Att plantera olivträd

Nyss hemkommen från JAIs olivplanteringsprogram berättar Margareta von Bahr om sina upplevelser under olivträdsplanteringen med JAI i mitten av februari.  JAIs olivplanteringsprogram är en del av den pågående kampanjen Olive Tree Campaign. Programmet syftar till att hjälpa bönder och deras familjer att plantera olivträd på mark som är hotat av ockupation, för att hålla hoppet vid liv. Förutom olivträdsplantering innehåller programmet en introduktion och presentation av situationen i Palestina, besök i Jerusalem, Hebron, Bethlehem och Ramallah med tillhörande sociala och kulturella event. Svenska KFUMare och andra, bjuds in att delta och nedan följer Margaretas upplevelser av sitt deltagande.

Jag känner mig totalt utpumpad mentalt, men är mycket glad att jag gjorde resan.

Allt har gått bra i den meningen att jag kroppsligt frisk och oskadd kommit hem. Intrycken däremot gör att jag är trasig i själen. Mitt starkaste intryck är det påtagliga hatet som finns mellan palestinier och ockupanterna och den uttalade rädslan som finns på andra sidan. Det är inte förvånande. Vad jag verkligen fick klart för mig var att denna konflikt inte är mellan två religioner utan handlar om makt, pengar och vem som skall äga landet. Nu har jag fått känna på hur det är att leva under ockupation under 10 dagar. Jag förstår det hat och den frustration som palestinierna känner och även den rädsla som finns bland alla parter.

Veckan med JAI var mycket intressant. De sa klart och tydligt ifrån från början, att detta var ingen semesterresa. Det kunde man verkligen inte med bästa vilja i världen kalla den för. Varje dag startade kl 7 med frukost, kl 8 avfärd från hotellet. Fyra av dagarna planterade vi olivträd fram till kl 13 utan paus. Vi planterade sammanlagt 1600 st varav 400 blev upprivna dagen efter att vi planterat dem av folk från settlementet i närheten. Lunchen bjöd bonden på. Den lagades ofta ute på fältet medan vi arbetade. Det var mycket gott och trevligt. På eftermiddagarna hade vi antingen en föreläsning någonstans av någon kunnig person eller ett besök på ett flyktingläger eller ett beduinläger. Vi var lagom hemma till middagen kl 18. Kl 19 hade vi en ny föreläsning som brukade sluta runt 21.  Så såg alla dagar ut. Tala om fullproppat program! De dagar vi inte planterade gjorde vi besök i Jerusalem, Betlehem och Hebron och Ramallah, men föreläsningar hade vi de flesta kvällar i alla fall.

Alla på JAI är duktiga och pålästa och angelägna om att få oss att inse situationens allvar. Det hade varit mycket svårare om inte ett par av dem var försedda med avväpnande svart humor.

När jag lämnade Ramallah för att resa till Tel Aviv via Jerusalem var det fredag.  Det är muslimernas heliga dag. Många gamla fromma människor skulle ta bussen dit för att be i al-Aqsa-moskén.  På den annars så smockfulla busstationen stod en liten skranglig buss. I den klämde jag in mig tillsammans med lokalbefolkningen. Vi blev avsläppta vid checkpointen. När jag dagen innan hade åkt samma väg, satt jag bara kvar i bussen och fick visa mitt pass för en ung soldat. När det väl var gjort kunde jag gå över till en annan buss.  Inte så i dag. Ingen annan västerlänning så långt ögat skådat. Jag ställde mig i kö bland de andra.  Köerna rörde sig mycket långsamt framåt. Det tog 20 minuter innan de c:a 10 personer som stod framför mig i kön hade kommit igenom det vändkors av kraftiga järnrör som för säkerhets skull var omgivet av ett ogenomträngligt högt staket. Medan jag stod och väntade fick jag se två gamla kvinnor som inte fick komma igenom. De blev helt enkelt tillbakaskickade. En gammal man kom också tillbaka med sin livrem i handen och ett stadigt tag om sina byxor så att han inte skulle tappa dem. Det måste ha känts otroligt förnedrande för honom, att offentligt nästan tappa byxorna.

