16 Days of Activism Against Gender Based Violence

Hejsan hoppsan!

Den här veckan är jag utrikes-korrespondent på KFUM Sveriges instagramkonto! Där kommer jag lägga upp bilder och (förhoppningsvis) lite videos på vad vi här på YWCA Livingstone gör om dagarna. Ni kan hitta oss under namnet: kfum.

Denna vecka är det mycket saker som händer hos oss! Bland annat detta:

Mellan den 25 november och 10 december kommer YWCA Livingstone att delta i ett evengemang som heter “16 Days of Activism against Gender Based Violence”. Under 16 dagar kommer vi, tillsammans med andra NGO´s och övriga deltagare, att ordna samt delta i olika aktiviteter runt om i staden. Evengemanget startades för att minnas alla som dött pga. eller utsätts för könsrelaterat våld. Syftet med dessa 16 dagar är att aktivera och engagera människor i olika aktiviteter samtidigt som man pratar och uppmärksammar könsrelaterat våld; vad det är, vilka rättigheter man har samt hur och var man kan söka hjälp vid sådana fall. Exempel på aktiviteter som anordnas är fotbolls- och netball-turneringar, teaterföreställningar, workshops och/eller informationsspridning som kan vara flygblad eller att knacka dörr ute i communities.

I fredags satte hela grejen igång med ett demostrationståg som gick från Highlands (ett område lite utanför staden) in till the Civic Center, där borgmästaren höll ett tal om varför dessa 16 dagar är extremt viktiga och att vi måste fortsätta att sprida information och kunskap om GBV.

img_1872img_1892
Här ser ni YWCA Livingstone och NGOCC.

img_2068

Igår hade vi våran första aktivitet ute i samhället. Vi hade en community-outreach i ett av de mer utsatta områdena i Livingstone som heter Zambezi Sawmills.

Zambezi Sawmills är ett område där alkohol tillverkas och säljs hemifrån, försäljning som inte kontrolleras av staten. Eftersom den inte kontrolleras av staten så är alkoholen lättillgänglig för alla som bor där, oavsett ålder. Man dricker Sko – en egentillverkad alkohol med en procenthalt på cirka 3-10 procent.
Vi delade upp oss två och två och skulle köra dörr-till-dörr-metoden. Jag gick med en kollega som är född och uppvuxen i Livingstone. Han kan sina områden och gator, han känner sitt folk. Min chef kallar honom för en av sina “streetsmart” och det är just därför jag får gå med honom och ingen annan.
Att göra dörr-till-dörr i ett område som Sawmills väldigt annorlunda än att göra en dörr-till-dörr i ett område som Norby i Uppsala, Sverige. Till att börja med så finns det ingen riktig dörr att knacka på. Man går in på personens tomt och ropar “Odi”, om någon svarar så stiger man på. (Vart man än kommer och vilka man än träffar så trollar de alltid fram en bänk till oss att sitta på. Fantastiskt!)

Vi besökte fyra hus.
Vi träffade ungefär 25 personer.
Varje hus var en helt unik upplevelse.

I det första huset mötte vi en mamma tillsammans med hennes tre barn och hennes systerdotter. Vi frågade henne vad hon visste om GBV och hon sa att hon inte hade mycket information alls. Vi gav henne information om GBV och hur YWCA kan hjälpa till. Hon nickade och förstod. Hennes systerdotter sa att detta var som en uppebarelse för henne och att hon äntligen kände att hon visste hur hon skulle hantera sina problem. De tackade oss och vi tackade dem och gick vidare.

Hus nummer två pratade vi med en man. På tomten hade han en egen tuckshop där han sålde godis, kakor, cola, fanta och den Sko. Vi satte oss på en (framtrollad) bänk en bit ifrån tuckshopen. Bakom stod flera tomma plastflaskor – bruna med blåa lock. Under tiden vi satt där kom barn med hinkar och säckar fyllda med nya tomflaskor som de ställde upp bredvid de andra. Jag frågade min kollega vad flaskorna användes till. Han förklarade att dessa flaskor säljs i butikerna fyllda med öl, men när de är tomma samlas ihop och används till Sko. Ser man någon med en sådan flaska ute i samhället så vet man att det är Sko och inte öl. Framför flaskorna stod tre hinkar med en rosa-brun med en konsistens som liknade drickyoghurt – vilket var Sko. Hans fru hällde upp den i de tomma flaskorna som de sedan sålde.

Bakom oss satt tre män, alla med varsin flaska. Under vårat samtal blev vi avbrutna flera gånger av personer som kom in på tomten för att inhandla dagens flaska. De flesta var medelålders män.

I det tredje huset möttes vi av en stor grupp människor; mest kvinnor, några män och tre små bebisar. Några höll på att spela kort, någon höll på att få sitt hår flätat, några gullade med en bebis – alla drack Sko. Vi började prata om GBV, precis som vi hade gjort i husen före detta. Plötsligt kom en ung man in på tomten och man märkte att atmosfären ändrades helt. Han var inte välkommen här. Varför vet jag inte, men det märktes att ingen ville ha honom här. Vad som också märktes var att han var full. Innan han ens han sätta sig ner så bad alla honom att gå. Han pratade i mun med oss och försökte överrösta min kollega som pratade med de andra. Efter ett tag så satte han sig bredvid mig. Nära. Vad du i Sverige skulle tycka var för nära.
Jag var tyst när de pratade på lokala språk, delvis för att jag inte förstår vad de säger och delvis för att många inte förstår min engelska. Min kollega höll i samtalen, men översatte alltid efter ett tag till mig. Men mannen bredvid insisterade på att han skulle översätta så att det blev korrekt och så att min kollega inte lurade mig om vad som sades. Kvinnorna i sällskapet märkte att jag kände mig obekväm och började skrika på honom att gå. Han vände sig mot mig och sa att de var fulla och betedde sig konstigt “så som man gör när man är alkoholpåverkad”. Till en början skrek de bara åt honom att lämna mig ifred, men när han bara fortsatte så eskalerade det. Någon slog honom med en flip-flop i huvudet. En kvinna fick nog, släpade bort honom. Skällde ut honom, örfilade honom och tryckte upp honom mot en vägg. De bad honom att gå och lämna mig, och alla de andra ifred. Han lyssnade fortfarande inte. (Mamma, pappa, alla andra som jag vet vid den här punkten har börjat bli oroliga – var inte det. Han rörde mig aldrig. Lät jag honom bara sitta där han satt så lät han mig vara). Han var harmlös, han ville bara vara en del av sammanhanget och visa att han också hade kunskap om GBV. Han var bara inte välkommen här. Så småningom var vi färdiga och lämnade tomten. Som innan tackade de oss och vi tackade dem. Det sista en kvinna sa till mig innan vi gick var: “Tack för att du kom mzungo. Men nästa gång du kommer, snälla ta med pengar”.

