Författar Arkiv

Homeland for sale

I helgen besökte jag Tel Aviv tillsammans med min kanadensiska kompis Jess. Målet var allmän förströelse och att komma bort från vardagen ett litet tag. Jag har lämnat min “two weeks notice”. Snart är jag hemma, så när vi promenerade runt i parker och längst stranden försökte jag samla mina intryck.

Tel aviv är stort och fullt av höghus. En ekonomisk metropol och ett centrum för HBTQ-personer. Det är i alla fall så man vill visa upp sig. Ofta lyfts just homofobi upp som ett av skälen till varför Palestina inte bör respekteras, ett konservativt arabland där det är oerhört svårt att inte vara hetro. Prideflaggan hänger varstans. Jess säger “men jag känner mig inte välkommen, det är till för vita homosexuella män!”. Vi läser om pink-washing.

Vi promenerar i en park. Jag noterar att jag inte sett tama hundar på länge. Hundrastplatserna är större än lekplatserna och parkerna våra kompisars barn leker i. I flyktinglägren finns knappt rum att andas. I palestinska städer bygger man tätt och på höjden för att nyttja de få byggrättigheter man har. När man bygger högt i Tel Aviv är det för att visa att man kan. När bosättarna lämnade Gaza rev man husen, inte för att de inte var av god kvalitet, utan för att hushållen var enplansvillor och behovet av bostäder är enormt. I Israel finns massor av plats, om man bara bär rätt ID-handling.

Havet utgör en särskild plats i min resa. Jag har träffat många pojkar som aldrig sett havet, trots att det ligger en timme bort. Ibland kan vi till och med skymta det i fjärran. Förr kunde man få inresetillstånd en gång om året. Mina äldre kollegor berättar om hur palestinska familjer vallfärdade till Jaffa och havet. Det var länge sedan nu. Just Jaffa har fått bli symbolen för paradiset. “Tänk att få plocka apelsiner där. Det är de bästa apelsinerna i världen.” berättar barnbarn till de som flydde. Barnbarn som kanske aldrig rest dit, utan hört berättelser från mor- och farföräldrar. Man behåller nycklarna till huset som fanns där en gång, men som för länge sedan rivits. Nyckeln markerar rätten att återvända.

Havet är speciellt viktigt för Gaza. Ship to Gaza: båtturerna som försöker bryta blockaden, fiskebåtarna som inte får åka längre än 6 nautiska mil från kusen, överfiske och inget avloppssystem. “Turisterna i Tel Aviv badar i Gazas skit” sa någon under en föreläsning jag var på. 2020 kommer Gaza vara obeboeligt enligt FN.

Jag doppar tårna i vattnet och en liten pojke tittar ut över havet. Jag funderar på platsen i världen där han kommer växa upp. Han är palestinsk. En liten del palestinier flydde inte så idag lever ca 150 000 palestinier med Israeliska ID-handlingar i Israel. I gamla Jaffa finns några av dem.Väl i gamla Jaffa passerar vi moskén. Lägenheter i huset bredvid är till salu. Det är det israeliska fastighetsbolaget “Homeland” som säljer dem. På skylten står det “Homeland For Sale”.

Spara

Om inte alla får gå går ingen

När vi var med JAI för två veckor sedan åkte vi till Hebron för att turista och lära oss er om staden. Jag vet att jag skrivit om Hebron tidigare, men jag tror inte jag förklarat varför Hebron är så speciellt. Därför kommer nu ett lite bildande inslag. Hebron, eller Al Ghaleel som det heter på arabiska, är en för de monoteistiska religionerna väldigt viktig plats. Här ligger nämligen Abraham med söner och deras fruar begravna (förutom Rakel som har en egen gravplats utanför Betlehem men innanför muren eftersom Israel menar att platsen tillhör dem). Abraham är ju minst sagt central för Judendomen och därför är platsen väldigt viktig för den israeliska befolkningen (tror vi behöver ett inlägg om skillnaden mellan israeler, judar och zionister). Oslo-avtalen skrevs 1993-95, där delades västbanken in i område A,B och C. Efter Oslo-avtalet skrevs ett eget avtal för just uppdelningen av Hebron 1997. I detta avtal fördelades Hebron mellan H1 och H2, där H2 är under israelisk militär kontroll. H2 är ett område som sträcker sig in i gamla stan i Hebron. Detta har varit förödande för de Palestinska familjer som bott inom området och gamla stan är till stora delar stängd, antingen av Israelisk militär, eller för att det inte går att bedriva verksamhet längre.

H2 är inte bara under israelisk kontroll, det är också en kärna för bosättningar inuti gamla stan. Bosättningarna bygger ofta i etapper där man först etablerar enstaka hus, kopplar samman dem via vägar och slutligen bygger samman dem till större områden (i mitt senaste inlägg kan ni se bilder på större bosättningar som håller på att byggas samman på just detta sätt).

H2 har också områden som är helt avspärrade för palestinier. Shuhada street, den tidigare huvudgatan i gamla stan, är ett sådant område som till stora delar är fullständigt oåtkomligt för palestinier.

Vi åkte med buss, först till en glas och keramikfabrik. Typiskt något turistigt man ska ha gjort om man är i Hebron eftersom staden är känt för sitt hantverk. Det kom gatuförsäljare som ville sälja armband. I vanliga fall brukar folk vara ganska hårda mot gatuförsäljare, framförallt upplever jag att guiderna brukar vara det. Här var det tvärtom, få köpte någonting, men alla var artiga och våra palestinska guider presenterade till och med försäljarna för oss.

Vi åkte vidare med bussen in till H2 där vi mötte ytterligare en guide. Sakta vandrade vi genom gamla stan. Stora delar var stängt, folk kommer helt enkelt inte hit längre. Ovanför våra huvuden är det galler som skyddar mot bosättarnas stenar. gallret rensas någon gång i veckan för att undvika att det går sönder eller att man inte får in något solljus på gatan.

Vid slutet av gatan ligger en av de många checkpoints som leder in till moskéen/synagogan och ett område som är delvis otillgängligt för Palestinier.

Inne, bakom metalldetektorer och passkontroll, ligger Ibrahim moskén. 1994 mördades 29 personer och 125 skadades då en bosättare öppnade eld inne i moskén. Detta fick till följd att spänningarna ökade i området. Idag är moskén delad och en del är nu synagoga.

Vi går utan skor på de tjocka mattorna. Rutmönstert markerar platser för bön.

Bakom det skottsäkra glaset ligger synagogan.

Vi åt inne på området hos en av de få familjer som fortfarande bor inne på området. “Crazy Abed” driver fortfarande butik här. Hans familj välkomnade oss och vi serverades kyckling med ris.

 

 

Bosättarna promenerar från synagogan.

På dörrarna på Shahuda street, innan området blir helt avspärrat för Palestinier lever fortfarande några familjer. Dörrarna har pilar ditklottrade. De markerar att dörrarna måste vara öppna, alltid. Israelisk militär måste ha möjlighet till inträde när som helst under dygnet.

