

“When you bury an old man you bury a library” fick jag höra av en sydafrikansk kompis. Jag började fundera på synen på äldre. Ser vi svenskar gamlingar som personer rika på kunskaper, erfarenheter och vishet. Eller ser vi dem som okunniga och omedvetna om den samtid dom lever i. Jag vet att min generation ofta gör oss lustiga över den äldre generationens tekniska okunnighet. När dom inte vet vad en app är, eller hur man byter till frontkameran när en selfie ska tas.

Det skiljer sig garanterat från fall till fall men min bild av det är att det är mer ok att inte ta den äldre generationen på allvar i Sverige. De är virriga, mossig, gamla och oförstående av hur världen ser ut.

SA och Sverige skiljer sig också i ansvaret för dom äldre. SA har inte samma sociala skyddsnät och när någon inte är självständig nog att bo ensam är det vanligt att dom flyttar in hos sina barn. Jag fick det förklarat som att det är en återbetalning för uppväxten. Föräldrarna tar hand om barnen tills dom klarar sig själva och sen får barnen återgälda det genom att ta hand om sina åldrade föräldrar. Det är något fint med det. Att man får en chans att tacka. Samtidigt är det kanske inget man ska behöva tacka för. En bra uppväxt är en självklarhet.

Jag tror få svenska vuxna skulle vilja ha sina föräldrar i sitt hem. En börda snarare än en tillgång. I Sverige ligger det ansvaret istället ofta på samhället i form av äldrevård. Kanske kan man se det som att man betalar tillbaka för sin uppväxt genom att ta hand om sina egna barn.

Det är lätt att se bristerna i det sydafrikanska samhället. Fattigdomen, våldet, arbetslösheten. Men deras sätt att ta hand om den äldre generationen och ta till vara på den är beundransvärt. Eventuellt borde jag lyssna på min morfar och utbilda mig till ingenjör trots mitt ointresse för yrket. Sverige skriker trots allt efter ingenjörer. SKRIKER!!! Respekten gentemot den äldre generationen har imponerat på mig och kanske har dom förtjänat att tas på allvar, kanske vet vi yngre bäst. Men ett är säkert, dom sitter på erfarenheter som vi kan lära av. En hel bibbla fylld av visdom.

Until Next Post,

PEACE

Myggor, grodor och 38 grader

“Se mitt stora problem är att mina problem
Är så pass små att dom knappt räknas som problem
Men dom gör lika ont för det så sjung med”

Så sjunger Snook i sin låt Inga problem och lite så känns det för mig just nu.

Jag försöker sova men myggen håller mig vaken. Även fast jag är van med mygg då jag har spenderat stora delar av mina somrar med min släkt i Piteå så är detta en helt ny nivå av mygg. Ni känner säkert igen lätet som mygg gör precis när man försöker sova. Ett vagt men samtidigt påtagligt surr som rör sig i rummet. Bizzzzzzzzzzzzz. Och det är som att min hjärna planterar ljudet även då det inte är några myggor i rummet. Nästan som att hjärnan vant mig till att få min godnattvisa serverad av myggen. Det börjar med att man knappt hör det men vibrationerna från vingslagen rör sig närmre och närmre tills man inser att denna gången är det inte hjärnan som spelar mig ett spratt med sina placebomygg. Små och snabba är dom. Omöjliga att fånga. Jag sprayar sängen med insektsgiftet DOOOM. Så nu ligger jag i ett moln av gift och hostar då jag råkat andas in DOOM sprejen. Ångesten över att få cancer växer sig större. DOOMedagen.

 

Samtidigt har grodorna sin nattliga parningsrutin i full gång. Men grodorna är ändå inte lika störande. Visst dom låter högre än myggen men då dom inte är ute efter att tappa mig på mitt blod och lämna mig kvar i sängen med kliande bett så är det inte ett lika stort störningsmoment. Tänker på alla filmer jag sett där grannarna i våningen över har högljutt sex.

 

37 grader ute så fläkten går på högvarv. Jag intalar mig själv att den också hjälper mot myggen. Typ blåser bort dom.

 

Så där har ni min 37-gradiga ljudbild. Myggen som surrar, grodor som kvackar med varandra (kul ord det där, kvack, kvack. Kvack you.) och fläkten som blåser.

 

Nog av klagosång.

