Att fatta beslut med vätska i magen.

Jag får en ordentlig Syadfrikansk upplevelse minsann.  Att ligga inlagd på sjukhus och opereras stod inte på listan av mål och saker jag vill uppleva direkt, men turlisa som jag är så hände just det. Tack och lov har jag bästa reseförsäkringen som täcker allt runt det här så att jag kan ligga på privatsjukhus. Skulle aldrig ha vågat annars. De offentliga sjukhusen här nere är inte lila trygga och där kan man inte helt säkert få en kvalitetssäkrad vård. Min medprakikant Madde ska skriva ett inlägg om skillnaderna mellan de två, så vänta ut det för att förstå skillnaden. Tills dess får ni läsa min historia om varför jag skriver detta inlägg i en sjukhussäng.

Onsdag morgon kl 7 vaknade jag upp med smärta i magen och en mage som var upp och ner. Efter ha vilat i 4 timmar kände jag mig lite bättre och jag  jag mig för att delta i eventet vi hade, African Youth Day. Var långa tråkiga tal med dålig ljudanläggning och bra dans i både traditionell form och modern.. Jag hamnade på station ansiktsmålning och efter två timmar var jag proffs på att måla den sydafrikanska flaggan. Efter det började jag känna mig utmattad och väldigt varm som feber. Det hjälpte inte att det var minst 30 grader ute och ingen vind. Jag hade kvällen ledig så jag och Andreas (en av de danska praktikanterna) bestämde oss för att svalka av oss i Alexandra pool som ligger tvärs över gatan. Jag försökte simma lite, men musklerna kändes helt slut. Jag trodde det berodde på simpasset jag körde kvällen innan och tänkte inte mer på det. Tog sedan en lugn kväll där vi alla satt ute och prata i den ljumma vårkvällen. Jag gick sedan och la mig med magsmärtor som jag trodde var kopplad till min kommande mens.

Kl 6.30 igår torsdag vaknade jag av nya smärtor som kändes som att någon högg mig med en kniv i magen. Sprang till toan och svor över att jag hade blivit matförgiftad igen. Snubblade tillbaka till sängen och försökte ignorera smärtan, men den hade andra planer. För varje minut ökade graden på smärtan stegvis. Madeleine gick på mötet vi skulle ha på morgonen och jag kasta in handduken för dagen. När hon var borta ökade smärtan så att jag skrek nu. Jag kunde inte ringa någon för jag fortsatte bara att svimma och se två telefoner trots att jag bara äger en. Tack och lov kom Madeleine tillbaka och fann mig i smärta. Undersköterskan i henne kom fram direkt och hon började fråga ut mig. Hon ringde Caroline (vår kontakt och superhjälte på KFUM Sverige) och Gouda (vårt fantastiska försäkringsbolag) där den senare tyckte att jag borde åka till akuten och kolla för säkerhetsskull. Min feber var så hög att jag kallsvettades. I med två tabletter alvedon eller ipren vet inte vad. Sen vinglade jag ut till bilen som vår supervisor kört fram. En kort biltur två gator bort och så var vi framme. Där mötes vi av dummaste sjukvårdssystemet jag varit med om. Pengar först sen patient. Vi bråkade med dem i receptionen i över en timme medans läkare sprang ut till oss ständigt och ville ha in mig för kontroll. Mina smärtor oroade dem och de ville sätta igång med undersökningarna. Men alla försäkringspapper skulle vara klara först och folk skulle ringas. Tillslut fick vi komma igenom och träffa trevliga undersköterskor och sjuksköterskor, som hjälpte mig. De gav mig dropp och börja fråga ut exakt var smärtan satt. Fick snabbt smärtlindring mot feber och huvudvärken. Efter tagit urinprov på mig och värdena såg bra ut ville läkaren ta en drös blodprover. Även mina blodprover var utmärkta och de var redo att skicka hem mig. Jag kände mig nöjd och var trött på att ligga på sjukhuset.

Vid det här laget hade läkarna passbyte och när min dagläkare skulle informera nästkommande läkaren om mig sjönk mitt blodtrycket till det normala för mig (jag är en klassisk lågtryckare) vilket oroade dem. Apparaten skrek och alla blickar var på mig där jag fråga vad jag gjort nu. Min läkare hade jag informerat att jag har lågt blodtryck och att det jag hade när jag kom in var väldigt högt för att vara mig, 125/60. Den nya läkaren titta på mig och sa att han ville känna på min mage även han. Han tryckte runt lite sen la han fokus på högra sidan där jag sa att det var som värst. Genom att trycka på nederdelen av magen och släppa upp snabbt framkalla han huggsmärtan igen och han såg inte glad ut över det. Han bokade ultraljud direkt och ville skicka mig på en gång. Även denna gången tänkte damerna i disken att det var pengar först. Madeleine som börjat bli irriterad på hur ineffektiva de var ringde direkt Gouda och Caroline. Jag fick då höra att alla var på mitt fall och stod på standby såväl KFUM chefer som Gouda personal. Kändes så skönt att jag hade folk som stöttade mig från alla håll i världen. Från norr till söder, tack för det!