Vi vandrade vidare på Shuhada och kom fram till militärerna som vaktar gatan. Våra guider förklarade att om vi icke-palestinier visar pass så skulle vi få gå vidare, men de måste stanna. Efter en kort stunds mummel hördes ett “No! We all go, or nobody does”. Jag kände mig så oerhört stolt över med vilken självklarhet gruppen fattade detta beslut.

Stämningen blev uppslupen i gruppen. På tillbakavägen stannade folk längst handelsgatan, pratade med butiksägarna och handlade. Det kändes som att det fanns en stark humanism i mötena. Alla förtjänar att bli behandlad med respekt och öppenhet.

Trötta åkte vi vidare till kuffiyah-fabriken. Den enda palestinasjalsfabriken i Palestina. Det var stökigt och högljutt och jag var för matt av alla intryck för att orka ta in mer intryck.

Slutkörd och glad åkte vi tillbaka till hotellet. Jag imponeras väldigt av gruppens dynamik och hur välkomnande de var. Tänk om det kunde vara såhär lite oftare tänkte jag halvsovandes. Det kändes hoppfullt.

Plötsligt glädjerus

Det är mörkt och svalt ute, men den värsta kylan har lagt sig. I helgen var det ett sånt där väder som gör att alla svenskar samtidigt får för sig att de måste passa på att grilla i parken, nu när våren är här på allvar!

Mandelträden blomstrar på västbanken!

Senaste tidens allvarsamma nyheter i Palestina har också gjort mig orkeslös. Natanyahu och Trump gullar med varandra och knesset pratar om att annektera bitar av västbanken. Outposts, alltså bosättningar som är olagliga enligt israelisk lag (alla bosättningar är olagliga enligt internationell rätt), ska med en ny lag retroaktivt kunna bli lagliga enligt Israel. Det innebär slutet på rivningar såsom skedde i Amouna.

Jag känner mig  väldigt trött. Jag fick väldigt tydliga symptom på PMDS och tog mina mediciner, vilket istället ledde till att jag fick otrevliga biverkningar.

Det känns också som att det varit svårt att komma tillbaka efter juluppehållet. Jag laddade mentalt för att vara redo att bli hemskickad så när jag väl fick stanna infann sig en viss tomhet. Jag sa hejdå till min familj i början av januari och skulle på något sätt hitta tillbaka till vardagen.

Jag har också känt mig ganska oinspirerad på sistone. Arbetet lunkar på, just nu gör jag broschyrer till YWCA Ramallah. Det är tidsödande när jag inte hittar bilder som är högupplösta nog och jag inte kan få texterna redigerade. Det har varit svårt att blogga. Jag börjar tvivla på relevansen och min förmåga att förmedla. Det blir gärna mörkt och dystert, för verkligheten här är på många sätt så, men som jag skrev i ett tidigare inlägg så pågår ju livet, leken och dansen parallellt med detta.

Så ikväll kom inspirationen för ett litet tag. Kanske inte inspirationen att skriva till en början, utan inspirationen till livet, leken och dansen. Inspirationen kom i form av ett avgrundsvrål. Plötsligt är det som att hela Ramallah skakar. Gatan fylldes på nolltid av tutande bilar, skrikande människor och palestinska flaggor. Jag insåg när jag hörde vrålet, en Palestinier har vunnit Arab idol.

För er som inte uppfattat det än så bor vi väldigt centralt, löjligt centralt. Mitt rum fylldes av ljuden från torget utanför, så jag insåg att det var menlöst att sitta inomhus för sig själv. Så fort jag kom ut såg jag folkmassorna som flockades. De skrek “Yacoub, Yacoub, Yacoub” och en man kom fram till mig och frågade om jag visste vad som pågick. Jag svarade bara “Yacoub!” och skrattade.

Det tjoades och tjimmades. 

I bilarna, på bilar, sittandes utför fönstret på bilar satt killar och klappade händerna. Efter en kortare stund dyker polisen upp för att skapa ordning. De stoppar bilar och sa till killarna att sätta sig i bilen, inte på/omkring. Sen dök en barnfamilj upp med två små pojkar som satt ut genom fönstret. Pappan stoppades men efter bara några meningars utbyte ler polisen och låter dem åka vidare.

Det finns en sån acceptans för “bus” och skoj i Palestina. Glädje uttrycks hejdlöst precis som sorg. Människoliv respekteras på ett sätt som känns oerhört lustfyllt. Jag skulle kunna göra en mer krass analys där den fullkomliga manliga dominansen och hur kvinnorna jag såg hölls i hand som för att skydda dem. Ibland kanske sådana perspektiv kan lämnas därhän. Nu njuter jag istället av en trött käke på grund av mitt konstanta leende. Vad som helst kan hända och för en kort stund känns det som att allt är möjligt. Tack Yacoub.

Godnatt

Yalla bye!

Olivplantering

Idag regnar det. Passar på att titta på bilderna jag tog under helgens äventyr då det var varmt och soligt.

I torsdags mötte jag, Linda och Jess olivplanteringsprogrammet som var på besök i Ramallah. Smidigt eftersom vi fick åka med i deras buss när de åkte tillbaka till Beit sahour. Vi skulle göra programmet sällskap under helgen och hjälpa till med planteringen av träd.

Deltagarna olivplockningsprogrammet.

Dagen innan hade gruppen planterat 350 träd innan Israelisk militär kommit och stoppat arbetet. Militärerna hade lovat att träden skulle få stå kvar och arrangörerna hade tagit deras kontaktuppgifter. I bussen dagen efter möts vi av nyheten att bosättare tidigt på morgonen förstört hela fältet. Militären skulle påbörja “utredning” eftersom de menar att de inte kan fastställa vem som gjort det, trots vittnen. Att vara selektivt observant på det här sättet, alltså att se vad palestinierna gör men inte israelerna, är väldigt vanligt förekommande. Jag kan inte förklara den ilska och besvikelse deltagarna på programmet uttryckte. En ilska vi behöver kanalisera till agerande. Vi måste organisera alla oss arga och besvikna och göra någonting.Vi sörjde de träd som förstörts men kampen fortsätter så nästa grupp som kommer hit kommer att plantera nya träd på samma plats.

Hotellrummet var varmt och vattentrycket i duschen högt. Lyx tyckte vi! Deltagarna i programmet hade en ledig kväll så vi passade på att gå till Singer cafe och dricka kaffe.

Fredagen hade ett späckat schema med plantering och föreläsningar. Vi åkte buss ut till olivfälten utanför bosättningen Efrat. Vid avtagsvägen ut till fältet låg en mindre bosättning på en topp, när vi kom fram insåg jag att vi var nästan omringade. Dalgången gjorde att det ekade från bosättningarna runtomkring oss. Vi hörde barn som lekte och ljudet från byggarbete. Bosättningarna håller på att växa samman i området vilket gör att området är extremt utsatt. Dessutom är muren i det här området under konstruktion.