 

Until Next Post,

Peace

It Is Fun To Stay At The YMCA!

Det är övernattningsläger på YMCA för fem ungdomar i 14-15 års åldern och vi kör fyrahörnsövningar. Ni vet den övningen när ett påstående blir uppläst och man tar ställning till det genom att ställa sig i det hörnet som bäst reflekterar ens åsikt.

 

“Sex outside of marriage is okay – if it is with someone you love”

Gruppen tänker ett tag innan alla ledare och ungdomar ställer sig i håller inte med hörnet. Jag blir outsidern som ställer mig i håller med hörnet. “Isak, tell me your opinion.” Jag får förklara att sex före äktenskap är vanligt i Sverige och att det inte är stigmatiserat på samma sätt. Jag slänger in “I even think that it is okay if it is with someone you do not love” i debatten och de andra tappar hakan. Stilla tänker jag för mig själv att det är tom ok om det är någon man hatar.

 

“Dagga (marijuana) should be legalized”

Gruppen är mer splittrad i denna fråga och även jag känner mig lite kluven. Men det är nästa påstående och reaktionerna som följde som skulle få mig att koka inombords. Så låt mig ger er en kort bakgrund.

 

Jag är född och uppvuxen i ett öppet hem. Mamma och Pappa har alltid förespråkat allas lika värde och jag måste säga att jag är tacksam för den uppväxten jag fått.

 

Pappa har alltid varit social, han älskar att diskutera och intresserar sig för olika människor runt om i världen. Något jag beundrar hos honom är att han verkligen behandlar människor lika, helt oberoende av hudfärg, religion, härkomst, sexualitet etc. Han är en av de minst konflikträdda människor jag känner och jag har sett honom bråka/diskutera med unga, gamla, svarta, vita, nysvenskar, svennar, mozambikaner, homosexuella, straighta och så vidare. Han visar respekt men om det är något han inte håller med om så kommer han att låta folk veta det. Jag tror det är något han blivit uppskattad för och jag vet att han fått mycket respekt för det från många olika typer av människor. Vår familj är en familj med mycket konflikter och bråk på gott och ont. Vi tjafsar och åsikterna kommer nog alltid att gå isär. Men just hans oräddhet för att närma sig andra människor är något som jag ser upp till.

 

Mamma är barnmorska och har länge engagera sig i barnmorskors situation i Sverige och utomlands. Hon är stolt Fi!:are, feminist, sekreterare för internationella sektionen i Barnmorskeförbundet och ledamot i förbundsstyrelsen. Wow detta börjar låta skrytigt men jag är verkligen stolt över dig mamma!

 

Jag själv växte upp i studentstaden Uppsala med vänner som generellt har universitetsutbildade föräldrar. Min klass på Rosendalsgymansiet var framåtsträvande och jag fick lära mig mycket från mina klasskompisar om hur människor påverkas av samhällets normer. Det är jag tacksam för!

 

Jag kan ärligt säga att jag växt upp i en bubbla där homofobi, rasism och sexism pratats om aktivt. Och självklart, då det genomsyrar vårt samhälle, har det funnits även i mitt liv och själv har jag definitivt varit delaktig i att uttala mig homofobiskt, sexistiskt och rasistisk.

 

“When a person in a online FIFA game dribbles to the touch line, or near post as close as possible, until the keeper rushes them. Then the player performs the “sweaty” action of crossing or lead passing the ball to their team mate, who’s cherry picking the open net, which leads to a “sweaty goal.”

 

Sweaty goal som beskrivet ovan brukade jag själv kalla “judemål” innan jag förstod betydelsen av att använda den termen. Det är bara ett exempel men jag vill ändå vara tydlig med att jag själv gjort mig skyldig till att säga dumma saker som förstärkt negativa stereotyper. Trots detta tror jag att jag har blivit mer medveten om hur sånt påverkar värderingar och under min gymnasietid blev jag mer bekant med problematiken kring strukturell homofobi, transofobi rasism och sexism (har säkert glömt något). Dessutom har jag varit relativt skyddad från människor med åsikter som jag själv ser som dåliga. Min bubbla har varit väldigt intakt i det extremt sekulära Sverige, i ett öppet hem, i en universitetsstad och i en klass med aktiva feminister och antirasister.

