Författar Arkiv

Tack Margot!

Hej Margot. Du känner inte mig, men det du gör just nu påverkar mig otroligt mycket. Vad kul det känns att du är här i Ramallah. Märkligt att sitta nedanför kullen där du har möten idag. Vi verkar ha en del gemensamma utflyktsmål du och jag, såväl Adak som Västbanken.

Bilden ovan är tagen i en by som vi jobbar i. Målningen föreställer Handala, en flyktingpojke som fungerar som symbol för nakba och palestiniernas kamp.

Jag vet att du får mycket kritik för dina uttalanden om Israel och Palestina. Jag vill bara balansera den bilden något genom att berätta hur de jag träffat ser på Sverige på grund utav dig.

Första gången jag var i Palestina hade du precis gått ut med att Sverige skulle erkänna Palestina. Överallt på gatan fick jag frågan om jag var tysk eller ryss, jag svarade att jag var svensk. Reaktionen jag fick var ”Oh, Sweden! Thank you! Margot Wallström!”. Du är större än både ABBA och Carola i detta land.

Ett och ett halvt år senare sitter jag alltså här på YWCAs kontor i Ramallah.  Här finns det plakat med ditt ansikte på. Mina kollegor har demonsterat mot de dödshot som politiker fått för att de står upp för rättvis fred.

För det handlar inte om att vara propalestina, det handlar om att vara för fred. Att de brott som begåtts ska utredas, att dödandet ska sluta, blockaden upphävas och att Palestina ska få existera är inte propalestinskt, det är mänskligt. Låt aldrig någon övertyga dig om något annat!

Att relationen mellan Sverige och Israel har blivit frostig visar på hur långt ifrån freden är. Att erkänna Palestina, ett land som Israeliska myndigheter rimligtvis borde anse ska få existera, bör inte vara kontroversiellt. Än mindre kontroverisellt borde det vara att erkänna Palestina, då vi absolut inte var först med det (134 länder var före oss). Israeliska företrädares påståenden om att du skulle vara anti-israelisk och för terrorism visar på det enorma behovet som finns av just den utrikespolitiska tydlighet du förmedlar.

Tvåstatslösningen hänger på en skör tråd. Många har gett upp hoppet om den här. De flesta jag pratar med tror inte på det internationella samfundet längre. Därför är ditt besök här så oerhört viktigt. Om vi tror på tvåstatslösningen måste vi agera nu!

Medan resten av världen har trappat ner sitt bistånd till Palestina har Sverige ökat sitt. Pengar som varit fullkomligt avgörande för flera av de unga människor jag träffat här.

Tack Margot för att du ger oss hopp. Tack för att du ger mig tilltro till utrikespolitiken. Tack för ditt outtröttliga arbete.

Jag hoppas palestinierna välkomnar dig så som de välkomnat mig. För det är på grund av ditt arbete som jag blir sedd som en syster här.

Kampen fortsätter!

 

 

Världsmedborgare

Vi åkte till ytterligare en ceremoni där papper skrevs på. Vi bjöds på dans, poesi, tal och åt Burbara, vetegröt med nötter, bär och anis. Talen handlar ofta om Palestina och om hemorten. Det är en form av lokalpatriotism jag är lite ovan vid. I Sverige tar den sig andra former. Samtidigt förstår jag behovet av att prata om sitt hem på det sättet när platsen är så fullkomligt genomsyrad av politik. Handlandet att vara kvar i sitt hem är laddat och ger platsens betydelse andra dimensioner.

Dabke och traditionell klädsel fungerar som starka identitetsskapande verktyg.

Dabke och traditionell klädsel fungerar som symboler och identitetsskapande verktyg.

På SIDA-utbildningen fick vi placera oss själva på en uttänkt världskarta, ”var i världen känner du dig hemma”. Jag satt under talen, som jag inte förstod för de var på arabiska, och tänkte på rätten till ett hem.

Det finns de som glatt kallar sig själva för världsmedborgare. Uttrycket känns ofta världsfrånvänt och saknar helt maktanalys. De som kallar sig världsmedborgare ser ofta ut som mig, sällan som mina palestinska kollegor. Du som kallar dig världsmedborgare är en del av ett postkolonialt, imperialistiskt arv. Du kan känna dig hemma överallt för att du är välkommen överallt. Här är hemmet en kamp, och många har redan förlorat. Världsmedborgaren ser broar och de som inte är välkomna ser murar.