Att plantera träd är roligt, man får hugga och gräva för att komma ner i den steniga jorden. Mina händer var stela men med trevligt sällskap och god lunch gjorde det ingenting. Jag kände mig stärkt i att vi så tydligt markerade vår närvaro och den gemenskap och solidaritet vi kände med familjerna som äger marken. Jag hoppas träden växer sig stora och starka och att rötterna förankrar dem i platsen precis som palestiniernas rötter.

Eftermiddagen bjöd på föreläsning av OCHA opt, advocacy session med YWCA och en kvällsföreläsning om BDS.

OCHA opt var superintressant. Jag har länge använt mig av deras kartor och deras hemsida. Jag slås ofta över hur absurd situationen är och hur lätt det är att vänja sig, att säga “it is what it is”. Det är lätt att protestera i början, men med tiden blir man trött och accepterar sitt öde.

Under advocacy session fick vi tid att känna och reflektera. Vi bildade par som fick berätta för varandra om något som hänt under resan som varit omvälvande, känslomässigt eller en tankeställare. Gruppen som varit trötta och tysta började nu genast prata.Ett högljutt sorl spred sig i rummet och jag kände med ens att det omvälvande jag varit med om på sistone var att lyssna på just detta sorl, att alla dessa berättelser fick utrymme, alla entusiastiska och passionerade människor från olika delar av världen samlades och utbytte erfarenheter och berättelser tillsammans. Det kan vara svårt att peka på vad som varit omvälvande tycker jag. Jag har varit här så länge nu så många saker känns väldigt naturligt, jag minns inte när det blev naturligt, det bara blev så, “it is what it is”.

Omar, mr. BDS är alltid bra att lyssna på. Ibland känns det lite meningslöst att delta på föreläsningar där man har kunskaperna som ämnas läras ut. När det kommer till Omar känner jag däremot att jag alltid får med mig någonting nytt efteråt. Kanske är det bara en fras, ett smart sätt att formulera sig eller en fråga från publiken som öppnar upp för nya tankar och idéer. Denna kvällen imponerades jag över hans hänsyn till ursprungsbefolkningar världen över. Att som palestinier se sig sammankopplad till andra hotade folkgrupper som förlorat land pga kolonialism var väldigt värdigt och modigt tycker jag.

Jag somnade fylld av glädje och inspiration. Tänk att människor kan skänka så mycket energi.

Appropå energi. Jag vet hur jag själv är, jag har svårt att motivera mig att läsa långa texter. Därför stannar jag här. Jag skriver mer när jag hinner.

Puss och kram

Yalla bye.

 

Spara

Spara

Spara

Gender mainstreaming?

Shoumus har nu officiellt tagit slut. En dörr stängs och ett fönster öppnas. Jag funderar på om någonting egentligen tar slut någonsin, eller om dörren aldrig stängs utan bara omformas till ett fönster, att jag gick in genom dörren gjorde att fönstret uppenbarade sig, dörrens existens är en förutsättning för fönstret. Nog om det, mitt huvud blir som en tavla av Salvador Dali annars.

Mina fina kollegor!

Vi avslutade med stort kalas på Mövenpick hotell. Mycket roligt och rörande.

Nationalsång och trummor.

Idag har i alla fall fönstret uppenbarat sig i form av en OXFAM – Gender Mainstreaming Self-Assessment Workshop. När jag pluggade genus för ca 100 år sedan var gender mainstreaming på tapeten, så det kändes extra spännande.

Jag är trött. Klockan 2 i natt vaknade jag av att något smällde till inne i mitt rum. Med skyhög puls och skakiga händer öppnade jag ögonen och såg att min helkroppsspelegel som hängde på garderobsdörren rasat. En miljon glasskärvor och en stor spegelbit som balanserade på en lådkant, hotandes om att när som helst välta över mig i sängen. Jag kröp ur sängen, på med skor och en klänning, handduk mellan händerna för att inte skära mig på spegelbiten. Såhär i efterhand är jag imponerad över att jag fattade så många bra beslut.

Imorse skulle vi ses kl 8.30 för att åka till Jericho. Jag kommer 8.29 till parkeringen, nöjd över min förmåga att hålla tider. En timme senare kommer Doar och vi far. I Palestina finns det en stark tilltro till att tjäna tid på att köra fort, göra fula omkörningar och skapa filer som inte finns. Det är därför inte förvånande att vi korsar heldragna linjer mest hela tiden. Jag tänker att om jag dör, dör jag i alla fall på den vackraste vägen, med fantastisk miljö runtom mig. En klen tröst.

Vi är sena och jag är lite besviken över att vi missade början. För några veckor sedan berättade Jess en skräckhistoria om OXFAM och hur de försökt lära tjejerna på YWCA, en av världens äldsta kvinnoorganisationer, om vikten av att inkludera män i vårt arbete. Det kräver ett eget inlägg tror jag om vikten av separatistiska rörelser, om KFUM-Sveriges sammanslagning med KFUK, om vakuumet jag upplever att det skapat. Uppenbart är i alla fall att de pratat en del om det faktum att YWCA-Palestina så uteslutande fokuserar på kvinnor (vilket jag i sig inte tycker är sant, men får män inte vara med på exakt samma villkor är det ofta någon snubbe som påpekar att det är orättvist).

Uppenbart är det i alla fall att män har varit uppe på tapeten. Jag imponeras över samtalen. Det är uppenbart att tjejerna kan “biståndska”, vi pratar om needs assessment, MEAL, gender justice etc. Det är spännande att se hur de pratar om sin organisation, vilka problem som finns, vilken typ av kompetens man anser finns. Jag tycker jag har fått en ganska bra koll på hur organisationen ser ut, men ju mer jag hör desto större känns den. Det finns intressekonflikter mellan lokal nivå och nationell nivå inser jag. Mycket av kompetensen centrala kontoret anser att organisationen besitter tycker lokalorganisationen att de saknar. Överlag kan jag bli trött på att  nästan alla i organisationen känner ett så stort behov av “experter” och att ta in kompetens utifrån. Det saknas verktyg och kanske framförallt självförtroende att lita på sin egna kompetens och att de själva räcker till för att utbilda varandra.

 

tjejerna diskuterar möjligheter och utmaningar.

Mitt i fika och samtal frågar någon “Can we make the assessment now?” Plötsligt kommer det fram papper med en lista på. “Du betygsätter mellan 1-10” får jag veta. Vi guidas ut till korridoren och bakom ett skynke. Där bakom sitter det massor av kvinnor och vi blir lotsade till lediga stolar som står uppställda. Vi sätter oss och några kvinnor kommer in. De är klädda i folkdräkt och extremt uppsminkade med intrikata håruppsättningar. “Du skriver namnet på henne, här är betyg för smink, hår och kreativitet” förklarar en av kvinnorna jag alldeles nyss samtalat om patriarkala strukturer med. Det är 7 tjejers kreationer som ska bedömas. En i taget kliver de fram. De stirrar djupt in i mig och sedan blundar för att visa de flerfärgade ögonskuggorna. Det är är kanske det mest surrealistiska jag varit med om. Salvador Dali släng dig i väggen. Det känns nästan Kafkaeskt och diskussionen, huruvida vi lyckats organisera barnvakter på aktiviteter ska ses som en seger, eller som en förlust mot patriarkala strukturer känns avlägsen. När vi är klara med betygssättning säger jag “Lets get back to feminism shall we” skämtsamt till en av OXFAM-tjejerna som jag känner sen tidigare.