 

Så med den bakgrunden kommer nu påståendet.

 

“Homosexuality is a disgrace, because God made Adam and Eve – Not Adam and Steve.”

När detta uttalande blir uppläst befinner sig alla deltagare vid håller inte med.  Jag är medveten om att Sydafrika är ett väldigt religiöst land jämfört med Sverige men ändå är jag naiv nog att tro att dessa unga, medvetna människor kommer att stå var.   “Alla kommer att stå kvar” hinner jag tänka innan jag ser att dom börjar röra på sig i motsatt riktning. Ungdomarna och ledarna ställer sig vid håller med medans jag än en gång blir outsidern.

 

Och efteråt är jag helt tagen. Människor som står mig nära, som jag betraktat som vänner har nu tagit ställning mot något som jag ser som en självklarhet. Men jag är samtidigt glad, för att jag är arg och besviken. Det bevisar för mig att det är en viktigt kamp. Jag själv är VÄLDIGT sällan i ett sammanhang där jag är utsatt för sexism, rasism, homofobi eller transofobi men jag känner nu en ilska som jag inte gjort förut och det tar jag som ett sunt livstecken. Men samtidigt känns det jobbigt att behöva omvärdera dessa människor som jag gillar på så många andra sätt. Ska man sätta ner foten ordentligt och inte kunna umgås med människor med dessa åsikter eller ska man försöka förstå deras bakgrund med en helt annat kulturell och religiös kontext.

 

Ibland känner jag att man måste kunna uppskatta människor, även om åsikterna går itu och inse att deras världsuppfattning ser helt annorlunda ut. Ingen föds till homofob och det tror jag stenhårt på men nu känner jag mest att det är ok att bli arg. Trots allt så är deras åsikter diskriminerande mot människor som förtjänar rätten att älska vem de vill. Man behöver inte alltid försöka förstå, ibland är ilska en viktig funktion för att kunna förändra också.

 

Idag såg jag två kvinnor håll hand på gatan och tänkte att det är modigt. Även i Sverige får homosexuella utstå mycket skit och att stå upp för sin rätt till sin sexualitet borde inte behöva vara modigt, men jävlar vad modigt det är!

 

Det har blivit två lite deppiga inlägg på senaste tiden men förhoppningsvis hittar Sydafrika en väg framåt. Ändå props till Sydafrika för att vara det femte landet i världen och det enda landet i Afrika där samkönat äktenskap är lagligt. YMCA Pietermaritzburg som organisation står upp för HBTQ-personer och har återkommande workshops där människor samlas och diskuterar frågor som rör dem. Även om många individer inom organisationen fortfarande är väldigt konservativa särskilt när det kommer till gayfrågan så är det ett progressivt YMCA. Sången YMCA uppkom faktiskt som kritik mot rörelsen då den länge varit konservativ i frågan. De antyder att man kan bo på YMCA om man vill roa sig med andra unga män!  Ja Sydafrika och YMCA rör sig långsamt framåt men jag hoppas verkligen att värderingar kommer att luckras upp i framtiden.  It’s fun to stay at the YMCA, I assure you that!

 

 

YMCA Village People: https://www.youtube.com/watch?v=CS9OO0S5w2k

Sweaty goals: https://www.youtube.com/watch?v=fLAwYTzp94I

Skampride: https://www.youtube.com/watch?v=JzUtwazzx5Y

Klassiker: https://www.youtube.com/watch?v=T1lvMJ-l0_A

 

Until Next Post,

PEACE

Minenhle

Halva praktiken är nu genomförd, semestern bockad och jag är tillbaka på plats i Pietermaritzburg. Att komma tillbaka kändes bra men jag blev också påmind om något tragiskt som hänt här medans jag var i Namibia. Minenhle som var min kollega, korridorskamrat och vän har tyvärr dött. På juldagen började han bråka med en gangster över en nonsenssak och blev skjuten med elva kulor. Han bodde, för inte för så länge sedan, på gatan i Durban men hade precis lyckats att vända på sitt liv och börjat jobba för YMCA. I utbyte mot mat och husrum hjälpte han till med allt möjligt som behövde göras på området.