Vid det här laget började min sjuksköterska bli otålig och irriterad över att damerna behandla oss så dåligt, så jag hade ytterligare en till på min sida fler på min sida. När han och läkaren gick in emellan lyckades de få iväg mig på undersökningen. Ultraljudet gjordes och jag trodde det gått bra så jag gick med självsäkra steg tillbaka i tron om att nu får jag åka hem. Men resultaten var inte gynnsamma. Min läkare kom och fråga om jag fått höra dem och ja sa nej, men att de nog var bra då smärtan gått ner och jag börja bli piggare. Han tittade på mig och sa att det ser riktigt illa ut och att jag måste stanna natten så att de kan övervaka mig. Ultraljudet hade visat på att min blindtarm läckte och det var på tal om operation. En kirurg kallades in för att ta en titt och fatta beslutet. Nu hade jag inte bara smärta i magen utan en klump också. Kirurgen kom och tryckte snabbt en gång där jag fick tårar i ögonen och sa gör henne redo för operation den måste ske nu. Vi slås mot tiden sa han. Jag greps av panik då men Madeleine stod vid min sida och tog min hand och lugna mig. Jag förstod att de var tvungen att göra det här även om jag verkligen inte ville. Det här var första gången jag verkligen längta hem till mitt Sverige. Inte svenskar utan Sverige. Det var bara att acceptera och så fort jag sagt okej till att utföra operationen och skrivit under dussin papper rullades jag iväg – Det fanns ingen tid att förlora. All fantastisk personal på akuten vinkade till mig och önska mig lycka till. De heja verkligen på mig och brydde sig. Jag rullades snabbt in i operationssalen där alla sprang omkring för att få det som behövdes göras gjort snabbt. De koppla upp mig till alla apparater sen sövdes jag illa kvickt. Jag lyckades räkna till 14 vilket är allt jag minns. Operationen skulle ta 30 min, efter 1,5 timme senare vakna jag förvirrat upp av att min sjuksköterska sa att allt var klart och det gott bra.

De rullade ut mig till en kirurg avdelning , där Madeleine stod och väntade. Jag rullades in i ett eget rum och tuppa kort av igen. Jag vaknade upp av att mina vänner stod runt min säng: Lethu (SA), Per (Norge), Kristine (Norge) och Jonathan (Danmark). Jag blev så glad över att se alla omkring mig. De stanna länge och prata och skoja med mig. Jag var nog väldigt underhållande då jag var lite groggy. De fatta inte att jag kunde vara så cool, skämta och skratta. Det är en av mina styrkor att vara lugn i jobbiga situationer. Under kvällen fortsatte jag att stressad sjuksköterskorna med mitt blodtryck. När klockan blev efter 22 kördes alla ut för då hade de fått stannat två timmar längre än vad som egentligen är okej. Besökstiderna här är knappa. Jag tog tiden att ringa folk och uppdatera alla om att jag mår bra. Efter lite mer smärtstillande kunde jag sova en liten stund under natten.

På morgonen fick jag träffa kirurgen som opererade mig och han sa att allt såg bra ut. Han hade gjort så små stygn som möjligt för att inte ge mig stora ärr. Två ärr på bikinilinjen och en vid naveln. Jag kommer ligga kvar två nätter till sen får jag förhoppningsvis åka hem söndag. Efter det väntas åter besök på torsdag där han ska ta bort skydden för hålen i magen.

Precis som i slutet av en bok vill jag avsluta detta blogginlägg med författarens tack: Vill lyfta ett tack till Gouda, Caroline och speciellt Madeleine som stod vid min sida genom allt. Gouda gav oss besked direkt om vad som gällde med försäkringen och att de täcker allt. Var en otrolig trygghet att veta att de var bara ett kort samtal bort så kom papperna de griniga damerna frågade om.
Caroline, mina föräldrar kan inte tacka dig nog för den insatsen du gjorde. Du var i Tjeckien men svara vilket som direkt när vi ringde och stöttade oss igenom allt. Du vidarebefordrade allt snabbt till mina föräldrar när jag inte var riktigt i tillståndet att återge allt som skede. Även fast jag nu ligger i en sjukhussäng på andra sidan jorden känner jag mig trygg i att ha någon att ringa till som ser till att de saker som måste fixas, fixas. Så tack Caroline för allt du gjorde och gör för mig!
Madeleine, min landsyster som jag är otroligt lycklig över att jag har med mig på resan. Skulle aldrig i hela livet klarat gårdagen själv. Tack!

Soliga hälsningar!

Taggar:, ,




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7