Dagen fortsätter med lunch och diskussioner. Efteråt när jag sitter i bilen på väg hem säger min kollega Raed “säg sa’h Ellen”! “Lesch?” (varför) svarar jag? Doar förklarar “Raed say that when we all agree everything is good, but when we dont agree… umm.. sho… its like building the sea!” Jag förstår vad hon menar. “Not building, drinking!” rättar hon sig själv efter en stund. “Sa´h” svarar jag till mina kollegors förtjusning.

Konstigare dagar får man leta efter. På kvällen har vi arabiskalektion. Vi lär oss ordspråk och pratar om våra barndomshem. Jag försöker lugna både Ghada och Linda som bägge två måste skiljas från där de vuxit upp. Jag har inte bott i huset i Rödånäs på över 10 år, men jag besöker någon gång ibland och tittar till det. Det är en i byn som köpte huset så det är inte så svårt att komma förbi, berättar jag, huset finns ju kvar! Dagen efter slås jag av nyheten att huset brunnit ner. Dramatiska bilder på en övertänd villa visas upp på lokalnyheterna och i Västerbottenskuriren. Vissa dagar är honung, andra är lök som man säger på arabiska. Typiskt lök tänker jag.

Barndomshemmet

Jag hoppas kunna komma med lite fler blogginlägg snart!

Yalla bye!

Spara

Spara

Ett litet inlägg om att skriva personligt brev

Jag har inte tänkt på livet efter min praktik särskilt mycket förrän härom dagen då min mamma skrev och undrade om jag ville komma till Malmö i påsk.

Filip berättade igår om sina studier. Hur Umeå Universitet tycks glömt bort högstadielärarna helt. De klarar inte av att planera så de tvingas studera på 130% en månad och 50% nästa månad efter det. När sånt händer brukar jag vara den som tar fighten. Studerar man på 130% har man helt enkelt inte energi att bråka, så då gör jag det istället. Svårt härifrån.

Igår fick jag ett mail från Caroline om efterarbetet jag ska genomföra när jag kommer hem.

Det är svårt att planera när man sitter i en helt annan värld. Det känns obehagligt att ryckas tillbaka till verkligheten på något sätt. Tillbaka till en fattig studenttillvaro med familj vardag och allt vad det innebär. Ska man rycka plåster snabbt eller långsamt pilla av dem? Hur är det med utlandspraktiker?

Det är snart Februari och det är dags att börja söka sommarjobb. Jag knåpar på ett CV och ett personligt brev som ska kunna visa den bästa verisonen av sanningen. Precis lika intressant, duktig, påläst och snygg som ett instagram-konto. Vitsiga inlägg, snygg-filter, bilder på ett välstädat hem, en välstädad person, teet i en välstädad kopp och den rätta boken, Sara Lidman, som visar att jag har god smak och min västerbottniska identitet. Lika genuint känns det att skriva personliga brev.

Hemmagjord baba ganouch och granatäppelkärnor Stillebenet är arrangerat av min språklärare. “We´ll make it pretty” sa hon och ställde blomkrukan bredvid.

Jag har inte diskat te-koppen på flera dagar och en hinna ligger längs med kanten och avslöjar att jag glömde mitt te igår. Jag har inte duschat för det är bara kallvatten i kranen och rummet har en stor fuktskada i ena hörnet. Den enda sanningen jag har är Sara Lidman. Kanske är hon också en osanning. En romanitiserad bild av mig, min norrländska mystik, en ensam röd och rak tall. Eller kanske inte förresten, Tjärdalen är allt annat än ett glättigt instagram-konto. Jag kan tyvärr knappast citera tjärdalen och hoppas att arbetsköparen ska förstå vad jag menar.

Den bästa versionen av sanningen är kanske ointressant, men hur får man då jobb? Genom att länka till något slags kvasiexistentiellt blogginlägg om att att så sakterliga inse att praktiken kommer ta slut, om att skriva personliga brev? Ett inlägg om att varje gång jag behöver presentera mig själv så drabbas jag av en känsla att jag inte har någon aning om vad jag ska säga.

Jag har fått höra att utlandspraktik kommer förändra mig. Att jag inte kommer vara densamma när jag kommer hem som när jag åkte. Så vem är jag då? Det känns som att den här resan inte kommer sluta förrän långt efter att jag kommit hem, om den någonsin slutar?

Det är iskallt i mitt rum så jag lägger mig under värmefilten och tittar på Westworld för tredje gången. Jag har inte tröttnat. Serien är min samtalspartner. Vi diskuterar vad det är att vara människa, vad som skiljer oss människor från robotarna i serien. Ingenting? Dolores, en av robotarna i serien, får frågan om hon fick välja mellan två versioner av sig själv, beroende på hur människorna programmerar hennes “hjärna”, vilken skulle hon välja. Dolores svarar att hon inte förstår, det finns bara en version av henne. Är det sant? Finns det bara en version av oss, eller finns det flera? Är jag den bästa versionen av mig själv? Kan jag “nå min fulla potential” som KFUM Sverige skulle säga.

Anställningsbar?

 

Slutsats:

Se Westworld, det är en superbra serie.

Jag hatar att skriva personligt brev.

Ok, slut på min dwelling mint (ja detta inlägg skrevs på 5 minuter). Back to work!

Yalla bye

Occupational hazard

Occupational hazard. Jag har suttit på denna ordvits i typ 3 månader, kände bara att den behövde komma ut. Igår fick jag ett litet smakprov på hur det kan vara.

Ockupationen drabbar oss olika, men den drabbar oss alla. Det genomsyrar allt, inklusive arbetslivet såklart. Ramallah är lugnt. Jag känner mig trygg och avslappnad.

Min mor skickade en artikel om Hebron till mig. Förra helgen gick 120 bosättare den “guidade turen” som genomförs varje vecka genom gamla stan. Bosättarna skriker på butiksägarna, spottar på dem, allt under israelisk militärs beskydd. Kommunen har installerat ett gallertak över gamla stan för att bosättarna som bor i husen inte ska kunna kasta sten på de som går där. Förstå att öppna sin butik på morgonen och veta att idag kanske det händer något allvarligt. I varje gatuhörn har någon blivit skjuten. Trots det öppnar folk sina butiker. De vägrar ge upp.

Igår besökte jag YMCA västra Jerusalem. Ett jättekomplex med pool och hotell. Arkitekten Arthur Loomis Harmon designade centret. Harmon är mer känd för att han designat empire state buiding. Jag slogs över hur olika samma organisation kan se ut. När man organiserar så många som vi gör är det kanske inte så konstigt.