 

Jag vet inte om det gör det värre att han precis börjat göra något positivt med sitt liv. Här nere har de svårt att förstå varför gud skulle ta ett sånt beslut i detta skede men då jag inte är troende så känns det mest bortkastat. Han dog verkligen för en skitsak och det känns så onödigt på sätt och vis. Minenhle var en del av Y-Justice och blev en symbol för de andra att det går att sluta med droger, få ny vänner och göra något vettigt. Men han hade precis bara börjat förändra sitt liv och jag vet att han hade så mycket mer att ge.

 

Minenhle hade nyligen skaffat Facebook och jag vart otroligt glad när jag såg att han hade kommenterat på något jag skrivit. Det kändes som att han på riktigt var på väg att ta steget in i det moderna samhället.

 

Jag blir påmind om hur närvarande döden är här i Sydafrika jämfört med Sverige. Visst finns det sjukvård, men har du inte pengar så är du utsatt, så är det bara. Samtidigt är kriminaliteten hög och att folk blir skjutna är vardagsmat. Jag tror att fler här blir tvungna att möta döden på nära håll och det är orättvist. Man ska inte behöva rycka på axlarna åt att unga människor dör.

 

Att Minenhle gått bort kommer göra min tid här i Pietermaritzburg mer ensam utan tvekan. Han brukade alltid sitta och tjöta med vakterna så om man hade tråkigt kunde man gå dit och prata av sig eller kolla fotboll som visas på TV:n i entrén.

 

Nu när jag skriver detta försöker jag lista ut när sista bussen från Durban till PMB går. Jag vet vem som jag hade kunnat fråga.

 

Minenhle hade ett helt nytt liv framför sig. Vila i frid kompis, jag kommer sakna dig.

 

                   

Tinitus och ett krångligt system

Lokaltrafiken i Uppsala är ju usel på så sätt att man inte kan betala med kontanter och förarna blir ÄNDÅ irriterade om man betalar med kort då det tar lång tid för dom att pilla med korterminalen. Så att jag kallar Sydafrikas system för krångligt står inte i kontrast till Uppsalas utan snarare i proportion till ickekrånligt. Aja, billig är det iaf att färdas genom Sydafrika i taxis. 60 Rand för att åka taxi till Durban från Pietermaritzburg. Taxi är då inte taxi som taxi i Sverige utan taxi är minibussarna som ni säkert känner igen.

Man kör inte på hållplatser här utan snarare fungerar det så att man med sin hand visar vart man ska när en taxi kör förbi. Säg att man ska till centrum, då gäller det att peka uppåt med pekfingret när en taxi kör förbi. Är det destinationen som dom ska till så stannar dom i vägkanten och plockar upp dig. Vågrörelsen, liksom “die welle” om den referensen fungerar är tecknet för South Beach. Pekfingret upp i en cirkulär rörelse betyder North Beach, hårdrockstecknet för den rika förorten Schlanga och så vidare.

“Mlungu, you are to tall” säger föraren och garvar då jag böjer mig för att inte slå i huvudet i taket när jag sätter mig i taxin. Mlungu betyder något i stil med viting. Och i mitt huvud känns det ändå som att viting borde ha någon negativ underton i sig men det har jag fått förklarat för mig att det inte har. Självklart finns det negativa ord att kalla vitingar, men inte just Mlungu. Jag tror ändå svarta sydafrikanerna är ovana att se vita åka lokaltrafik. De flesta Mlungus har pengar och kör bil helt enkelt.

Taxin är nästan fylld till bredden med passagerare och redo för avgång mot Down Town Durban. Föraren höjer basen på musiken ytterligare för att locka dom sista kunderna till taxin. Musiken är ett viktigt inslag i taxibusinessen. Det sägs att förarna med fet musik och feta högtalar drar betydligt fler passagerare än dom som inte kan multitaska djandet med att köra. Jag har inte factcheckat detta, men uppskattar ändå musiken. Föraren imponerar då han i samma rörelse blinkar, byter fil, justerar basen och köar en ny låt i spellistan. Jag sitter olyckligt precis bredvid högtalaren och detta är en ny dimension av att blasta hög musik för mig. Jag brukar gilla att pumpa musik i hörlurarna så det är på gränsen till obekvämt, men detta är out of this world högt. Det tinitusringer fortfarande till, då och då, i mina öron såhär ett par dagar efter så jag förstår verkligen inte hur förarna står ut.