Då och då hördes ett förskräckligt skrapigt ljud. Det var soldaterna, som skrek något åt någon i kön. Det gick inte att uppfatta vad de sa. Ljudet ekade mellan betongväggarna. Undrar just om de pratade arabiska eller om de krävde att människorna, som passerade dem skulle kunna hebreiska?

När det var min tur slängde jag upp min väska på transportbandet och gick igenom den trånga passagen som fanns mellan övervakningsburen och röntgenapparaten, som kollade väskan. Den åkte in och ut ett par gånger och med följde en kasse och en påse som tillhörde de kvinnor som passerat före mig. Soldaterna skrek och gormade i sina mikrofoner. Det var helt omöjligt att uppfatta vad som sades. Buren, som de satt i var helt sluten och någon lucka så att man kunde prata med dem fanns inte. Jag gjorde med teckenspråk klart för dem att jag inte fattade någonting. Den tjänstgörande soldaten, en ung tjej, insåg att hon måste gå ut. Hon tog på sig sin skottsäkra väst som var så stor att hon nästan försvann i den och naturligtvis tog hon sin kulspruta i handen. En annan lika ung manlig soldat, kom också ut. Han var beväpnad på samma sätt. Förmodligen skulle han skydda henne för alla oss ”farliga terrorister”, som stod där utanför. Jag trodde att den kvinnliga soldaten skulle gå igenom min väska, men det gjorde hon inte.  Hon såg bara till att den kom vidare på rullbandet. Därefter vinkade hon i väg mig. Jag fick gå några slingrande gångar mellan höga järnstaket och betongväggar som förde tankarna till ett fängelse eller ett slakthus. Väl igenom stod en lika skranglig buss, som förde mig till Jerusalem.

Detta är en situation som många, många palestinier upplever varenda dag. Många gånger är det mycket värre i flera avseende än det var i fredags. Jag var inte rädd eftersom jag så tydligt var gäst i detta land och soldaterna skulle få dålig publicitet om det hände mig något. Däremot kände jag mig arg och ledsen å alla palestiniernas vägnar. Tänk att dagligen behöva uppleva att bli så förnedrad, fråntagen sin integritet och sin personliga frihet och att bli utsatt för så förödmjukande behandling av dessa sura, lynniga och troligen mycket rädda unga människor, som kunde varit våra barnbarn. Detta var en liten glimt av en av mina upplevelser under min resa.

Jag kom till Tel Aviv ganska tidigt på eftermiddagen och avslutade min resa genom att sitta bekvämt i en solstol på Tel Avivs strandpromenad i strålande varmt och vackert väder och avnjuta en god middag. Tala om kontraster både för mig som resenär och för landet. Mina tankar var hela tiden hos mina vänner i Beit Sahor.

Som ni alla förstår så har resan varit fantastisk och gett mig nya vänner och många nya intryck och erfarenheter! JAIs verksamheter är oerhört viktigt och även du kan bidra genom att delta vid olivplockning i oktober se här: https://kfum.se/evenemang/olivplockning-i-palestina-tillsammans-med-jai/ och planteringen nästa år, mer om det kan du läsa här: http://jai-pal.org/en/campaigns/olive-tree-campaign. Eller om du vill köpa olivträd för att stötta deras arbete under årets gång, till bemärkelsedagar, som minnesgåvor eller liknande. Det kan du göra här: https://kfum.se/engagera-dig/planterahopp/

Du kan också åka på Journey for justice, en 10 dagars resa i Palestina du sent ska glömma. Mer kan du läsa här: https://kfum.se/evenemang/journey-for-justice-i-palestina/

Taggar:




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7