Är getfarmarna som bor på vägen till jobbet världsmedborgare?

Är getfarmarna som bor på vägen till jobbet världsmedborgare?

Sånt kan jag fundera över när jag inte behöver lyssna.

Hoppas ni har en trevlig lucia.

Yala bye

Jerusalem

Det har blivit många resor till Jerusalem senaste veckan. Jag har besökt Swedish Christian Studie Center (SCSC) på Svensk frukost och föreläsning, besökt en bazzar för palestinska kvinnors småföretag, vandrat upp på mount of olives och haft en ledig dag med promenerande i västra Jerusalem.

Fint sällskap till bazzaren

Fint sällskap till bazzaren

 

 

 

 

 

 

 

knäckebröd, ägg, kaviar och riktigt kaffe!

knäckebröd, ägg, kaviar och riktigt kaffe!

Vid foten av mount of olives.

Vid foten av mount of olives.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utiskt från mount of olives.

Utiskt från Mount of olives.

Dessa olivträd omnämns i bibeln som den plats där Jesus fängslades. Otroligt.

Dessa olivträd omnämns i bibeln som den plats där Jesus fängslades. Otroligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det fungerar lite som en paus från vardagen. Ingen ropar efter mig och frågar hur jag mår, varifrån jag kommer eller vad jag heter. Stadsrummet i västra Jerusalem påminner om västerländska storstäder.

Det är också en stad  full av kontraster. Ofta när jag är där påminns jag om hur orättvist det är att det ser ut såhär. Det som bara är någon meter bort kan vara fullkomligt oåtkomligt för Palestinierna. Jag påminns också om hur märkligt livet i Sverige är. Överkonsumtion och en individualistisk livsstil.

I Söndags när jag vandrade längst västra Jerusalems gator funderade jag på hur livet sett ut om jag fått min praktik där istället. Väldigt annorlunda är nog svaret. Livet i Palestina är en utmaning på ett helt annat sätt. Samtidigt lär jag mig mer, upptäcker mer om mig själv och om andra än jag tror jag gjort i Israel.

Jag var glad när jag kom hem till Ramallah och gick på de ojämna gatorna med dåliga trottoarer och sin stökiga matmarknad. Här hör jag hemma på ett sätt som jag inte gör i Jerusalem. Inte för att jag inte önskar alla palestinier samma infrastruktur och välfärd som finns i Israel, utan för den gemenskap jag känner. Undrar hur alienerad jag kommer känna mig när jag kommer hem till mitt älskade Västerbotten. Framtiden får utvisa.

Mahane yehuda, matmarknad i västra Jerusalem.

Mahane yehuda, matmarknad i västra Jerusalem.

Matmarknad i ramallah

Matmarknad i Ramallah

 

 

 

 

 

 

gatuvy VJ

gatuvy västra Jerusalem

Åter hemma i Ramallah

Åter hemma i Ramallah

 

 

 

 

 

 

Nu ska jag äta Lunch!

Yala Bye

Spara

Solidaritet med det palestinska folket

Idag är det den internationella dagen för solidaritet med det palestinska folket. Jag är i Jalazone på lokalkontoret i flyktinglägret. Det är speciellt att vara just här just idag. Flyktinglägren är verkligen bland det fulaste med hela den här konflikten. De palestinier jag möter i Ramallah tittar förvånat på mig när jag säger att jag är i Jalazone en gång i veckan. Jag får höra ”Är du inte rädd!” ”Vad tycker du om lägret?” och ”Det är mycket problem där”. Gatorna är trånga, hoten utifrån och inifrån många.

Barnen som omringar mig är en påminnelse om allas vår mänsklighet. Det spelar ingen roll vem du är, du har varit ett barn. Liv är liv är liv. YWCAs verksamhet i lägret skapar utrymme för lek och inlärning, body, mind and spirit.

img_9501

Jag står idag i solidaritet med det palestinska folket,  fast jag aldrig helt kan förstå vad mina bröder och systrar upplever vet jag att förändring kräver att vi alla agerar.

Sverige måste stå i solidaritet med det palestinska folket. Om vi menar allvar med att vara föredömen i Europa när det kommer till solidaritet med Palestina måste Sverige fortsätta tydligt ta ställning för rättvis fred.