Gqom är den lokala favoritgenren. Det är en variant av housemusik, med ett lite råare, hårdare sound. Musiken produceras runt omkring Durbans townships. Jag länkar lite tunga Gqomfavoriter och en dokumentär om musiken efter posten. Vidare till hur betalningen är hanterad!

I Down Town Durban har dom en anställd inkastare/betalningsansvarig i varje som vid varje stop hoppar ur taxin och bokstavligen talat springer fram till folk på gatan och frågar om dom är på väg till samma destination som taxin. Ett superhögintensivt arbete. Trafiken är ganska trögflytande i Durban så inkastarna gör ett hästjobb med att springa runt på gatorna och locka kunder till taxin. Många av inkastarna, och även förarna ska sägas, är antingen höga eller berusade för att orka med arbetsdagarna.

I andra fall så är det den som sist hoppar in i taxin som blir betalningsansvarig. En tyst överenskommelse att den som sitter på passagerarsätet ser till att ta betalt och växla resenärernas pengar. Jag, rookie som jag är satte mig på passagerarsätet och fick spendera hela resan till Durban med att växla pengar. Många misstag begicks och det blev en riktigt stressig och svettig resa till Durban med många irriterade blickar. Sen dess har jag märkt att många hellre väntar på nästa taxi snarare än att sätta sig på passagerarsätet.

Den kanske vanligaste förekommande symbolen för svenskars antisociala beteende är förmodligen hur vi tar oss an bussåkande. Vi sitter för oss själva och kikar ner i mobilen. Och även den kanske vanligaste symboler för andra kulturers vänlighet gentemot främlingar är att dom pratar med varandra på bussen. Bussåkande ses alltså som en central vattendelare mellan sociala och antisociala kulturer. Mythbustern i mig kan därför berätta att samma beteende gäller på taxisarna i Sydafrika. Verkligen alla satt och lyssnade på sin egen musik eller scrollade instagramflödet. Så istället satt jag där som ett fån och försökte starta en konversation med en ointresserade medpassagerare. Uppfriskande tycker jag! Ibland kan jag fascineras över hur väl vissa fördomar, positiva som negativa, stämmer, men ännu mer spännande är det när man blir överraskad.

Självklart är det viktigt att negativa fördomar krossas och att förståelsen mellan olika kulturer ökas. Men jag tror även att många håller fast vid många positiva fördomar kring andra kulturer för att man vill just var öppen. Själv tror jag att det krävs att alla fördomar, positiva som negativa, bleknar och nyanseras (skolverket njuter av min indoktrinering for sure). Alla sydafrikaner är inte alltid överpositiva och pratglada. Och det, om något borde väl kunna öka förståelsen kulturer emellan?

Detta inlägg kanske blev lite koka soppa på en spik men hoppas att ni hittade något intressant. Om inte så finns det riktigt fin sydafrikansk musik down below  att njuta av.

Until next post,

PEACE

Riktigt bra dokumentär om Gqom: https://www.youtube.com/watch?v=xgHxtE4uzdY

Musik:

 

 

Hur det kan se ut: https://www.youtube.com/watch?v=pUsdZZ2PPTY

 

Snabba cash

Msizi tittar dystert upp och berättar att hans syster precis har gått bort. Han vill besöka sin systers familj och bussen från Pietermaritzburg till Durban kostar 60 rand (ca 40) men det är pengar han inte har för tillfället. Så jag frågar Msizi hur han ska göra. Om han planerar att tigga, eller sälja något på stan. Underförstått är att jag menar jazztobak då det är det som Msizi livnär sig på att dela.

Flashback: På African Youth Day, den första November, hade YMCA Pietermaritzburg ett läger för dom ungdomarna som är med i ett program kallat Y-justice. Dessa ungdomar lever på gatan och YMCA försöker att få dom att förändra den livstil de har, med allt som det innebär att leva på gatan. Kriminalitet, droger etc, etc. Under detta läger fick ungdomarna testa massa nya aktiviteter och delta i diskussionsövningar. Msizi ska för första gången paddla kanot och då han riskerar att trilla i säger han “Isak please hold on to this. I don’t want to risk losing it in the water” och sträcker mig en påse marijuana.

