Att vara anhörig i ett annat land

Jag har flera gånger stått bredvid en sjukhussäng som anhörig och ännu fler i min yrkesroll. Jag har tröstat familjemedlemmar, men också personer som jag bara känner ifrån att ha läst deras journal. Som undersköterska är det en vanlig arbetsuppgift att trösta och säga lugnande ord, den råkar bara komma väldigt naturligt för mig då jag fått göra det även innan jag utbildade mig. Något jag aldrig behövt göra dock, är att göra det själv eller i en miljö jag inte känner igen mig i. I helgen fick jag göra båda.

Jag stod som närmast anhörig till min medprakikant Anna. Jag har spenderat mellan 8-12h på sjukhuset varje dag under de fyra dagar hon vårdats där. Jag har tagit samtal med såväl människor hemma i Sverige som hemma i Sydafrika, men också med läkare och sjuksköterskor. Jag har frågat och ifrågasatt, precis som jag lärt mig att man ska göra i vårdsammanhang. Jag har gjort vad jag kunnat, men det är bara en bråkdel av allt jag hade kunnat göra om jag varit hemma i Sverige. Den frustrationen har jag inte låtit äta upp mig, men den har påverkat mig. Allt från att inte veta vem jag skulle ringa när jag märkte att Anna var dålig (hemma ringer jag alltid 1177), till att inte förstå sjukvårdssystemet. Frågan om vi blir illa behandlade på grund av kulturskillnader eller om sjuksköterskan faktiskt bara är otrevlig. Inte veta vilka krav vi kan ställa, vilka frågor som bör lyftas osv.

Jag satte då upp ett mål till mig och Anna. Målet var att på ett ödmjukt och respekterande sätt vara den jobbigaste patienten och den jobbigaste anhörige. Att våga ställa frågorna jag funderar på och för Anna att våga ringa på klockan och be om hjälp med tandborstningen. I Sverige är det självklart! Där ser jag alltid till att mina patienter har det bra, att de fått svar på de frågor dem har och fått hjälp. Där är ingen fråga för liten eller inget krav för stort.

Förutom frustration har jag också känt mycket tacksamhet. Tacksamhet kring alla de som inte bara stöttat Anna, utan också mig. Tacksamhet för att vi inte bor ute på landsbyggden utan bara två kvarter från ett bra privatsjukhus, som komiskt nog ligger på Payn (uttalas pain) street. Detta gjorde det möjligt för mig att besöka Anna under alla besökstider och närvara på alla läkarsamtal. Jag är tacksam för att vi är i Sydafrika där alla kan engelska och kulturen inte är allt för olik. Som ett hemskt exempel som en läkare på vårat försäkringsbolag gav. Att i Japan har de väldigt bra sjukvård, men där informerar läkarna inte vad de gör eller vad du har. Där är kulturen att man litar på sina läkare och därför inget behöver veta. Hade vi varit med om det hade jag nog gått under! Här har vi mötts av kulturskillnader, men absolut inte på den nivån.

Jag vill lyfta en person som inte kommer läsa detta, som inte kommer förstå min tacksamhet och som jag inte ens minns namnet på. Men hans historia är värd att lyftas ändå. Denna man tog hand om oss hela dagen på akuten och gjorde mer för oss än vad hans arbetsuppgifter kräver. Han kommer inte skratta åt oss i fikarummet, utan jag vet att han istället kommer fråga hur det gick för svensken med blindtarmen. Han är den typen av vårdpersonal som jag vill vara, som gör det där lilla extra för sina patienter. Som fajtas för dem, som står upp mot orättvisor och ler snällt när samma fråga kommer upp för tredje gången för att man fortfarande inte förstått svaret. Någon som ser sina patienter för det de är kombinerat med deras sjukdomsfall och historia. I vårt fall: Två förvirrade unga tjejer som aldrig känts sig så långt hemifrån som i hans akutsal. Tack för att du förstod oss och för att du stod ut med oss.

Nu är Anna på bättringsvägen och jag har istället fått ta fram kunskaperna från min tid i hemtjänsten. Varje dag utmanar hon sig själv och tar ett steg längre trots hennes smärta. Fram tills hon är helt bra fortsätter jag därför med glädje att hjälpa henne med allt hon kan tänkas behöva. För det är inte bara mitt jobb, det är min uppgift som vän och närmast anhörig.

Taggar:, ,

Profilbild

madeleines

21årig undersköterska från Uppsala. Praktikant i YMCA Pietermaritzburg, Sydafrika, via globala praktikantprogrammet. Är trampolininstruktör för barn med särskilda behov genom KFUM Uppsala Trampolin och jobbar på sommaren som assistent i KFUM Alnäs.



KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7