YMCA international west Jerusalem

Jag strosade hem genom kvarteren runtom YMCA och noterade att i ett av fönstrena stod en tavla med Mondrians  signatur och att i smyckesbutiken intill behövde man ringa på för att få komma in. Något obekväm med alla piccolos som stirrade på mig och känslan av att vara fullkomligt malplacerad ökade jag tempot. Jag passerade “sömmen”, gränsen mellan öst och väst, osynlig men påtaglig. När jag kom dit märkte jag att något var fel. Folk stod stilla på ett sätt som kändes onaturligt. Jag gick närmre och insåg att det var massor av poliser, militärer och värnpliktiga utanför damascusporten. Jag gick fram till några flickor och frågade “varför?” på min skakiga arabiska. “Vet inte” svarade de på engelska. Jag har vant mig vid det svaret, ibland verkar det inte finnas någon anledning.

En äldre herre frågade poliserna varför. När han inte fick något svar höjde han rösten och skällde på dem. De knuffade undan honom med ena handen samtidigt som de slappt höll sina vapen i andra. Jag kände med mannen samtidigt som jag ville säga åt honom att gå därifrån. Jag insåg att han bestämt sig, han vägrade ge upp hoppet om svaret på frågan varför. Då visste jag varför alla stod stilla, vi var vittnen. Mobilkameror och våra minnen skulle föreviga alla eventuella övertramp som gjordes. Jag ställde mig på trappen ner till damascusporten för att bättre kunna se. Palestinierna står sällan där särskilt länge men som turist kan man det. Jag tog skydd under mitt blonda hår.

Inget hände egentligen, alla unga män som försökte ta sig in och ut genom porten blev tagna åt sidan och kontrollerade, men det händer ibland så det var inget nytt.

10 minuter senare var alla borta. Det stod inte ens poliser på utposterna som finns placerade runt porten. Lättad gick jag till bussen. En buss stod inne men ingen klev på. “jag kör bara till checkpointen” förklarade chauffören. Jag väntade med de andra i hopp om en ny buss. “Jag kör bara till checkpointen” sa den nya chauffören och jag gav upp. Den lilla bussen blev knökfull och jag satt inklämd mellan två varma tjocka tanter.

Vid checkpointen förstod jag varför chauffören bara körde dit. Det var massor av människor som promenerade från bussarna, men bil och bussfilerna vid själva övergången var helt tomma. Övergången var stängd. Klockan var 4 på eftermiddagen, då när alla slutar jobbet, och övergången var stängd. Jag tänkte på alla de som arbetar i Ramallah men bor i Jerusalem.

Övergången från Jerusalem-sidan.

Som tur var kom jag från rätt håll. Att ta sig in i palestinskt styrda A-områden är enkelt, ingen israelisk militär kommer stoppa dig. Jag gick över gränsen och tog en gul lokalbuss. Kön till Qalandiya var flera kilometer lång och i sann Palestinsk anda hade ett smärre kaos skapats när folk gett upp och helt enkelt försökt vända och körde i motsatt körriktning på trottoaren.

Hem till nyhetsrapporteringen, har någon arresterats eller skjutits vid checkpointen? Nä, men demonstationer hade genomförts under dagen i hela landet för att uppmärksamma händelserna i Umm al-Hiran, en man sköts i sin bil, förlorade kontrollen över den och körde över en israelisk soldat. Israelisk militär menar, trots vad vittnena säger, att mannen var terrorist och tänkte köra över dem.

Under natten hade också 6 ungdomar från det närliggande flykinglägret skadats av israelisk militär.

“Så bra, då var det inget nytt” tänkte jag innan jag insåg vad jag just tänkt.

Jag drabbas inte särskilt hårt av ockupationen. Jag lever i min isolerade lilla bubbla. På kontoret planerar vi runt så att folk inte behöver åka så ofta eller långt. Ska kontoret i Gaza träffa kontoren i västbanken planerar man kring jul när de kristna eventuellt får inresetillstånd. I år blev det inget.

Ramallah har dubblat i storlek fem gånger om de senaste 20 åren. Det är nästan obegripligt snabb tillväxt. Att undvika att resa är att undvika en stor risk i arbetet. Här är alla utsatta för occupational hazards, det bästa vi kan göra är att minska dem. Samtidigt måste man göra det utan att ge upp. Många väljer att bo kvar där de är uppväxta av politiska snarare än praktiska skäl. Hoppet är fortfarande starkare än rädslan hos de flesta här. Det ger i alla fall visst glädje att tänka på det.

Nu ska jag äta min lunch tillsammans med tjejerna på kontoret.

Yalla bye

 

Vars går gränsen?

Jag vet att jag skrev att jag skulle fortsätta skriva om vad som hände på min resa till Jordanien men jag känner att jag behöver göra en liten tankepaus. De senaste dagarna har jag varit sjuk, och jag är fortfarande inte helt frisk. Mycket nervositet hade nog byggts upp inför visumresan och att familjen skulle komma på besök. Det har varit svårt att lämna Palestina och inte veta om jag skulle få komma tillbaka, vilket gjort att nu när jag väl är tillbaka känns saker främmande och avlägset. Det har blivit bättre, vardagen börjar sakta komma åter, men just nu är jag i ett litet mellanrum, ett andningshål.

Faktum är att jag i princip skrivit en hel text om vad jag gjorde i Amman, men jag känner mig ganska missnöjd. Så mycket har hänt att det är svårt att plocka fram en röd tråd, någon analys, eller något annat som gör att texten känns meningsfull. Oftast när jag skrivit har det varit för att jag vill berätta någonting. Nu är problemet att det finns för mycket saker att berätta om.

Samtidigt är jag arg, arg över situationen, arg över gränskontrollerna, arg över bosättarna i Hebron. Jag har förvisso alltid varit arg på dessa saker, men det har verkligen kommit mig nära på sistone och kom att prägla hela resan till Jordanien. Visst turistade jag som vem som helst, men samtidigt samlade jag mig för att säga rätt saker till gränspolisen. Jag visste att jag hade goda chanser att ta mig in igen men laddade för fullt ändå. Inte konstigt att jag blev förkyld när jag väl kunde slappna av.

I förrgår gick jag, Linda och Jess till Fuego och åt god mat. Vi försöker komma tillbaka till vardagen men det känns som att vi alla är lite tagna av att komma tillbaka. Vi hade laddat för att bli förhörda alla tre, men kom igenom utan några större problem. Det är kanske svårt för någon utifrån att förstå varför det är så dränerande när vi faktiskt inte hade särskilt många bekymmer.

Innan jag åkte till Palestina var jag mest nervös inför resan till Jordanien. Jag har varit i Palestina förr så jag visste hur flygplatsen skulle se ut, vilka frågor man kan förvänta sig etc. Att efter tre månader ta sig in igen kändes dock som en smärre omöjlighet. Inte förrän någon vecka innan jag for kändes det som att jag var mentalt redo. Jag har försökt få tips från människor om vad jag borde säga och göra, jag läste guider över hur gränsen skulle se ut och kollat foton över busshållplatser, gränskontroller etc. Jag raderade mina kontakter med palestinska nummer, skapade ett nytt facebook-konto och bytte mailklient på mobilen. Trots alla dessa förberedelser blev det sista-minuten förändringar då det visade sig att gränsövergången jag tänkt ta slutat ge ut visum på plats. Det fanns bara en gränsövergång jag kunde ta, och den var i andra änden av landet än vad jag planerat. Jag insåg att jag inte skulle orka åka hela vägen till hotellet i södra Jordanien från den norra gränsövergången så snabbt planerade jag om och skulle resa en dag tidigare än jag tänkt från början.