Tillbaka i nuet. Msizi svarar att han inte kommer att tjäna tillräckligt på att sälja marijuana då han vill åka redan dagen därpå och förklarar att han måste råna någon… I natt. Tankarna snurrar i mig. Vad svarar man på något sånt? Hans syster har precis gått bort så det känns helt fel att ta någon moraliskt ställning. Liksom “nej det kan du ju inte göra, det är ju… fel” kändes inte passande. Samtidigt är det inget jag kan uppmuntra det. “Ja, gör det, kör på! Lite rån har ingen dött av.”

Innan mina tankar blir lite mer rationella så kommer jag på mig själv att fråga “Would you mug me if I didn’t know you?” Msizi vrider sig obekvämt utan att ge något svar, men det är ändå tydligt vad han känner. Självklart hade han gjort det. Jag har en Iphone 6 och fina sneakers. Jag hade varit superrånad, stenrånad, no doubt.  Men vilken dum fråga så här i efterhand. Vad ville jag uppnå med den? Det snurrar också i mitt huvud vem han borde råna. Vem blir minst traumatiserad av att bli bestulen. Jag tänker att jag kan ge Msizi något råd kring vem han ska råna på någon vänster. Innan jag hinner säga något annat ogenomtänkt så rationaliseras mina tankar och jag inser att detta är pengar som YMCA kan vaska fram. Jag menar detta är så pass konkret att det är värt det. 60 rand till Msizi och någon slipper bli överfallen. Simple.

Msizi berättade inte detta för att han ville ha pengarna av mig. Han berättade det inte för att slippa, utan han berättade det för att han ville att någon skulle förstå varför. Visst finns det säkert brottslingar som de i Oceans 11 som blir upphetsade av spänningen att man kan åka fast. Men jag tror att i de allra flesta fall beror det på att brottslingarna är i verkligt behov av pengarna. Sydafrika är ett av världens mest kriminella länder. Jag kan inte vara ute efter att solen går ner och jag kan inte ta upp min mobil på stan. Det är verklighet här. Tar jag tagit upp min mobil på stan riskerar jag att bli rånad av någon som inte heter Msizi, någon jag inte känner. Utanförskap och fattigdom skapar kriminalitet, inte individerna. Jag vet att det är enkelt att döma dom som brottslingar, för de är de ju. Msizi säljer knark och hade inte tvekat en sek på att råna dig om behovet av pengar blev stort nog. Men försök att förstå hans situation. Han gör det inte för att han vill, han gör det för att han hellre vill åka till sin systers begravning, eller äta sig mätt än att någon inte ska bli rånad.

(Msizi heter egentligen något annat, och ville att jag skulle skriva om hans historia)

Until next post,

PEACE

Africa Time?

Ok, ok, here goes, nu ska jag snacka om en av mina fördomar; Africa Time… Vad är det?
Jag vet att jag själv inte är guds bästa barn när det gäller att komma på pricken i tid. Åsa (min mattelärare i gymnasiet) om du läser detta så vill jag att du ska veta att jag alltid var arg på mig själv när jag stod halvsvettig och helstressad utanför morgonlektionen, fem minuter sen. Så här kommer ett officiellt förlåt, sorry för att jag störde lektionen genom att klampa in retsamma 5 minuter sent. Men sen så bättrade jag mig.
Ett industrijobb under våren där jag var tvungen att gå upp 05:00 lärde mig disciplin. Det var väl den funktionen lumpen hade på vår föräldragenerations tid? Att lära dem ett och annat om disciplin. Ja min lumpen var tiden i Enköpings företagspark. Och så landar man i Sydafrika och tänker att Africa Time är en stereotyp. Låt mig motbevisa er. Yolande sitter i receptionen på YMCA PMB och frågar om jag kan hålla ställningarna i 2 minuter medans hon springer iväg och kollar en sak. “I’ll be back now now”. Jag frågar Yolande om hon menar nu som i nu eller om jag ska förhålla mig till Africa time. “I don’t belive in Africa Time, you can time me”. Så springer hon iväg för att hinna samtidigt som klockan tickar ner. 15 minuter senare kommer hon tillbaks. Hon frågar ivrigt vad klockan visar och svarar. “Not bad, I thought it was going to be way worse”. 13 minuter efter utsatt tid är “not bad” för någon som inte tror på Africa Time. Det säger ändå något. Sydafrika är ändå inte cooköarna där myten säger att man är tvungen att lämna in sin klocka på flyplatsen när man landar. Arbetsrelaterade tider respekteras oftast men ändå är Africa Time verkligt, särskilt i sociala sammanhang. Folk är sena, ibland jättesena och framför allt blir människor inte arga om man är sen… vad ska det tjäna till? Det är inte så att folk är dåliga på att komma i tid, det är bara mer accepterat att inte göra det. Man tar det med en klackspark även fast jag kan tycka att det ibland krävs en cykelspark.
Själv har jag inte hunnit bli frustrerad över ickerespekten av utsatta tider än men det kanske också följer Africa Time… Kanske blir jag, som den punktliga svensken jag ändå är irriterad “now now”, vem vet?
Until next post, PEACE!