Världen måste stå i solidaritet med det palestinska folket. Vi är inte fria förrän det palestinska folket är fria. Om vi inte agerar för människors rättigheter förlorar vi vår mänsklighet.

img_1226

Nelson Mandela square

En som förstod detta var Nelson Mandela. ”We know too well that our freedom is incomplete without the freedom of the Palestinians” Nelson Mandela 1997

Statyn på bilden ovan är en gåva från medborgarna i Johannesburg till medborgarna i Ramallah. Känns som en extra liten hälsning till Isak och Mauwli som befinner sig i Sydafrika.

Ikväll kommer jag åka till Jerusalem för att delta på ett möte i Stockholm. Världen är märkligt sammanvävd ibland.

Hoppas ni har det bra hemma i kylan!

Yala bye

Att älska på håll

När jag gick den förberedande utbildningen sas det att efter ca 4 veckor skulle hemlängtan börja kicka in. Nu har jag varit här i 8 veckor. Jag får väl ge dem delvis rätt. Det kan också vara för att jag inte tar mina mediciner som jag brukar (tar medicin mot PMS), utan bara efter behov, vilket gör att mitt humör svajat lite. Det kan också ha att göra med att jag hade väldigt lite kontakt med Sverige de första fyra veckorna. Jag samtalade lite med min fantastiska fadder Lott och med min grymma (jag vet inte vad jag ska kalla dig) koordinator Caroline. Båda är ju superbra, men de är kopplade till min praktik, inte mitt privatliv.

Såhär i efterhand gjorde jag därför kanske det mest ostrategiska valet man kan göra. Jag videosamtalade med min sambo för första gången, mitt under en PMS-period. Det tog inte många sekunder från att jag såg Filip och mitt rum tills tårarna rann. Jag var inte ledsen, utan superglad, men det gick liksom över styr.

Innan jag åkte hit frågade folk hur vi skulle klara oss, ”Men Filip då, han följer väl med!?”. Varje gång fick jag förklara att nej, han stannar hemma, nej jag är inte orolig, jo vi älskar fortfarande varandra. Det var som att alla var experter på exakt hur svårt distansförhållanden är. Vet ni vad, det är inte jobbigt att vara borta, för jag vet att jag kommer komma hem (insallah).

Ärligt talat så var jag mer orolig för hur mormor skulle ha det. Hon är den enda familj jag har i Umeå och hon har sedan jag flyttat tillbaka verkligen blivit viktig för mig. Vi kan låtsas att jag tar hand om henne när jag löser datorproblem eller ställer tillbaka klockan men oftast känns det som hon hjälper mig.

Vet ni vad jag saknar mest? Maten. Palestinsk mat är typ det godaste man kan äta. Luncherna består av typ 7 sorters röror och massor av ugnsbakade grönsaker. Trots det så drömmer jag om gravad lax, västerbottensost, knäckebröd och kaviar (notera detta mamma och pappa, jag har just gett er en önskelista till jul). Jag önskar också att det fanns fler butiker med prislappar. De butiker som har fasta priser är nästan uteslutande inriktade på turister och expats, vilket innebär att det är dyrare.

Något annat jag kan längta efter är snön. Jag har sett alla fantastiska bilder folk lägger upp. Verkar helt overkligt med en halvmeter snö i Stackegrönnan redan. Hoppas att det inte smälter bort. Det närmsta jag kommit snö här är snögubben i sten som jag stötte på i Rawabi.

Faktum är att det känns inte jobbigt att längta. Jag kan titta på bilder, undra hur min mormor har det,  samtala med Filip, eller drömma om salt mat, utan att för den sakens skulle vara missnöjd. Jag vet att allt det där kommer finnas när jag kommer hem. Under tiden kan jag visa bilder på snö för mina kollegor på kontoret som chockat ifrågasätter hur man kan leva i Sverige, somna framför webbkameran och laga baba ganouch på min gasspis. Jag är på ett äventyr och skulle inte vilja byta bort det. 🙂 The struggles of being an intern.

Yala bye!

What?

När jag åkte hit tänkte jag inte på att saker utanför landet skulle kunna hända. Vi förberedde oss så väldigt mycket på allt som kunde hända i landet att jag liksom glömde att tiden inte står still utanför bubblan.