När vi tillslut gick så gick även han.
Han frågade om mitt namn. Vart jag kom ifrån och ifall mitt hår var äkta.
Jag sa att jag hette Maria. Att jag kom från Sverige och att mitt hår är så äkta det kan bli.
“Maria. Som Jesus mamma?” Ja. Som Jesus mamma.
“Vart ska ni nu?” Vi ska gå.
“Låt mig gå med er” Tyvärr så måste vi jobba.

Nu hade även min kollega fått nog. Han höjde rösten och sa på tonga att nu skulle han gå innan våra vänner kom. Då tog han det till sig och tog ett steg tillbaka. Han sa hejdå och hoppades att vi skulle ses igen. Han gick åt vänster, vi tog höger in till det fjärde och sista huset.

Tagen av vad som hade hänt i de två tidigare husen så var jag inte så delaktig i den här diskussionen. Här träffade vi två medelålders-kvinnor, en äldre dam och en flicka i min egen ålder. Min kollega pratade lugnt med dem om GBV och hur YWCA hjälper till. Jag tittade mest på de små barnen som sprang omkring och lekte och på ankorna som vankade omkring på tomten. Innan vi gick så lovade kvinnorna att de skulle ta sina barn till YWCA nästa gång de gav dem problem.

Vi kände oss klara för dagen och mötte upp resten av gänget som var ute i fält. Vi samlade oss och pratade om vad vi hade varit med om. Några hade mött föräldrar som hade problem med barn som hoppat av skolan, andra hade problem med sina män eller fruar. Alla hade spridit information och fått olika upplevelser. Vi peppade varandra, bestämde oss för att komma tillbaka på onsdag för att fortsätta med vårat arbete och lämnade Zambezi Sawmills för denna gång med sång och dans. Även om det jag fick uppleva denna eftermiddag var svårt och annorlunda, så har det gett mig mycket att tänka på och bära med mig. Och jag är oändligt tacksam över att de jag jobbar tillsammans med hjälper mig att hålla huvudet högt, se saker som en lärdom och kunna skratta, även över det som kan vara jobbigt och problematiskt.
Det är lätt att prata om GBV, droger och alkoholmissbruk när man pratar statistik och fakta och vilken hjäp det finns att få.
Det är inte lätt att prata om GBV, droger och alkoholmissbruk när det händer framför dina ögon medan man försöker prata om vilken hjälp det finns att få.

 

Svaren vi får ifrån människor när vi frågar dem vad de vet om Gender Based Violence är väldigt varierande. Även hur vi blir bemötta när vi delar ut information om vilken hjälp man kan få, är olika. De senaste åren i Zambia har GBV skiftat fokuset från att det är mannen som slår kvinnan till att det är kvinnan som dödar mannen. Det har varit flera fall där män har blivit dödade av sina kvinnor, vilket gör människor i samhället oroliga. Det är en förändring som ingen förstår var den kommer ifrån eller varför. Oftast är det mannen som är den som fixar inkomsten i familjen medan kvinnan tar hand om hushållet, så varför vill hon döda honom?

(Såhär lät det när våra kollegor förklarade detta för oss:
“Det har gått från att männen slår kvinnorna till att kvinnorna dödar männen”
Som feministiskt autosvar så tänkte jag i mitt huvud “det är väl på tiden” samtidigt som jag hör Elin säga: “det är väl på tiden”, följt av att båda började skratta. Våra kollegor skrattade inte).

Pratar du med en man om GBV är han rädd för att dö och pratar du med en kvinna om GBV är hon rädd för att bli slagen. Det finns väldigt mycket rädslor, men väldigt lite kunskap. Har man blivit eller är utsatt för GBV är det också svårt att be om hjälp, för det kanske bara gör det ännu värre. GBV finns här, i Sverige och överallt. Men så länge man inte pratar om det så finns det inte. Det är just däför våra community outreaches är viktiga!

Det är just därför dessa 16 dagar är viktiga! 5 dagar är avklarade. 11 more to go!

Taggar:, ,

Emma

Emma

Hej! Mitt namn är Emma och jag är en 20 år ung tjej från Uppsala, Sverige. Under 6 månader ska jag göra praktik på YWCA i Livingstone i Zambia. Här kommer jag att blogga om olika saker som jag stöter på under min praktiktid; vad jag gör på YWCA, människor jag möter och hur jag hanterar en tråkig måndag kväll när det är regnperiod. Kul att ni vill följa mig!!



KFUM Sverige
Rosengatan 1, 111 40 Stockholm
info@kfum.se, 08-677 30 00
Swish: 123-9018557
Plusgiro: 90 1855-7