Ännu ett inlägg om sjukvård

Jag har fått turen att från ett anhörigperspektiv besöka två helt olika sjukhus. Det kan låta knasigt att jag säger turen. För självklart är det inte något någon önskar, men jag försöker se det positiva i det jag varit med om. Och vi inom vården är knäppa. Vi går igång på människor med stora blodkärl och vill bara ta fram en nål och leka. Och så pratar vi bajs under lunchrasten. Det är såna vi är, bara att acceptera! Så att jag är tacksam för min anhörigtid är inte det konstigaste jag gjort. Åter till ämnet – två olika sjukhus.

Det första tillfället var med en deltagare från Y-Justice programmet som bröt ihop efter att inte tagit sin HIV medicin på månader och var tvungen att åka in till sjukhus med ambulans. Då åkte vi till ett public sjukhus, medans jag under min andra vistelse där jag åkte in med Anna (läs hennes blogginlägg) fick se insidan av ett privat sjukhus. Om jag tidigare inte sett skillnaderna mellan samhällsklyftorna genom plåtskjulen, berättelserna från de som bor på gatan och bara skillnaden i vad jag och Anna har råd att ha i vår kyl jämfört andra volontärer, så såg jag det nu.

Jag tänkte ge er en målande bild av vardera ställe så får ni själva räkna ut skillnaderna. Northdale public hospital –  är ett hyfsat litet sjukhus med få ytor för den mängden patienter och anhöriga som var där. Akutrummet var dåligt utrustat och svinkallt. På grund av dålig ventilation så var alla fönster öppna på vid gavel för att minska risken att sprida tuberkulos. Till detta hade de ingen värmekälla i form av element, men patienterna fick varsin filt. Personalen gick runt i privata kläder och det som urskiljde dem mot oss andra var stetoskopet runt halsen. Inga namnbrickor eller personlig presentation av namn. Personalen pratade direkt med de anhöriga och inte till patienten. En bit ifrån akutrummet låg journalrummet. För er som är lika galna i kriminalserier som min mamma, kan ni föreställa er “case filling” rummet i källaren där kriminalaren går ner för att koppla ihop hans pågående fall med ett gammalt för 40 år sedan. Så ser det ut, på pricken! Förutom att det inte låg i en källare. Inte heller låg det i ett brandsäkert rum, så tusentals människors viktiga journaler skulle förstöras om någon fick för sig att tända eld på sjukhuset. I de trånga korridorerna går städare med lika smutsiga moppar och inga ytor är ytspritsvänliga.


Mediclinik hospital på Payn (uttalas pain) street liknade vilket annat svenskt sjukhus som helst. Vita kliniska väggar, stolar i plast och metall och sprithållare fanns att finna på varenda vägg. Med en tyst AC gav det lilla privata sjukhuset en skön sval luft som hjälpte mot Annas feber. Personalen sprang runt i nystrukna, rena uniformer som skiljde sig från varandra beroende på personens yrke. Här skakade läkaren i hand, pratade direkt med patienten och ställde relevanta frågor. Alla rum var luftiga och stora och korridorerna bredare än vad jag sett på något svenskt sjukhus. Med dyr och ny utrustning förvånades jag knappt över att det kostade 30.000 rand (drygt 18.000 kr) per natt att stanna där. Rummen på avdelningarna var alltifrån 2-6 personers sal . För att underhålla sig fanns det en liten tv vid varje säng som man behövde ha hörlurar till. Tre gånger per dag serverades mat i hög standard från en 3 rätters meny som ändrades dagligen. Däremellan kom också tevagnen.

 

Som ni läser är skillnaderna stora, trots det har de båda sjukhusen mycket gemensamt när man börjar kolla på skillnader mellan svensk sjukvård och sydafrikansk. Oavsett vart du behandlas så är mentaliteten pengar först, patienter sen. Det kanske är ett vanligt arbetssätt i länder där man inte har gratis sjukvård? Det vet jag inte, men för migkänns det som en konstig prioritering. Något som skrämde mig var bristen på hygien. I det land där flest HIV drabbade i världen bor kan man ju tro att hygien vid nålar och blod borde vara en hög prioritet. Oskyddade nålar som slängs på golvet och blodprovstagningar utan handskar på HIV positiva patienter. Något som också förvånade mig var arbetstempot. Sydafrika är inte kända för sin service eller effektiva arbetssätt, men jag trodde jag skulle finna servicen lokala sjukhusen iallafall. Tiden det tog personalen att tömma soporna kunde jag städa en sal på. Det som också känns sorgligt är bristen på ambulanser och ambulanspersonal. Här nere kan det ta timmar innan en ambulans dyker upp, även om du är i en livshotande situation. Ibland fyller de ambulansen fylld med patienter bara för att kunna rädda så många som möjligt, trots att bilen egentligen bara ska ta en patient.

Det finns mycket att göra som ni hör. Jag har börjat genom att lära Y-Justice deltagarna förstahjälpen, men det tänker jag skriva mer om i ett annat inlägg.

På återseende – Madde

Taggar:, ,

madeleines

21årig undersköterska från Uppsala. Praktikant i YMCA Pietermaritzburg, Sydafrika, via globala praktikantprogrammet. Är trampolininstruktör för barn med särskilda behov genom KFUM Uppsala Trampolin och jobbar på sommaren som assistent i KFUM Alnäs.

Kommentarer (1)

  • Monica Eltvik

    |

    Mycket intressant att läsa ett inifrån-perspektiv på hur sjukvården fungerar. En reflektion att om rutiner för god hygien skulle förhindra en hel del smittspridning. Utbildning i förebyggande hygienarbete vore bra, en form av riktat biståndsprojekt med mål att nå upp till en minimistandard som är bättre än den nu rådande i alla fall. Tack för läsvärd artikel.

Kommentarer avstängda




KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7