På morgonen när jag vaknade efter USA-valet tänkte jag snabbt försäkra mig om att Clinton vunnit, så blev det inte. Istället blev jag liggandes i sängen, grubblandes över hur den här dagen skulle bli. Bryr sig ens palestinierna om detta?

Jag gillar absolut inte Clinton, men jag trodde inte att det kunde bli såhär (trodde inte heller att Storbritannien skulle lämna EU, men mitt omdöme är uppenbarligen sämst).

På vägen till jobbet gick jag in hos juciebaren närmast jobbet. Vi tittade på varandra, jag beställde grapefruktjuice, sen var det tyst en stund sen kom det på bruten engelska ”he is crazy, you know he is crazy! Do you speak arabic?”, ”lite” svarade jag på bruten arabiska. ”Han är en galning!”.

Jag sa till honom att ha en bra dag och promenerade ner för backen. Okej, så nyheterna har nått hit, folk är som folk är mest i hela världen, hur kunde jag tänka att det skulle kunna vara på något annat sätt?

Väl på kontoret möts jag av Doar, hon frågar hur jag mår, jag svarar att jag inte vet. Hon tittar frågande på mig, jag svarar ”Trump” innan hon hinner fråga.

D: what?

E: Donald Trump, the next president

D: I dont understand you.

E: You know Clinton and Trump

D: Ah! What about Clinton?

E: She lost the election

D: You love Clinton?

Vid det här laget inser jag att det inte alls är självklart att alla bryr sig om det amerikanska valet. Jag vill inte heller säga att jag gillar Clinton, hon är ökänd proisrael.

Resten av dagen kämpar jag med att försöka förklara för alla mina kollegor. De flesta vet om valet, men verkar ganska likgiltiga. Jag försöker förklara att han är islamofob, att han vill sparka ut alla muslimer. ”Good, I have not seen my relatives for years” är det enda svar jag får. Men han vill inte släppa in muslimer i landet heller! ”Good, we can´t go anyway” svarar min mentor.

Jag har försökt förstå hur mitt facebookflöde kan fullkomligt överfyllas med halvdåliga vitsar, rekommendationer om att fly till Kanada, sorg, ilska och gubbar som minsann sitter på svaret varför folk röstade som de gjorde. Samtidigt är det så oerhört tyst här. Mina kollegor pratar om mat under lunchen, vad de ska göra imorgon, familjebekymmer. De verkar inte vilja bry sig om USA, de vet att de är fientliga oavsett. Det tycks finnas en enorm likgiltighet, samtidigt som vissa är jätteupprörda.

Utrikespolitiken är annorlunda här. När jag utbrister ”WHAT!?”  får jag ”what?” som gensvar.

Min språklärare skrattar muntert, och förklarar att Clinton är fruktansvärd och att det är bättre för Palestinierna att hon inte är president.

Den senaste månaden har jag känt en enorm glädje över den internationella solidaritet jag sett. Världen har blivit mindre och känslan av att alla människor är väldigt lika har varit stark. Därför var det svårt att förstå varför mina kollegor kanske inte känner samma sak. När man rycker på axlarna åt en vice president som säger såhär:

Jag försöker hålla fast vid känslan att vi är alla ett folk, att alla människor är väldigt lika. För jag vet att det är den känslan vi behöver förmedla för att komma vidare.

I veckan ska jag träffa Svenskar i Jerusalem. Kanske kan jag ladda upp med lite ny energi från dem.

Vi hörs!

Yala Bye

Spara

whatsapp Beit Sahour?

Alla här har whatsapp. Det verkar vara det främsta sättet att kommunicera om man bortser från att prata i telefon, vilket folk gör hela tiden, framförallt när när de kör bil. Det är därför skönt att ta de stora bussarna via Jerusalem. Busschaufförerna pratar mindre ofta i telefon och de kör generellt bättre än servicebilarna eller taxis.

Den 29e åkte jag därför stor buss via Jerusalem till Beit Sahour. Jag passade på att springa in till gamla stan där jag köpte tahini från en kille som pressar på plats. Han öppnar bara kranen från sesampressen och färsk tahini kommer ut. Grymt!