På morgonen åkte jag till Jerusalem. Väskan var packad för att få det att framstå som att jag tagit med mig allt, vilket jag  inte hade. jag kände mig stressad, och trodde inte jag skulle hinna med bussen som jag siktat in mig på. Checkpointen kändes som den tog evigheter, men i efterhand inser jag att jag hade tur eftersom de inte krävde att jag skulle gå av bussen och gå över gränsen, vilket de gör ibland om man har bagage. I Jerusalem gick jag så snabbt jag kunde och tog spårvagn till busstationen. Väl på busstationen insåg jag att det fanns gott om tid, 15 minuter senare satt jag på en buss tillsammans med ca 20 Israeliska värnpliktiga.

Alla ungdomar i Israel genomgår värnplikt. De som bär vapen tar dessutom med dessa hem, av säkerhetsskäl.

Resan tog ca 2h och vi stannade vid olika former av baser för militären. När vi kom norröver var det bara bussar, lastbilar och militärfordon. Checkpoint med diverse frågor om vem jag var, jag var nervös och trött, jag hade glömt att förbereda mig för den här övergången, när man lämnar västbanken.

Norr om Jericho ligger bara enstaka byar men mest Israeliska militärområden.

Allt lugnt och själva övergången till Jordanien gick smärtfritt om än långsamt. Övergångarna fungerar så att man anländer på ena sidan betalar man utträdesavgifter och bussresan, passet kontrolleras och man får en utträdesstämpel. Sedan väntar man på att bussen ska komma. Bussen åker beroende på gränsövergång mellan 500m och 5km. På andra sidan ska visum och pass kontrolleras/ges ut, sedan får man inträde i ankomstlandet.
Väl på jordanska sidan visste jag inte om det var ok för mig att börja prata arabiska igen, jag kände mig övervakad och försökte låta bli. Vid metalldetektorn satt tre tanter i vita hijabs och fikade. När jag gick igenom pep det, men de verkade inte ta någon större notis om det. Efter mig kom en man med mobilen i högsta hugg, han gick snabbt genom metalldetektorn som såklart pep, men han pekade på mobilen och tanterna nickade förstående, välkommen till Jordanien.

Jordandalen på Palestinska sidan. Här utanför Jericho.

I Jordanien laddade jag för inresan. På kvällarna när jag och Malin låg under varsin filt och tittade på film gick jag igenom min story i huvudet om och om igen. Tricket är att inte ljuga, men presentera den bästa versionen av sanningen. Det handlar också om att inte ha färdiga svar, vilket gör det svårt att förbereda sig. Jag övertygade mig själv om den versionen av sanningen så till den grad att det var svårt för mig att se någon annan version. Jag är en kristen turist som besökt olika heliga platser, jag ska träffa min familj och fira nyår med dem, jag planerar att stanna några veckor. Om och om igen, med olika utfyllnader, vem hade jag träffat, vad hade jag sett, varför så länge. Finns det någon gräns för hur förberedd man borde vara?

Efter många fina kvällar med god indisk mat, svenskt julfika och fantastiskt sällskap kände jag mig ganska avslappnad inför avresan. Jag tänkte på min familj och på Filip. Jag försökte fokusera på att de skulle komma, spara den glada energin till gränsövergången. Jag vaknade 5 på morgonen. Lös i magen och trött gick jag upp och sminkade mig. Det var första gången jag sminkade mig på flera månader, men den kristna turisten Ellen klädde sig propert och sminkade sig hade jag bestämt. Drog på mig kläderna jag valt ut flera veckor i förväg och smög ut i morgonkylan. Jag hittade en taxi som jag betalade alldeles för mycket för. Han var den enda chauffören jag såg och jag ville inte hamna i några förhandlingar om priser eller att han skulle köra mig massa omvägar så att jag ev. missade min buss. Chauffören frågade vad jag skulle göra, “jag ska till Israel” (namnet på landet hade jag upprepat tio gånger i huvudet innan jag sa det). “Palestinierna skapar bra problem” sa chauffören, “de är bara ute efter pengar”. Jag lät bli att berätta att jag visste vad taxiresan borde kosta egentligen. Istället sög jag åt mig det han sa och försökte inkorporera det i min egna berättelse. På busstationen öppnade jag min stora, välsorterade, väska och krafsade fram diarré-tabletter. Det var inte såhär jag planerat tänkte jag, men var för trött för att bli stressad.

Gränsövergången, Allenby, bestod inledningsvis av en enorm hall. Jag lotsades mellan olika kassor där utträdesavgiften betalades, visumet stämplades och passet kontrollerades. Passet fick jag inte tillbaka, men mina förberedelser gjorde att jag inte var det minsta förvånad över detta, jag visste att så gör de alltid. Istället letade jag mig längst bak i rummet efter en toalett.

På bussen ropades namn upp och folk fick tillbaka sina pass. Det var förvirrat och stökigt. Hela processen tog lång tid. Jag småpratade med en man som satt bredvid. Han frågade om och om igen varför det ska ta sån tid. Vant svarade jag att det nog kommer ta lång tid på andra sidan också, vi kommer ju utfrågas där. Irriterat svarade han “jag förstår inte varför jag som inte gjort något ska behöva stå i massa kö! Jag menar om jag var från Saudiarabien eller något sådant land förstår jag. Kan inte de bara ha en egen kö så vi slipper straffas för sånt som de håller på med.” Jag försökte att inte bli arg, istället tänkte jag att den där attityden nog hjälper vid gränsen och försökte minnas hur mannen formulerade sig.

På plats vid den israeliska gränsen fick vi först stå i kö utomhus. Väskorna checkades in som på flygplatsen och jag fick små klisterlappar som markerade att jag hade ett bagage. Jag log tillmötesgående till personalen, de log tillbaka och bläddrade snabbt genom passet. “Du är vacker” sa mannen som tog hand om min väska, den kristna turisten Ellen blev smickrad, det var rätt sak att bli tänkte jag. Inomhus bläddrades det genom mitt pass ytterligare en gång. Plötsligt stod jag framför mannen med makten, här kunde min resa tagit slut, men jag var för trött och förvirrad för att inse det. Jag log mot gränskontrollanten. Han ställde några frågor, jag svarade som planerat, men så sa jag “jag är en turist”, han tittade på mig och svarade “jag trodde du jobbade”, den kristna turisten Ellen blev förvirrad, varför skulle han tro det. Jag svarade inte utan mest tittade lite förvirrat på honom. “Hur länge ska du vara på västbanken?” varför trodde han att jag skulle vara på västbanken tänkte jag, jag har ju bara sagt Jerusalem och Tel Aviv. “Nä asså jag ska till Jerusalem” svarade jag. “Jaha så du ska inte alls till västbanken!?” sa han och tittade på mig som om jag hade gjort något fel. Den kristna turisten Ellen var lite osäker på vad som var västbanken och vad som inte var det så jag svarade ”jag vet inte…. jag ska besöka de heliga platserna”. Innan jag visste ordet av så hade jag visumet i handen. Jag stirrade på det och letade desperat efter datumstämplarna. Kunde det vara så enkelt? Lättnaden visste inga gränser.