Fees Must Fall

Jag sitter på min kammare som man gör. Läser, skriver prosa eller gör något annat drömmigt, som man gör, när jag plötsligt hör en folkmassa utanför YMCA. De sjunger och ropar men då det är på zulu är jag oförstående så jag frågar en av vakterna som står i entrén vad det handlar om. Han berättar att det är studenterna som protesterar mot de höga skolavgifterna. Och då går det upp för mig. Detta hade ju Portia, en student på universitetet i Durban, berättat om ett par veckor tidigare.

Så here goes, lite om den politiska situationen i Sydafrika: Det började med att ett par studenter på Cecil Rhodes University satt sig upp mot namnet på universitet. “Varför ska vi döpa ett utbildningsinstitut efter en kolonial frontfigur? Är det verkligen dessa män som vi ska hylla?”. Detta satte “Colonial Statues Must Fall” rörelsen i rullning. Runt om i landet vandaliserades statyer på koloniala herrar, bränder startades och gatsten kastades. Universitetsstudenterna tänkte inte längre acceptera detta gulligullande med de som förslavade deras farföräldrar.

img_0452

Nedklottrad staty på campusområdet i Durban

Kritiken mot universiteten hade bara börjat. Colonial Statues Must Fall-rörelsen hade gett studenterna självförtroende och motivation att förändra även annat. Och det som stod som tvåa på listan var skolavgiftera som anses vara på tok för höga. Portia berättar att hon inte kan ta den masterexamen hon vill då pengarna ska räcka även till lillebrorsans utbildning. “Fees must fall” är det som täcker förstasidorna i tidningarna dag efter dag. Och ingen hittar en lösning. Studenternas slutgiltiga mål är att helt få bort skolavgifterna. De vuxna jag pratat med kommenterar protesterna med KLASSIKERN “det är en fin tanke, men kommer ej fungera i praktiken, pengarna finns inte”. Många menar att Jacob Zumas regering är för korrupt och att statskassan inte räcker åt både Zumas skattefinansierade palats samt studenternas utbildning.

Har det gett något resultat då? Kanske. Nyligen bytte Pietermaritzburg namn på alla gator döpta efter kolonisatörer till namn på frihetskämpar. Loop Street heter nu Jabu Ndlovu etc. Bra på lång sikt trots att mina kompisar från Pietermaritzburg än så länge är lost i sin egna hemstad då de inte har hunnit lära sig de nya gatunamnen. Och de jag frågar säger att den politiska ungdomen i Sydafrika länge just känt sig lost då de jämfört deras kamp med kampen mot apartheid. Det mesta känns nog fjuttigt i jämförelse.

Postkoloniala Sydafrika är i rörelse, big time, men framför allt har ungdomen i Sydafrika hittat en politisk identitet. Och viktigt att tillägga är att det inte är alla studenter som ställer sig bakom rörelsen. Särskillt då den tagit sig agressiva uttryck så som bilbränder (en buss brann i PMB här om dagen) krossade rutor med mera. Men majoriteten är ändå enig. Studenterna har hittat en gemensam hjärtefråga och en politisk agenda de är stolta över. Utbildning är en mänsklig rättighet så visst får vi hoppas att de en dag når sitt mål!

FEES MUST FALL

Until next post, peace!

(Bildcred till Portia)

Lite kul länkar:
The Guardians take på Zumas husbygge: https://www.theguardian.com/world/2016/mar/31/jacob-zuma-ordered-repay-upgrades-nkandla-home-south-african-state-funds

Nyheter om Fees Must Fall: http://ewn.co.za/Topic/Fees-must-fall




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7