Jag åkte för att besöka YMCAs general assembly. Mycket skoj, god mat och handskakningar med bekanta och nya ansikten. Simon spelade fotboll med gubbarna och Linda läste svensk poesi. Vi fick T-shirts, något som verkar vara standard vid många event, t-shirts och kepsar.

img_9210

 

 

 

 

 

 

Vi tog vi en fika på singer cafe. Mycket välbehövlig paus. Sedan promenerade jag och Linda från Beit Sahour till Bethlehem. Trodde det skulle var betydligt längre än det var. Kanske har vi påverkats av palestiniernas känsla för avstånd (=allt är långt borta om man går!). Denna typen av avbrott från kontoret är välbehövligt. Till veckan ska jag försöka komma bort från kontoret mer.

Imorgon kommer Simon hit med ett norskt gäng. Det ser jag fram emot. Ska också prova att göra egen baba ganouch, utan ugn eller kolgrill, får se hur det går. Tills nästa gång

Yala Bye

 

Spara

Spara

ett 5-stjärnigt fängelse

Så beskriver min språklärare Palestina ”it´s a 5 star prison”. Jag har tyckt det är svårt att förklara för folk i Sverige hur det är att bo här. Vår bild av fattigdom stämmer generellt sett inte överens med hur livet för palestinier är. De flesta har en smartphone och en bil i Ramallah. Nu är förvisso Ramallah speciellt på många sätt och folk har det generellt lite bättre ställt här, men faktum är att fattigdom ser inte ut så som vi blivit inlärda att det ser ut (jag rekommenderar att göra en bildsökning på ”poverty”).

Lättast att förstå i ett svenskt kontext är kanske beduinerna, eftersom bilderna av skjul byggda av bildäck eller plåt är begripliga för människor. det bekräftar deras bild av fattigdom. Likaså är det lätt att förstå bilder på check points, murar och stängsel, det bekräftar bilden av Palestina som en krigszon.

Allt detta finns såklart, men livet i Palestina är så mycket mer, ockupationen är så mycket mer. Ibland är det alldeles uppenbart, ibland dolt, skevt och svårt att begripa. Jag vill så gärna kunna visa hela detta land för er, med allt det fruktansvärda och fantastiska på samma gång.

I onsdags var jag på en föreläsning på Birzeits universitet. Palestinas minister för fångar (Issa Qaraqe) var på besök och pratade om situationen för palestinska politiska fångar. Han pratade om hur barn fängslas utan rättegång. Hur fångar förflyttas till Israel vilket gör att föräldrar och advokater ofta inte kan komma på besök. Han pratade om hur barn i Jerusalem tvingas till husarrest. Han pratade om tortyr.

I torsdags besökte jag och Jana YMCA Beit Sahours rehabiliteringsprogram som tar hand om unga som upplevt trauma. Ofta rör det sig om barn som påverkas av ockupation. De kämpar för att ge barnen hopp om framtiden.

I söndags var jag på ett halloweenkalas för barn som YWCA Ramallah anordnade. Lek, musik och pyssel varvades med hutlösa mängder socker. Barnen springer omkring på lekplatsen i sina utklädnader. En humla och superman kastar sig runt i parken, en brandsoldat och en romersk krigare åker rutschkana, och stridspiloten dricker välling.

img_9346

När jag kom till min danslektion igår fick jag höra att det kanske inte skulle komma så många, för det hade varit skottlossning några timmar innan på gatan utanför. Fem minuter senare var klassrummet fullt av folk, så vi dansar.

Fattigdomen i Palestina är ovissheten, insallah. Palestinierna bor i ett 5-stjärnigt fängelse och precis som med administrative arrest är brottet okänt och straffets längd obestämt. Tills detta är bestämt fortsätter palestinier att leka, dansa, leva.

Jag hoppas kunna skriva någonting mer denna veckan. Händer spännande saker, höstrusket har börjat och jag har fått en liten insikt i hur otroligt svensk jag är.

Insallah, yala bye.

Spara

Spara

Oliver

Näst efter de heliga symbolerna är oliverna det man som utlänning inte kan missa i Palestina. Olivträd, olivolja och oliver säljs överallt och används som marknadsföring för allt ifrån guidade turer i gamla stan i Jerusalem till bosättningar. Olivernas status är ofrånkomlig att se, men kan vara svår att förstå.

img_9150

Just nu är det olivsäsong. Olivplockning liknar mycket att gå ut och plocka bär, eller ta upp potatisen på slutet av säsongen. Det är en tradition och många familjer umgås genom att plocka oliver. Längs vägkanterna står stegar och under träden ligger presenningar som fångar upp fallfrukt. En liten brasa där det grillas och kokas kaffe eller te.