Uppklädd inför gränsövergång. Insmickrande värre.

Fortfarande förvirrad gick jag ut till bussarna. “Var ska du?” “Jerusalem” svarade jag på ren reflex. Jag visste inte om det var okej att sluta vara den kristna turisten, om jag fick vara mig själv igen. “Men jag tänkte åka till Jericho några timmar och titta på hur det ser ut där” förklarade jag snabbt när jag insåg att jag inte ville köpa en dyr biljett till Jerusalem. Mannen försökte förklara för mig hur svårt det är att ta sig från Jericho till Jerusalem, du kan inte göra så försökte han förklara, vilket han ju har helt rätt i, men jag lyssnade inte längre utan gick till biljettförsäljaren och köpte en bussbiljett till Jericho. Inte förrän jag satt på bussen omgiven av palestinier insåg jag att jag var på andra sidan.

Krokig väg hem från Jericho.

Det tog några timmar att smälta var jag var. När buss-taxin anlände i Ramallah frågade chauffören vart jag skulle, Al Manara svarade jag. Han började försöka guida mig, men jag avbröt och sa “jag vet, jag bor här”. Samtidigt som jag sa det insåg jag att det var sant. Hemma tvättade jag av mig sminket och hela identiteten som följde med den. Yalla bye!

Sen händer det, jag satt på bussen med min familj. vi hade varit i Betlehem och skulle hem. Telefonen ringde och jag svarade. Det var gränspolisen, de hade Simon. De började ställa massor av frågor och jag försökte svara så undvikande jag kunde. Han kom inte genom. Plötsligt var oron tillbaka, men denna gången var jag orolig över att bli ensam. Som tur var blev det inte så. Istället kan jag, Linda och Jess utbyta “krigshistorier” om kroppsvisitering inklusive skalpmassage och annat som vi upplevt.

Du är saknad Simon.

När jag tittar tillbaka på den resan vi gjort blir jag trött. Levnadssituationen är orimlig och det är så orättvist med alla broar och gränser. Jag hoppas kunna hitta energi och slappna av lite på yoga imorgon. Vi får se hur det går.
Yalla bye!

Petra

Hej sötnosar! I’m back!
De senaste veckorna har jag varit ledig och genomfört min visumresa. Det finns mycket att säga om detta men jag kommer för läsbarhetens skull dela upp det i olika blogginlägg. Jag tror inte ni är tillräckligt intresserade för att läsa den mur av text som kommer produceras de närmsta dagarna (insallah) om allt kom i en enda post.

Jag reste ut den 21a December. På vägen träffade jag två trevliga amerikanskor som jag delade taxi med till Amman. Färden var bedövande vacker, men jag hade svårt att känna glädje över detta samtidigt som taxichauffören uppenbart försökte döda oss. Fortkörning var nog det minsta problemet med hans körning och när vi tog serpentinvägarna upp till Amman önskade jag innerligt att jag trodde på gud så att jag kunde tänka att mitt liv låg i hens händer och inte den här chaufförens. Taxichauffören pratade inte engelska och min arabiska räckte inte till, så plötsligt fick jag en telefon i handen med en vän till chauffören.

“Hej, jag är en vän till chauffören, vart ska du?”
“Jag vet inte, till en kompis, jag har hennes telefonnummer”
“Ok, pratar hon arabiska?”
“Nä det gör hon inte”
“Vad är hennes nummer?”
*gav honom Malins nr*
“Ok, jag fixar”

Mina amerikanska medresenärer tittade frågande på mig, ingen utom chauffören som inte kunde översätta visste var i var på väg. Därför blev det också svårt att veta när vi skulle hoppa av. Plötsligt stannade vår chaufför bara till vid en porshe-butik i ett område som påminde om Ersboda handelsområde hemma i Ume, eller vilket tråkigt handelsområde som helst utanför stadskärnan i svenska städer, fast mycket större. Glest mellan husen och stora köpcenter. Det visade sig att vi var framme så jag och amerikanskorna hoppade lättade ur taxin och sa hejdå till chauffören.
“han glodde väldigt mycket på dig” sa amerikanskorna.
“Jo, jag gav honom inte mitt telefonnummer, trots att han tjatade.” sa jag och log.

Morgonen efter att jag anlänt åkte jag tidigt till Petra. Bussen gick lite efter 06 så jag gick upp 5.30. På bussen möttes jag av två bekanta ansikten. Amerikanskorna hälsade glatt och vi småpratade lite, men ganska snabbt somnade jag och de flesta andra på bussen. Vägen var spikrak och endast trasiga bildäck och enstaka hus längs vägkanten skymde utsikten över den vidsträckta öken vi färdades genom. Efter två timmar gjorde vi ett stopp vid en jättebyggnad med souvenirer, fika och toaletter. Jag drack te och småpratade på arabiska med de anställda. På väggen satt en stor bild på kungafamiljen.

Halvvägs till Petra

Glödheta vägar och dåliga däck det är väldigt vanligt med punktering. Däcken läggs i diket där de blir liggande tills någon får för sig att värma sig genom att elda upp dem.

Wadi Musa. I bergen i bakgrunden ligger Petra.

Det var overkligt att faktiskt vara i Petra. Jag undrar om jag är skadad av allt TV-tittande men det var faktiskt svårt att ta in, det kändes som att vara inuti en film. Jag nöp mig själv, men insåg att det bara fick det att kännas ännu mer som en film eftersom jag aldrig ser någon i verkligheten nypa sig i armen.

Det var också svårt att ta in för att jag konstant avbröts av försäljare. Inne på området finns över tusen åsnor, hästar och kameler som turisterna använder för att ta sig runt, det innebär att det finns mer än 500 försäljare av dessa turer, och alla försökte få mig att rida på just deras trötta djur. Det var också fullt av människor som sålda souvenirer och fika. Eftersom jag var ensam kunde jag inte skydda mig genom att prata med en kompis utan konfronterades ständigt av alla försäljare. Till slut orkade jag inte svara artigt , utan jag valde att helt ignorera dem, vilket ledde till att folk ropade efter mig.

“Ett leende är gratis!”
“Du tappade nånting” *pekar och väntar på att jag ska titta dit de pekar* “du tappade ditt leende”

Några barn skrek “Du är inte människa! Du är en robot”

Jag fick en växande känsla av obehag. Mammon är den enda guden här tänkte jag, men insåg snabbt att det var oförskämt. Det är inte girighet utan fattigdom som gör att försäljarna är här. Att barn tvingas sälja smycken för en dinar (12 kr) när de borde vara i skolan går ju knappast att beskylla barnen eller deras föräldrar för.