Festmåltid på fältet.

Festmåltid på fältet.

Olivträden utgör en stor del av Palestinas jordbruksekonomi, hela 25%. Många familjers ekonomi bygger på dessa odlingar och att kunna fortsätta bruka sin mark är absolut avgörande för markägarna.

Olivträden är också politiskt viktiga. Israel fortsätter att bygga ut sina bosättningar och tvångsförflyttar människor från stora områden på västbanken. Över en miljon olivträd har förstörts. Träden är en central bricka i den väpnade konflikten. Palestinerna bedriver kamp genom att fortsätta bruka marken och plantera tillbaka träd som tas bort.

JAIdeltagare plockade under fredagen oliver utanför beit jala. I bilden syns också väg 60, en israelisk motorväg inne i Palestina.

JAIdeltagare plockade under fredagen oliver utanför beit jala. I bilden syns också väg 60, en israelisk motorväg inne i Palestina.

YMCA och YWCA har, genom sin gemensamma organisation JAI, en olivplockningsfestival i veckan där 65 internationella gäster deltar för att hjälpa till med olivplockningen. Gästerna plockar framförallt i områden som på olika sätt hotas och där det kan vara svårt för de lokala bönderna att vara p.g.a. bosättares våld.

För att kunna fortsätta bedriva jordbruket och kämpa för fred och rättvisa behövs fler träd planteras. Du kan bidra genom att köpa träd hos JAI. Du kan också resa hit och plantera eller plocka oliver. Alla träd som doneras följs upp så att du får veta om ditt träd. Du kan också följa JAI på Facebook.

Hjälp oss att plantera hopp.

Yala bye

Ellen

Svennar på vift

Hela förra veckan präglades av besök från Y Care och KFUM. Organisationerna är sponsorer till projektet som jag arbetar med. De kom hit för att utvärdera projektet och se med egna ögon hur projektet fungerat i praktiken. Det innebar också att Jana från KFUM Sverige kom hit och hälsade på!

Måndag: Delegationen kom till vårt kontor i Ramallah. Utvärdering och analys av vad som fungerat bra och vad som kan utvecklas.

Personalen lokalt och partners träffades för att utvärdera och äta kakor.

Personalen lokalt och partners träffades för att utvärdera och äta kakor.

Tisdag: Vi åkte till Jericho för att träffa två samhällen för att se hur projektet implementerats. Först besökte vi ett flyktingläger, fikade kanelbullar och träffade unga tjejer som deltagit i projektet.

omtänksamt att baka kanelbullar på kanelbullens dag.

omtänksamt att baka kanelbullar på kanelbullens dag.

Sedan besökte vi en by och deltog på en workshop om ekonomi och företagande. Deltagarna var aktiva och pratade mycket med varandra. Efteråt följde vi med en av deltagarna, Safa, hem. Hon har startat en getfarm tillsammans med en granne. Det var fantastiskt kul att träffa henne och hennes familj. Mer om henne kan du läsa här.

Safa utanför ett av hägnen.

Onsdag: Bilkö i Ramallah och inne i Jerusalem gjorde att jag och min kollega Lina kom sent till ekonomimötet vi skulle till. Det verkade inte göra särskilt mycket utan de andra satt och väntade på kontoret. På kvällen träffade jag några couchsurfers som bor i närheten av min lägenhet.

Torsdag: Sitta och försöka få ihop en lägermanual och en power point om byggnadsnämnden. På kvällen gick jag, Linda, lindas kollega Dina och en kille jag träffat under gårdagen till Palestinas första cirkusfestival.

Fredag: storstädning i köket. Vår lägenhet är fin, men stökig, det där med flyttstädning verkar inte riktigt vara så etablerat. Vi saknar dessutom köksfläkt så köksskåpen blir lätt osiga och inte så trevliga. Därför Städade jag och Linda ordentligt i skåpen. Vi hittade massor av spännande saker som inte alls ska vara i köket.

Så såg min vecka ut.

tayeb

yala bye!




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7