Samtidigt så var machokulturen väldigt påfrestande. Småpojkar som visslar efter mig, män som ska rida snabbast på sina hästar och frågor om jag hade pojkvän gjorde mig trött och sur.

Ett av alla barn som arbetar på området.

Många barn grävde upp stenar på området som de sålde som souvenirer. Vid ingången till området fanns en särskild avrådan från att handla dessa.

Det var en lättnad att ta en promenad upp till The monestary högst uppe i bergen. det var få turister eftersom promenaden var brant och lång. Få turister innebar också färre försäljare.

gravplatser i botten av området

Jag måste ha varit rosig om kinderna (folk anmärker ofta på det här) för den sista biten blev jag påhejad av andra turister och försäljare. Svettig och glad kom jag runt ett hörn och plötsligt stod jag mitt framför en enorm världsarv. Jag antar att det var tröttheten som gjorde det men när jag såg vart jag kommit började jag skratta. Inte sådär tokskratta, men lite grann samtidigt som jag sa högt till ett stenhus “jaha, där står du, och här är jag”.

Hunden verkade inte lika lättroad som jag

Petra lämnade mig med blandade känslor. Barnarbete, djurplågeri och ett världsarv som hotas gjorde att jag fick en klump i magen. Det är en fantastisk plats som befinner sig i en samtida kontext som inte alltid är så trevlig.

Middagen blev kyckling och ris. Man äter alltid kyckling och ris känns det som. Denna var faktiskt ovanligt bra. Servitören pratade tyska med mig och jag orkade inte för 500ade gången förklara att jag inte är tysk så istället svarade jag på tyska. Glad över att han haft rätt började han ivrigt prata om hur mycket han tyckte om Tyskland.

“Du har vackra blå ögon” sa han, om och om igen på tyska.
“Vad har du för telefonnummer, jag kan lära dig arabiska!”
Jag tröttnade och gick hem.

Upp tidigt på morgonen för att ta buss tillbaka till Amman. På hotellet sa det att eftersom det är fredag går bara några enstaka bussar. En kl 06 och en vid 08, men vill du ta den bör du gå dit vid 7.30 för bussen åker när den är full. Precis som min tidspessimistiska morfar skulle ha gjort gick jag väldigt tidigt, innan 7.00, för att vara på säkra sidan. Kl 07.10 åkte bussen, så det är inte så dumt att ha lite Holger-noja!

Denna gång åkte jag en lokalbuss med färre turister. Chauffören köpte bröd som alla i bussen delade på. Det kändes mysigt att bokstavligt talat bryta bröd med de som jag åkte med. Efter två timmars sömn vaknade jag av att vi stannade vid ett litet hus med toaletter och kokhett starkt kaffe. Ingen av de som jobbade där pratade engelska så jag agerade översättare efter bästa förmåga till de som inte talade arabiska. Ett litet porträtt på kungen satt på väggen, och jag insåg att jag sett honom i varenda butik jag varit i.

Från busstationen delade jag taxi med en argentinsk backpacker. Under hela resan försökte jag ta in hans berättelser och göra dem till mina egna. Om jag kan vara som honom kommer jag komma in i Israel utan några som helst problem tänkte jag.

Vi tog oss till det som räknas som stadskärnan. Utan karta vandrade jag vilset omkring på jakt efter ett hotell eller en turistinformation eftersom de brukar ha kartor. Amman är inte särskilt turistvänligt men jag hittade till slut ett hotell med väldigt hjälpsam personal som rekommenderade bra fik och presenterade de sevärdheter som finns i stan.  Mer om dessa kommer senare.

Puss och kram
God jul och gott nytt år
Yala bye!

Spara

Spara

Spara

Kaviarmackor och sabbath-hissar

Idag har jag funderat mycket över identitet. Det började med att jag klev på bussen från checkpointen till Jerusalem. Ett litet barn satt framför mig och pekade på bilarna “titta, en bil” om och om igen på arabiska. Samtidigt som han tittade på bilar tittade jag tillbaka på Ramallah och insåg hur märkligt det ser ut när staden plötsligt tar slut och en stor betongmur breder ut sig. Så trång och instängt jag faktiskt lever. Vad gör det med människor om de växer upp med den verklighetsbilden? När det anmärkningsvärda är den blåa och den svarta bilen, inte vakttornen, militären och muren.

På etnologin och genusvetenskapen pratade vi ofta om “den andre” och att se sig själv genom den andre. Hela vår identitet bygger enligt vissa teorier på hur vi förhåller oss till den andre. Framme i Jerusalem går jag på svensk frukost. Jag dricker svenskt kaffe och äter knäckebröd med kaviar och ägg. Identitetsskapande om något! Det blev ett bra samtal om hur vi stöter på rasism i vardagen. Vi är en ganska brokig skara där vissa i princip uteslutande är i Israel och vissa, som jag, i princip aldrig träffar en israel.
Vi pratade om religion. Om hur judendomen präglas av ett görande. Några hade blivit ombedda att komma hem till folk under sabbathen för att starta fläkten, eftersom personen själv inte kan göra det då det räknas som arbete. Eller hur det finns speciella sabbath-hissar som stannar på varje våning så att om man är troende inte ska behöva trycka på knappen, vilket anses vara ett arbete.

Luciafirande i Jerusalem.

För en svensk kanske det låter galet, men jag tycker det finns mycket bra i religionen som en aktivitet inte bara en identitet.

“Jag är feminist” skulle många svenskar säga, men det är egentligen ointressant, det viktiga är ju att du gör feminism. Vi har ett oerhört fokus på varande. “Jaha du är en polis, du är en sån.”

På arabiska finns inte begreppet “att vara”. Är du hungrig blir istället “du hungrig?”. I början upplevde jag det som förvirrande, hur ska jag då förklara vem jag är? Faktum är att jag förespråkat en syn på identitet som präglas av praktiker i flera år, men det sitter på nått sätt i ryggmärgen att anta att identiteten är så fast bundet till just varandet.

För några veckor sen skrev jag i mitt block “vad skiljer identitetsbegreppet i Sverige och Palestina, hur påverkar det oss?”. Jag vet inte vad svaret är, men uppenbart är att jag när jag får en stund över verkar grubbla mycket om identitet. Ganska vanligt när man befinner sig utomlands under en längre tid tänker jag. Identitet är också så oerhört centralt i konflikten. Mat, klädsel och platsen stämplas som palestinsk eller israelisk. Både palestinier och israeler hävdar till exempel att hummus är just deras.

Utsikt över ett brokigt Jerusalem

Nu är jag snart hemma i Ramallah igen. Bussresorna fungerar som bra tillfällen att skriva blogginlägg.

Tror inte jag kommer blogga så mycket mer förrän jag är tillbaka efter jul. Vi får se.

God jul!

Yala bye




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7